2021-02-19

Jimmie Åkesson ser människor som en "kulturell belastning"

När en partiledare för ett parti som har rötter i nazismen börjar tala om andra människor som en "kulturell belastning" - ja, då blir i alla fall jag illa till mods. Men det är just det Jimmie Åkesson gör i dag i en tweet där han - igen - vill ha ett "totalstopp" för svensk flyktingmottagning, inklusive anhöriginvandring.

Kulturell belastning - det låter som en variant på den "nedärvda essens" som präglat Sverigedemokraternas människosyn och som länge fanns med i partiets principprogram ("det finns (...) en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser").

Ulf Kristersson anser att Sverigedemokraterna har förändrats, och att han därför nu gärna samarbetar med partiet. Ulf Kristersson har rätt. Sverigedemokraterna har förändrats. Tidigare ville Sverigedemokraterna ha ett stopp för svensk flyktingmottagning utom för kvotflyktingar, den alla mest utsatta gruppen. Men i dag vill Sverigedemokraterna också se ett totalstopp för kvotflyktingar.

I en riksdagsmotion (2020/21:601) ger Sverigedemokraten Josef Fransson uttryck för ståndpunkter som högerauktoritära partier gärna anför och försöker genomföra om de får politisk makt. Bland mycket annat vill Fransson "banta public service till en bråkdel", lägga ned Sida, lägga ned Brå, (eftersom myndigheten "i decennier levererat desinformation utifrån ett förljuget politiskt narrativ"), lägga ned Nationella sekretariatet för genusforskning, lägga ned Jämställdhetsmyndigheten, lägga ned Allmänna arvsfonden och minimera Sveriges engagemang i FN. 

Därtill vill Josef Fransson som politiker besluta om vilka ämnen som universitet och högskolor ska få bedriva undervisning och forskning kring. Han vill till exempel sänka anslagen till lärosäten som "inte förmår hålla tillbaka anti-vetenskapliga ideologier som genusteori" och avskaffa allt offentligt stöd till ämnet genusvetenskap. 

Ulf Kristersson beklagar sig över att han "smutskastas" för att han vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag tror det är lika bra att han vänjer sig. Kritiken kommer att fortsätta.

2021-02-14

Skärpt konflikt om synen på SD

Synen på Sverigedemokraterna fortsätter att vara en viktig skiljelinje i svensk politik. Moderaterna och Kristdemokraterna blir allt mer oblyga i sin strävan att normalisera Sverigedemokraterna och de båda partierna gör ingen hemlighet alls med att de gärna ser Sverigedemokraterna som en del av ett kommande regeringsunderlag. Även Liberalerna har genom sin partiledare Nyamko Sabuni markerat att man gärna ger sitt stöd åt en moderatledd regering, även om en sådan regering skulle vara beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktig enskild omröstning.

Samtidigt har framträdande socialdemokratiska företrädare blivit allt mer tydliga i sitt öppna avståndstagande från Sverigedemokraterna, och då inte enbart åberopandes partiets nazistiska rötter och dess impregnering av rasism utan också med argumentet att man i förlängningen uppfattar Sverigedemokraterna och dess politik som ett hot mot det demokratiska systemet. Även Centerpartiet och Annie Lööf har varit utomordentligt tydligt med att ingenting har förändrats i partiets syn på Sverigedemokraterna och att ett samarbete inte på något sätt är tänkbart. 

En skärpt konfliktyta kring synen på Sverigedemokraterna försvårar förstås ett framtida samarbete mellan de fyra borgerliga partierna. Liberalerna är kluvet i frågan och för Centerpartiet höjs tröskeln ytterligare för att stödja en moderatledd regering om valresultatet 2022 skulle bli ungefär detsamma som valresultatet 2018. För Socialdemokraterna är en konflikt kring synen på Sverigedemokraterna dessutom i linje med partiets ideologiska grundvärden och bidrar till att mobilisera de egna medlemmarna och sympatisörerna.

Nu pågår också en strid om normalisering av högerextrema mediekanaler. Så valde till exempel moderaternas förste vice ordförande i Stockholms län (och tillika kommunstyrelsens ordförande i Österåker) Michaela Fletcher nyligen att medverka i Swebbtw, en kanal som nyligen stängdes av från Youtube eftersom den sprider hatretorik och konspirationsteorier

Själv noterar jag att Jamie Raskin - den demokratiske kongressledamoten och processledaren i riksrätten mot Donald Trump i sitt avslutningsanförande citerade Benjamin Franklin och uppmanade kongressen att aldrig underskatta mobben eller högerextremister: Don't make yourself a sheep. The wolves will eat you.

