Folkpartiet och den svunna socialliberalismen

För några veckor sedan avled Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till Torgny Segerstedt och en av de politiker inom Folkpartiet som på ett kraftfullt sätt gett socialliberalismen ett ansikte.

Ingrid Segerstedt-Wiberg blev 98 år. Hon lämnade folkpartiet vid 87 års ålder, i protest mot att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato. Hon återinträdde i folkpartiet när hon fyllt 93, för att till partiets landsmöte motionera om krav på en mer human flyktingpolitik.
Hur har då folkpartiet vårdat den socialliberala fana som Ingrid Segerstedt-Wiberg höll så högt? Inte särskilt väl, tvingas man nog konstatera.

Läs fortsättningen på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Heder åt folkpartiet!

Heder åt folkpartiet? Ja, kära läsare, ni läste faktiskt rätt. Skälet till mitt glada utrop är att folkpartiets idrottspolitiske talesman Hans Backman i dag kräver att det anslag som regeringen årligen ger till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) skall stoppas. Orsaken är bland annat att SOK genom sitt agerande i samband med OS i Peking inte stått upp för alla idrottares rätt till yttrandefrihet samt att SOK visat att de inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får stöd direkt från samhället (SvD 4/9, ännu ej på nätet). I stället skall Riksidrottsförbundet (RF) få fördela anslaget om 40 miljoner kronor.

Jag har på denna blogg tidigare kritiserat just den olypmpiska rörelsens brist på demokratisk komptenes och politisk mognad och efterlyst en skarpare medial granskning hur SOK:s ordförande Stefan Lindeberg och generalsekreterare Gunilla Lindberg sköter sina uppdrag. Jag är besviken på många medier, men gläds varje gång folkpartiet visar att det åtminstone finns en strimma socialliberalism kvar i partiet.

Ett sant socialliberalt parti vore en välsignelse för svensk politik.