Idrott och politik. Varför svenska idrottsledare borde läsa Henrik Ibsen.

I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.

Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)

Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)

Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)

Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen. 

I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs  (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.

I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.

Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.

Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.

Heder åt folkpartiet!

Heder åt folkpartiet? Ja, kära läsare, ni läste faktiskt rätt. Skälet till mitt glada utrop är att folkpartiets idrottspolitiske talesman Hans Backman i dag kräver att det anslag som regeringen årligen ger till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) skall stoppas. Orsaken är bland annat att SOK genom sitt agerande i samband med OS i Peking inte stått upp för alla idrottares rätt till yttrandefrihet samt att SOK visat att de inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får stöd direkt från samhället (SvD 4/9, ännu ej på nätet). I stället skall Riksidrottsförbundet (RF) få fördela anslaget om 40 miljoner kronor.

Jag har på denna blogg tidigare kritiserat just den olypmpiska rörelsens brist på demokratisk komptenes och politisk mognad och efterlyst en skarpare medial granskning hur SOK:s ordförande Stefan Lindeberg och generalsekreterare Gunilla Lindberg sköter sina uppdrag. Jag är besviken på många medier, men gläds varje gång folkpartiet visar att det åtminstone finns en strimma socialliberalism kvar i partiet.

Ett sant socialliberalt parti vore en välsignelse för svensk politik.

Vem granskar Sveriges Olympiska Kommitté?

Så var det då snart dags för de Olympiska Spelen i Peking. Jag tillhör ju dem som inte tyckte det var fel att förlägga spelen till Kina, trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter. För mig bidrar OS i Peking till att synliggöra förtycket och kan också skapa bättre möjligheter till påverkan och förändring.

Men ingenting sker mekaniskt. Om inte centrala aktörer utnyttjar tillfället till opinionsbildning och påtryckningar på de kinesiska makthavarna, riskerar OS att stjälpa i stället för att hjälpa. OS kan bli ett propagandaprojekt för Kina, och legitimera den kinesiska regimens maktutövning.
Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och Sveriges Olympiska kommitté (SOK) måste gå en svår balansgång. Å ena sidan kan inte den olympiska rörelsen själv gå i spetsen i det politiska arbetet med att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Kina. Å andra sidan kan inte den olympiska rörelsen bortse från det politiska förtryck som råder i Kina. För att på ett anständigt sätt klara av denna balansgång krävs det politisk kompetens och mognad. Här brister den olympiska rörelsens företrädare i flera avseenden.

Stefan Lindeberg, ordförande för SOK, säger t ex till Sydsvenskan den 22 juni i år - med anledning av att norska idrottsstjärnor deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina - att det inte är okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. Skulle ni stänga av en svensk olympier som protesterade mot Kina på motsvarande sätt, frågar Sydsvenskan. Vi skulle i alla fall ringa och prata med den berörde. Han eller hon skulle behöva ändra i kampanjen i så fall. Dra in den? Ja.

Normal yttrandefrihet var ordet, sa Bull.

Gunilla Lindberg är generalsekreterare i SOK samt en av fyra vicepresidenter i IOK. I november 2007 avbokade SOK i sista stund Svenska Amnesty från ett möte med svenska olympier om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Svenska Amnesty ersattes av professorn i kinesiska språk och kultur Torbjörn Lodén. Gunilla Lindberg kommenterade i Aftonbladet bytet enligt följande: Vi ville ha det historiska perspektivet. Det är det som vi vill förmedla och inte ta några politiska ställningstagande. Vi ville ge en allsidig, neutral bild.

En allsidig och neutral bild utesluter således Svenska Amnesty? Inte ta några politiska ställningstaganden var ordet, sa Bull.

Stefan Lindeberg och Gunilla Lindberg är makthavare inom svensk och internationell idrott och därigenom också inom svenskt samhällsliv. Vore det inte på sin plats med en skarp och genomarbetad medial granskning av hur dessa båda personer lever upp till sitt ansvar och vilka värderingar som ligger till grund för deras agerande?