Jag hoppas Ulf Kristersson lyssnade.

2021-02-07

Går Sverige mot ett extraval?

Går Sverige mot ett extraval? Frågan är relevant efter att Nyamko Sabuni hotat med att hoppa av Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om ny humanitär skyddsgrund i migrationspolitiken. Stefan Löfven säger till Ekot att ett extraval "ska absolut inte uteslutas". Expressen erfar att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen och källan uppger att ett extraval är sannolikt om Liberalerna lämnar januarisamarbetet. 

Ja, jag är övertygad om att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen. Nej, det har säkert inte fattats några formella interna beslut ännu. Däremot kan jag tänka mig att Stefan Löfven sökt och fått partiledningens stöd för att ha handlingsfrihet i frågan för att på kort varsel kunna fatta nödvändiga beslut - inklusive beslut om extraval. 

Handlingsfriheten stärker Stefan Löfvens förhandlingsposition samtidigt som pressen ökar på Liberalerna. Den del av Liberalerna som inte vill hoppa av Januariavtalet kan få råg i ryggen genom Stefan Löfvens indirekta hot om extraval, eftersom ett extraval mycket väl kan leda till att Liberalerna åker ur riksdagen.

Situationen påminner om ett Chicken race. Någon måste väja, annars slutar det i katastrof. Såvida inte spelplanen förändras. Det förslag som Liberalerna vill stoppa befinner sig på remiss och kommer sannolikt att justeras i någon riktning oavsett vad Liberalerna säger och tycker. Det är möjligt att dessa justeringar ger Liberalerna en väg ut - att de kan säga att Löfven lyssnat och justerat förslaget på ett sätt som möjliggör för dem att stanna kvar i samarbetet.

De flesta bedömare är eniga om att Liberalerna har ett svagt case i själva sakfrågan. Migrationspolitiken ingår inte i Januariavtalet, med undantag för några få punkter (till exempel den punkt som säger att partierna ska driva frågan om en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén - vilket partierna också gjorde och som nu, i något reviderat skick, är ute på remiss). Att åberopa just denna enskilda sak som avgörande för att stanna kvar i januarisamarbetet eller ej uppfattas av många som inte särskilt trovärdigt.

Däremot är det möjligt att Nyamko Sabuni redan har bestämt sig för att försöka på Liberalerna att hoppa av Januariavtalet och nu bara söker en lämplig fråga att gå på.

Om Liberalerna lämnar Januariavtalet blir det svårt för den rödgröna regeringen att få igenom sin budget i höst. Stefan Löfven kan knappast acceptera att gå in i valåret 2022 regerandes på en budget som Moderaterna röstat igenom med stöd av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. 

Därför är hotet om extraval reellt. Även om jag till slut tror att partierna kommer att hitta andra vägar att hantera krisen.

2021-01-28

Regeringsfrågan - den uppenbara lösningen

Inte så sällan möter jag uppfattningen att moderatledaren Ulf Kristersson måste söka samverkan med Sverigedemokraterna, annars dömer han sig själv och sitt parti till evig opposition. Och det är klart att om man ser det så, blir Kristerssons agerande kanske något mindre osmakligt.

Men det stämmer ju inte! I valet 2018 hade det räckt om de fyra borgerliga partierna tillsammans vunnit ett enda mandat till så hade Ulf Kristersson kunnat bilda regering. Inför valet 2022 är det heller ingen omöjlighet att de fyra borgerliga partierna tillsammans blir större än de tre rödgröna partierna. Då har vi ett läge motsvarande mandatperioden 2010-2014, då med Fredrik Reinfeldt som statsminister för en alliansregering.

Nu finns inte Alliansen längre. Men Centerpartiet och Liberalerna är i grunden borgerliga partier. Allt annat lika samarbetar de hellre med Moderaterna än med Socialdemokraterna, givet att Sverigedemokraterna kan hållas utanför. Genom sin oblyga flirt med Sverigedemokraterna försvårar emellertid Ulf Kristersson en sådan lösning.

Mycket talar för att styrkeförhållandena mellan de fyra borgerliga partierna och de tre rödgröna partierna blir avgörande för regeringsfrågan även efter valet 2022. Är de borgerliga större blir det Ulf Kristersson som bildar regering. Är de rödgröna större bildar Stefan Löfven regering.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

2021-01-21

Den humanitära skyddsgrunden och Liberalernas kris

I dag känns luften lite lättare att landas. Donald Trump har lämnat Vita huset. Den amerikanska demokratin stod - åtminstone denna gång - emot de populistiska och högerextrema angreppen. Som Joe Biden uttryckte det i sitt installationstal: Today, we celebrate the triumph not of a candidate, but of a cause, the  cause of democracy. (...) We have learned again that democracy is precious. Democracy is fragile. And at this hour, my friends, democracy has prevailed.

I morgon fredag samlas Liberalernas partistyrelse till extra möte angående Nyamko Sabunis utspel att Liberalerna lämnar Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om att bredda den humanitära skyddsgrunden i migrationspolitiken. Nyamko Sabunis utspel har mött hård intern kritik. Partiet är splittrat i regeringsfrågan, där en grupp förordar en moderatledd regering även om en sådan skulle vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. Att göra just frågan om en breddad humanitär skyddsgrund till en kabinettsfråga har inte fallit i god jord i partiet (för att uttrycka det milt).

Liberalerna ligger sedan länge på rekordlåga nivåer i opinionsmätningarna. Varför är det så? Det finns åtminstone tre viktiga tankar att ta med sig i diskussionen.

För det första har liberala partier i dag svårt att hävda sig i flera länder i Europa. Framväxten av högerpopulistiska, nationalkonservativa partier har bidragit till en polarisering av partisystem där mittenpartier - som liberaler - kommer i kläm. Med högernationalismens framgångar har också den politiska dagordningen förändrats och utvecklats i icke-liberal riktning.

För det andra har Liberalerna minskat under mycket lång tid. Med undantag från valet 2018 - då partiet i princip stod still - har Liberalerna tappat väljarstöd i varje enskilt riksdagsval sedan 2002. Ett skäl till väljartappet är sannolikt att Liberalerna varit en del av Alliansen - både i regering och i opposition. Forskning visar att små partier tenderar att förlora väljarstöd när de ingår i koalitioner med större partier. (Däremot gjorde Centerpartiet 2018 sitt bästa val på 30 år. Ingenting sker mekaniskt.)

För det tredje är Liberalerna ett splittrat parti med brist på skarpa profilfrågor. (Okej - partiet vill förstatliga skolan. Men det är knappast en valvinnarfråga.) Strax efter att partiet valt att säga ja till Januariavtalet väljer man en ordförande som förordat ett nej till Januariavtalet. Det ökar osäkerheten om partiets riktning. De liberala väljare som vill värna Januariavtalet söker sig till Centerpartiet. De liberala väljare som är motståndare till Januariavtalet söker sig till Moderaterna. 

Foto: Magnus Fröderberg (pressbild)

Finns det då någon väg ut ur krisen för Liberalerna? Ja, det tror jag. Vill partiet växa bör man givet det parlamentariska läget efter nästa val skaffa sig en friare ställning, där man på ett bättre sätt utnyttjar den strategiska roll som mittenpositionen utgör för att profilera sig och för att få igenom sin politik. 

Därmed inte sagt att Liberalerna här och nu ska lämna Januariavtalet. Att bryta avtal urholkar samarbetskapitalet och innebär att partiet tappar trovärdighet inför andra partier med avseende på långsiktiga samarbeten. Dessutom skulle ett avhopp på frågan om breddad humanitär skyddsgrund innebära att flera av partiets fåtaliga väljare i stället söker sig till Centerpartiet eller Miljöpartiet, och att en del medlemmar också lämnar. Visst, en del kan man säkert vinna över från Moderaterna - men det blir en i högsta grad osäker ekvation.

 

2021-01-10

Seger eller död? Säg nej till krigs- och våldsromantik i den politiska debatten

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.

Seger eller död. Så ser de två enkla alternativen ut i Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlssons huvud, i alla fall om han får formulera det själv.

Seger eller död. Ord spelar roll. Jag har så svårt för den romantiserande vålds- och krigsretorik som förgiftar det offentliga samtalet.

Hang Mike Pence! skanderade delar av den mobb som stormade den amerikanska folkvalda kongressen för några dagar sedan. Vice-president Mike Pence hade hamnat i onåd hos mobben, eftersom han valde att nonchalera president Donald Trumps anmodan om att vägra acceptera valutgången. Jag skulle vilja skjuta en kula i Nancy Pelosis huvud, i direksänd TV, skrev en nu arresterad man som anlände till Washington beväpnad med ammunitionsband och gevär. En krigsveteran tog sig, iförd skyddsväst, militärhjälm och buntband, ända in i Nancy Pelosis kontor. 

Nätet kokade på sina håll av våldsglorifiering och krigsromantik inför Trump-anhängarnas manifestation i Washington. Ändå tycks så många ha blivit så överraskade av att manifestationen övergick till upplopp och våldshandlingar.

Det oroar mig att många debattörer och skribenter i Sverige ryggmärgsmässigt förminskade det som hände, till exempel genom att sprida konspirationsteorier om att det egentligen var utklädda vänsterextremister (!) som stormade kongressen eller att beskriva mobben som "arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies".

Kommer samma naiva aningslöshet att prägla debatten om eller när vi får en motsvarande utveckling i Sverige? Min erfarenhet är att människor oftast menar det de säger - och det gäller både politiker och deras väljare. Därför blir jag orolig när människor tänker och talar i vålds- och krigstermer. Orden leder tanken.

Läs Christer Nylanders (L) artikel i Aftonbladet i dag. Flirta inte med någon du inte vill bli ihop med, skriver han. Hoppas alla som vill vara vuxna i rummet tar till sig hans rekommendation,

2020-12-25

Socialdemokratin måste stå upp för de mänskliga rättigheterna - inklusive asylrätten!

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. (Matteus 2:13)

Jesus är världens mest kända flyktingbarn. På hans tid fanns ingen asylrätt som tvingade Egypten att ta emot Josef och Maria och pröva deras asylskäl - de fick klara sig bäst de kunde. Men världen har blivit bättre. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Därför blir jag bekymrad när mänskliga rättigheter ifrågasätts i debatten, till och med inom socialdemokratin. Chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, har argumenterat för att ta bort en av asylrättens viktigaste beståndsdelar - förföljda människors rätt att söka asyl vid gränsen. Och i senaste numret av Tiden ställer Roger Persson Österman, professor i finansrätt, värnet av mänskliga rättigheter mot den svenska välfärdspolitiken: Flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.

Jag undrar vilka fler mänskliga rättigheter som ska prövas utifrån huruvida de bidrar till upprätthållandet av den svenska välfärdspolitiken? Yttrandefriheten? Tryckfriheten? Mötesfriheten? De debattörer som vill avveckla en specifik mänsklig rättighet rör sig på sluttande plan. Asylrätten måste värnas lika mycket som andra mänskliga rättigheter.

Eller som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag uttrycker det: En rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Poängen med mänskliga rättigheter är ju att de ska vara beständiga, och inte vara beroende av tillfälliga majoritetsförhållanden i de valda församlingarna. (Se gärna även Ola Larsmos text i ämnet.)

Jag ser fram mot en debatt om hur asylrätten och andra mänskliga rättigheter kan stärkas - inte försvagas. Jag hoppas och tror att socialdemokratin tar en ledande plats i en sådan debatt.

2020-12-11

Bra att C nu öppnar för att låta de unga ensamkommande stanna!

Centerpartiet vill att en ny humanitär grund i migrationslagstiftningen utformas så att den omfattar även de ensamkommande som fått uppehållstillstånd genom gymnasielagen. Bra! Gymnasielagens krav på att de ensamkommande bara sex månader efter avslutad gymnasieutbildning ska ha skaffat sig en anställning som omfattar minst två år har i pandemins spår blivit orimligt. Nu kan dessa unga  - som Sverige investerat så mycket i och som i många fall rotat sig i landet - i stället för att kastas ut få förlängt tillfälligt uppehållstillstånd och mer långsiktiga förutsättningar och möjligheter att planera sitt liv i Sverige, vårt växande hem.

Nej, det är ingen amnesti. Men det är ett steg i rätt riktning.

Många ensamkommande har nu gått ut gymnasiet och letar desperat efter ett varaktigt arbete för att inte kastas ut till krigets och terrorns Afghanistan. Jag förutsätter att ingen enskild person som skulle  omfattas av den lagstiftning som Centerpartiet förespråkar utvisas innan den nya migrationslagen är på plats om några månader.

Jag noterar också att Migrationsdomstolen i Stockholm i sitt remissvar till den migrationspolitiska kommitténs betänkande uttrycker skepsis till att Sverige skulle övergå från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd. Kirsi Laakso Utvik, chefsrådman vid Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Stockholm, klargjorde i TV4 Nyheterna igår att en sådan övergång inte skulle innebära någon större förändring, eftersom omkring 98 procent av ansökningarna om att förlänga tillfälliga uppehållstillstånd ändå beviljas. Förslaget ger ett intryck av symbolpolitik, menade hon. Dessutom innebär tillfälliga uppehållstillstånd ökad arbetsbörda för Migrationsdomstolarna, eftersom antalet ansökningar om förlängning kommer att öka väldigt mycket.

Migrationspolitiken är i rörelse. Det gäller att alla som vill se en mer humanitär och solidarisk asylpolitik än den som den tillfälliga lagen representerar förmår hålla i och sätta press på ansvariga politiker under de viktiga månader som kommer.


2020-12-06

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I Marie Demkers och min SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den så kallade GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-insitutet)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet, och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnaden i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

2020-11-30

Effects of Hollywood's Production Code. A Comparison of Red Dust (1932) and Mogambo (1953)

The voluntary self-censorship applied by the film industry says a lot about the moral and ideological order of power of an era. A remake from 1953 of a film from the time before Hollywood introduced the so-called production code reflects the development of society in the 20th century USA.

 It has been ten years since the Swedish Parliament, on December 2, 2010, decided that Swedish film censorship should be abolished. The decision was made under broad political consensus. The technical development meant that film was no longer mainly seen in cinemas and the State Cinema Agency (Statens Biografbyrå) had not felt compelled to cut any film since 1995. Swedish film censorship was established as early as 1911, and then partly on the cinema owners' initiative. The cinema owners were tired of the local regulations that regulated the screening, they wanted clarity and predictability.

It was not only in Sweden that the film industry itself took the lead in creating rules for what was possible to show on film. In the summer of 1934, the American film industry began to seriously apply the production code for self-censorship, which had already been established in 1930 by the trade association Motion Picture Producers and Distributors of America.

The production code was a voluntary initiative from the film industry in order to prevent the introduction of a state-regulated pre-censorship of film. The period from the introduction of sound film in the late 1920s to the implementation of the production code in 1934 is called the "pre-code" era in Hollywood. The films of this era are perceived as more challenging to morality than the films produced after 1934. The production code stipulated that a film was not allowed to "lower the audience's moral standard". Instead, a "correct way of life" would be encouraged and the "natural or human law" should not be questioned.

In the book "Pre-code Hollywood: Sex, immorality,and insurrection in American cinema 1930-1934" (1999), Thomas Doherty has described how the implementation of the code embodies different ideological expressions in the power order and the spirit of the time that characterized the United States between "the happy 20s” and “the great depression”. Concerns about social order manifested itself in demands that movies, with its impact, would not contribute to the resolution of norms but instead strengthen unifying national values.

The films "Red Dust" (1932, directed by Victor Fleming) and "Mogambo" (1953, directed by John Ford) enable a comparative analysis of the code's concrete ideological forms of expression. "Mogambo" is namely a remake of the "pre-code" movie "Red Dust". The intrigues are similar and Clark Gable plays the male protagonist in both films.

The plot of the films makes it possible to compare the ideological representation of sexuality, gender roles, family and marriage. In both films, the male protagonist is far from civilization - in "Red Dust" he runs a rubber plantation in French Indochina, in "Mogambo" he is a kind of wildlife hunter somewhere in deepest Africa. The protagonist is unexpectedly and involuntarily visited by a lonely young woman (Jean Harlow in "Red Dust", Ava Gardner in "Mogambo") and feelings arises. A married couple joins in, where the man - above the hardships of the wilderness - is to carry out surveying work on the plantation (Gene Raymond in "Red Dust") or record noises from wild animals on tape (Donald Sinden in "Mogambo"). The wives (Mary Astor in "Red Dust", Grace Kelly in "Mogambo") are meanwhile left alone with the male protagonist. The character of Clark Gable, who was previously attracted to the lone female visitor, now falls deeply in love with the married woman, and the love is answered. But when he has to tell the married man about the new circumstances, he does not cope. The married man says that he wants to leave the wilderness to take his wife to the city instead, start a real family and have children. The protagonist realizes that the only right thing is to give up his love for the married woman. He gets drunk with the young visitor (Harlow/Gardner). In a dramatic scene, he confronts the married woman, denies that he loved her and claims that he only exploited her. She gets desperate and shoots him in the arm. Then her husband rushes in and wonders what's going on. The young visitor pretends that Gables' character tried to rape his wife, who shot him in self-defense. The married couple falls into each other's arms and happily go away together. The male protagonist and the young visitor stay and become a couple.

The choice of actor is important for the film's narrative. At the time of both films, Clark Gable is an established film charmer. During the filming of "Mogambo" he has reached the age of 52, which gives an age difference to Ava Gardner of 21 years and to Grace Kelly of 28 years. Clark Gable becomes a patriarchal caring man here, almost like a father figure. 

At the time of filming "Red Dust", Gable is only 31 years old, ten years older than Jean Harlow and five years older than Mary Astor. In “Red Dust”, Gable is equally patriarchal and caring, but here he does not become a father figure but an erotic-sexual partner. The sexual framing of "Red Dust" is reinforced by the fact that Jean Harlow was one of the great sex symbols of this time, corresponding to Marilyn Monroe in the 50s and 60s. Ava Gardner's profile as an actress was more restrained and less lively.

In "Red Dust", Harlow plays a prostitute who stays away from the police in Saigon. In "Mogambo", Gardner plays an adventurer, a playgirl on her way to a safari that never happened. In "Red Dust", the male protagonist wants to give the young visitor money after they have spent the night together in his bedroom. She is disappointed, and says, "It was not like that." There is no corresponding scene in "Mogambo".

 In "Red Dust", the boundaries of sexuality are freer. In a classic scene in "Red Dust", Jean Harlow's young visitors bathe in a rainwater barrel on the veranda. She apparently sits naked in the barrel and teases the male protagonist, splashes water on him and pretends to go down the Niagara Falls. He gets annoyed, goes to the barrel and pushes her head into the water. In the corresponding scene in "Mogambo", Ava Gardner's character takes a good shower behind a bamboo fence. Clark Gable has to keep her distance, throw her a bathrobe and turn around when she leaves the shower.

In both films there is a scene where the male protagonist carries the married woman after they are surprised by a rainstorm in the jungle. In "Red Dust" he carries her into her bedroom where they kiss each other intensely. In "Mogambo" he carries her into the house, where he lets her down, and the scene does not even ends with a kiss.

An important difference is that in "Red Dust" the male protagonist has sex with both women. Sexuality is generally more open and more lively in "Red Dust" than in "Mogambo", through facial expressions, music, images of half-naked bodies. The films are united in family views and gender roles. The traditional nuclear family ideal is challenged, but wins in the end. In "Red Dust", the husband formulates his dream of the nuclear family so beautifully and convincingly that the main character renounces his wife, even though he loves her. Similarly, the male protagonist in "Mogambo" decides not to ruin the couple's marriage, but instead to let them leave the jungle to start a family together and have children.

The difference in the films' family view is embodied in each final scene. In "Mogambo", Gable's character asks the young visitor (Gardner) to marry him. First she answers no, and gets in a boat to go from there. But at the last minute she changes, jumps out of the boat into the water and rushes straight into the arms of the happy protagonist. In "Red Dust", the two lie instead and cuddle together on a double bed. She cares for his gunshot wounds and teases them lovingly by reading him fairy tales. The camera zooms out and the audience suspects that they will live happily together. But probably not as a married couple.

Both films depict a patriarchal order - in "Red Dust" with the man as protector and conqueror, in "Mogambo" with the man as protector and father figure. But in the midst of the patriarchal structure, there is also room for independent women (the "frivolous" Jean Harlow or the adventurer Ava Gardner).

It is interesting that none of the people who break the established moral rules receive any punishment. On the contrary, both films have a "happy ending". In a "pre code" movie like "Red Dust" it is expected. But it is more unexpected in "Mogambo". Maybe it's because it was recorded as late as 1953, when compliance with the production code had begun to loosen up. Some years earlier, the Supreme Court of the United States had ruled that the film medium should be included in the constitutionally protected freedom of expression. At that time, there was no longer any threat of state prior censorship. And in the same way that technological development contributed to the abolition of film censorship in Sweden, the emergence of television meant that the code no longer became possible to maintain.

And in the same way that technological development contributed to the abolition of film censorship in Sweden, the emergence of television meant that the code no longer became possible to maintain. The Hollywood films "Red Dust" and "Mogambo" reflect their time, both in terms of power structures and national values. "Red Dust" is a child of the spirit of the 1920s, when everything was perceived as possible and everything was in motion. "Mogambo" is shaped by the post-war era, when American national values that strengthened its position during World War II were still prevalent. Although the 1950s were marked by stability, the development of society foreshadowed the revolt of authority of the 1960s and the beginning of globalization knocked on the door. The outside world reminded itself and wanted in - and no production code could shut it out.

The production code entailed voluntary self-censorship on the part of the film industry. Even today, the spirit of the times sets limits for what the film industry considers possible to portray - in the USA as well as in Sweden. Let us use the tenth anniversary of the abolition of Swedish film censorship to discuss what these boundaries are. Knowledge of borders provides insight into the ideological expressions that are embedded in society's order of power, and also makes it possible, if desired, to challenge this order.

Published in Svenska Dagbladet 2020-11-28 

Ulf Bjereld

 

Centerpartiet sviker de unga ensamkommande

I dag meddelar Annie Lööf och Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato att Centerpartiet kommer att rösta nej till regeringspartiernas förslag om lättnader för unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen - trots att coronapandemin i grunden förändrat förutsättningarna på arbetsmarknaden. Möjligheterna för unga människor som just gått ut gymnasiet att på bara sex månader skaffa sig ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år är nu utomordentligt små.

Jag tror sällan jag sett en politiker byta fot så snabbt som Jonny Cato gjort i denna fråga. Så sent som i april krävde Jonny Cato med eftertryck lättnader för denna grupp, Då sa Jonny Cato till Ekot: Det kan till exempel handla om att ungdomarna ska få ett år i stället för sex månader på sig att skaffa ett jobb (...) eller att ungdomarna inte ska behöva visa upp ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år. Nu säger han i stället att han tänker rösta emot de förslag som tillmötesgår de krav han framförde i våras.

Jag vet inte om Jonny Cato har glömt vad han sa i april eller om han har ändrat uppfattning. I vilket fall är Centerpartiets lappkast i frågan ett svek mot de unga ensamkommande som klarat av sin gymnasieutbildning och som nu ska söka sig ut på en arbetsmarknad som i grunden förändrats sedan gymnasielagen kom till.

2020-11-24

Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa statsminister Stefan Löfven när han på dagen för fem år sedan - den 24 november 2015 - på en presskonferens tillsammans med dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) presenterade fundamenten i den "tillfälliga" lag som skulle göra det svårare för människor på flykt att få skydd i Sverige.

Hur långt är ett andrum? Och är det inte människorna på flykt som är i störst behov av ett andrum? I år beräknas omkring 13 000 människor söka asyl i Sverige. År 2018 och 2019 uppgick antalet asylsökande till drygt 21 000. Vi får gå tillbaka många år i tiden för att hitta motsvarande låga antal på människor som söker skydd i Sverige - vårt växande hem. År 2015 - då "andrummet" påbörjades - uppgick antalet till nära 185 000.

Den "tillfälliga" lagen blev inte tillfällig. Nästa sommar förväntas riksdagen besluta om en ny migrationspolitisk lagstiftning som i allt väsentligt befäster de restriktioner som den "tillfälliga" lagen föreskrev. 

Under de år som gott har den migrationspolitiska debatten förändrats. Som Somar Al Naher skriver i Aftonbladet: Snart finns snart inte ett enda samhällsproblem som inte förklaras med ”misslyckad integration. Den "misslyckade integrationen" blir ett mantra med magiska egenskaper.

Tillfälliga lagar riskerar att inte bli tillfälliga. Vi vänjer oss vid dem. I coronapandemins Sverige accepterar vi nu ett stort antal tillfälliga inskränkningar i våra friheter. Ja, jag stöder dessa tillfälliga inskränkningar. Men låt oss hjälpas åt att se till att, när pandemin väl är över, dessa inskränkningar också avskaffas - och att de inte kvarstår med till exempel motiveringen att de behövs för att bekämpa terrorismen etc. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser.

2020-11-15

Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

2020-11-08

Kan Joe Biden ena ett splittrat USA? Frågan är fel ställd

Kan Joe Biden ena ett USA som kanske är mer polariserat än någonsin? Frågan har dominerat de senaste dagarnas diskussion om det amerikanska presidentvalet. Men är frågan fel ställd?

För det första är det inte sant att USA i dag skulle vara mer polariserat är någonsin Vill man vara övertydlig så var ju USA betydligt mer polariserat i samband med inbördeskriget 1861-1864. Jag har heller inte sett några belägg för att polariseringen i det amerikanska samhällslivet är större i dag än vad det var i samband med till exempel Medborgarrättsrörelsens mobilisering under 1950- och 1960-talen. Eller under Vietnamkriget, fram till mitten av 1970-talet.

Och vad menar man med polarisering? Menar man det politiska avståndet mellan de två stora partierna Demokraterna och Republikanerna? Är det åsiktsskillnader mellan olika befolkningsgrupper som avses? Eller konfliktnivån i det amerikanska samhällslivet överhuvudtaget? Eller en växande konflikt mellan "folket" och "eliten", som populister skulle påstå? Ordet "polarisering" används ofta svepande, och utan att den som använder det klargör vad som egentligen avses. (Ja, jag har säkert själv syndat i detta avseende.)

För det andra. Oavsett vad vi menar med polarisering - är det verkligen presidentens uppgift att "ena" USA? Precis som i alla andra länder i världen inrymmer USA ett antal legitima ekonomiska och ideologiska konflikter mellan olika befolkningsgrupper. Målet kan inte vara att "ena landet" genom att upphäva dessa konflikter. Målet för Joe Biden bör i stället vara att stärka de demokratiska institutionerna och förtroendet för dessa hos befolkningen. Det är genom dessa institutioner som det amerikanska samhället kan hantera de existerande konflikterna på ett sätt som skapar tilltro till den demokratiska processen och som minskar risken för våldshandlingar.

Jag hoppas Joe Biden förmår återupprätta presidentämbetets värdighet. En sådan återupprättelse stärker USA och minskar utrymmet för hat, konspirationsteorier och oförsonlighet i den politiska debatten. Det tar inte bort de nödvändiga konflikter som finns i det amerikanska samhället. Men det skapar bättre förutsättningar att hantera dem på ett civiliserat sätt.

2020-11-04

Oroväckande läge i USA. Värna institutionerna!

Det blev en svår natt och en tung morgon för oss som hoppats att det amerikanska folket skulle säga definitivt nej till fyra ytterligare år med Donald Trump. Visst, det finns fortfarande ljus i tunneln. Joe Biden verkar vinna Arizona, och vinner Biden också till exempel Wisconsin och Michigan - där han så länge haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna och där rösträkningen fortfarande pågår - så lär det gå vägen, Men i skrivande stund är Donald Trump favorit till segern.

Oavsett om Trump eller Biden vinner avviker valresultatet i flera viktiga delstater - igen - från opinionsundersökningarna. Efter valet 2016 ändrade flera opinionsinstitut sina viktningar för att på ett bättre sätt fånga upp Trump-anhängarna. Ändå slog modellerna fel. Argumenten för en Biden-seger förstärktes av en omfattande förtidsröstning, ett högt valdeltagandet samt att andelen osäkra väljare var betydligt lägre än 2016. Ändå gjorde Trump en starkare insats än vad de flesta bedömare trott. Kanske var det ekonomin - där väljarnas förtroende för Trump var högt - som låg bakom hans framgång. Kanske lyckades Trump de sista dagarna få igång en omfattande mobilisering av sina väljare, så snabb att opinionsinstituten inte hann med. Kanske var det lationoväljarna som i sista stund vände Biden ryggen. Väljarundersökningar kommer snart att ge oss svar på dessa frågor.

Eller som jag mer lakoniskt uttryckte det för några dagar sedan: Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Nu pågår rösträkning för att få fram ett definitivt valresultat. Donald Trump har föregripit rösträkningen och redan förklarat sig som vinnare. Han har anklagat "de" (oklart vilka) för att försöka stjäla valet och att dessa försök är ett "major fraud on the American people". Trump har också sagt att han idag ska vända sig till Högsta domstolen (oklart varför). 

Nu får vi ett prov på de amerikanska institutionernas - och särskilt domstolarnas - förmåga att stå emot auktoritära ledare och deras försök till påtryckningar. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det provet. Jag hoppas verkligen att de förmår stå emot.