Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Mohamsson och SD - hållningslöshet upphöjd till princip

Jag kommer aldrig att medverka till att mitt engagemang används för att ge SD inflytande, Så skrev Simona Mohamsson på Twitter 2021.

Jag är stolt över att stå här idag med Jimmie Åkesson, sa samma Simona Mohamsson idag när hon och SD-ledaren omfamnade varandra framför en samlad journalistkår.

Liberalernas kovändning i synen på SD har ett enda mål: att rädda kvar Liberalerna i riksdagen och i förlängningen bidra till fortsatt styre för Tidöpartierna. Hur kommer det att gå? Det är förstås för tidigt att säga, men nedan följer några saker som talar för respektive emot att Liberalerna kommer att lyckas.

För: Genom att lova att släppa fram Jimmie Åkesson och SD i regeringen ökar man möjligheten att få stödröster från främst Moderaterna. Partiet får också bättre möjlighet att diskutera sina politiska sakfrågor när partiets inställning i regeringsfrågan nu förändrats. Kursändringen innebär också att Tidösidan kan gå ut i valrörelsen som ett samlat regeringsalternativ.

Mot: Vem vågar stödrösta på Liberalerna? Partiet har ändrat åsikt i regeringsfrågan så många gånger att hållningslösheten upphöjts till princip. Liberalerna är också djupt splittrade i frågan. Mohamsson linje vann endast med 13-8 i partistyrelsen, och redan några timmar efter beslutet hade flera ledande liberaler offentligt förklarat att de hoppar av. Avgångskraven duggar tätt, både från partiets ungdomsförbund och kvinnoförbund. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti - här har Simona Mohamsson grovt misslyckats. Dessutom kommer Liberalernas inre strider även framöver stå i vägen för partiets möjligheter att få medieuppmärksamhet kring sina sakpolitiska ställningstaganden.

Den store vinnaren är Jimmie Åkesson. SD är nu ett än mer normaliserat parti, och det är svårt att se hur Ulf Kristersson och Moderaterna ska komma ikapp och förbi i höstens val (även om det förstås inte är omöjligt). Det Sverigelöfte som presenterades i dag är paradoxalt nog även en sakpolitisk seger för SD. De två frågor som fått mest uppmärksamhet - kraven på att förstatliga skolan och en folkomröstning om EMU - är frågor som SD redan ställt sig bakom. Sverigelöftet är tre sidor fluffiga paroller, till intet förpliktigande och utan konkretion.

Själv går jag snart på konsert där Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen - Amen, Amen, Amen. Forsberg och Cohen är artister som jag förknippar med uppriktighet, integritet och ryggrad. Det blir en bra kväll.

Undermåligt. Uppfyller inte grundlagens krav. Hastverk. Lagrådet toksågar regeringens förslag om dubbla straff och skärpta straffskalor

Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet.

Handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig och uppfyller inte grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas.

Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.

Undermålig. Uppfyller inte grundlagens krav. Inte tillräckligt genomtänkt. Hastverk.

Jag har läst många yttranden av Lagrådet i mitt liv. Men inget av dem kommer i närheten av den nedgörande kritik som Lagrådet formulerar i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss "Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor". Javisst - Lagrådet var också mycket kritiskt till den socialdemokratiskt ledda regeringens så kallade gymnasielag en gång i tiden. Men Lagrådets yttrande över regeringens förslag om dubbla straff och skärpta straffskalor spelar i sin egen division.

Lagrådets svidande kritik mot regeringens förslag är förstås ingen tillfällighet. Det är en konsekvens av att Sverigedemokraterna och de övriga Tidöpartierna hastar fram i lagstiftningsprocessen för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik före valet. Lagförslagen håller inte måttet eftersom de inte beretts med den omsorg som grundlagen kräver. Remisstiderna är för korta och regeringen struntar i remissvaren. Det är djupt olyckligt. Ytterst skadas rättssäkerheten och rättsstaten.

Det är bra att Lagrådet ryter till. Det vore bättre om sittande regering, och kommande regeringar, tog lagrådets kommentarer på större allvar. Rättsstaten är en av demokratins grundbultar. Justitieminister Gunnar Strömmer borde besinna sig och inte göra Jimmie Åkessons agenda till sin egen.

Läs gärna Anders Lindbergs text på samma tema i Aftonbladet i dag.

Javisst är Svenska kyrkan politisk!

Jag intervjuades nyligen av Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans relation till politiken. Min övergripande uppfattning är att en kyrka som vill vara relevant alltid är och måste vara politisk. Att vara politisk innebär förstås inte att den är partipolitisk. Ni finner frågorna och mina svar nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Jag passar också på tillfället att påminna om och puffa för boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) som jag skrev tillsammans med Douglas Brommesson, nu dekan för fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. I boken diskuterar vi varför två personer som delar samma tro på evangeliet kan komma till så olika slutsatser i centrala politiska frågor. Det är en diskussion som har bäring även för den debatt som teologen och professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf icke utan framgång för mot Kristdemokraterna. Halldorf menar att KD måste bestämma sig - partiet kan inte kalla sig kristet och samtidigt genomföra nedskärningar av biståndet, acceptera utvisning av kristna konveriteter och bejaka den pågående utvisningspolitiken. Boken är sedan länge slut på förlaget, men finns på bibliotek och i begagnat skick på nätet.

Idag är jag också glad över att svenskarnas förtroende för Svenska kyrkan ligger kvar på rekordhöga nivåer. De höga förtroendesiffrorna framgår av Medieakademins idag publicerade Förtroendebarometer. Läs den gärna, och se resultaten som en bekräftelse på att Svenska kyrkan i dag är en livskraftig rörelse som engagerar och berör så många människor.

Här kommer frågorna och svaren ur artikeln i Kyrkans Tidning: 

Är Svenska kyrkan av i dag politisk?

Ja, Svenska kyrkan är och måste vara politisk. Att stå upp för dessa våra minsta (till exempel flyktingar, fattiga, hemlösa), för mänskliga rättigheter och att värna skapelsen (bekämpa klimathotet) får politiska konsekvenser. Däremot är Svenska kyrkan inte partipolitisk och ska heller inte vara det.

Går det att placera Svenska kyrkan, som kyrkan uppträder i dag, på en vänster-högerskala?

Nej. Såvida man inte tycker att solidaritet med de mest utsatta, mänskliga rättigheter och kamp mot klimatförstöring är vänsterpolitik.

Vilka politiska frågor tycker du att Svenska kyrkan kan uttala sig i?

Det viktiga är att Svenska kyrkan konsekvent står upp för alla människors lika värde och solidaritet med de mest utsatta. Det perspektivet kan och bör föras in i nästan alla politiska frågor.

Vilka politiska frågor bör kyrkan avhålla sig från att uttala sig i?

Det är svårt att identifiera enskilda frågor, eftersom det är perspektivet som är det viktiga. Men frågor av "teknisk" natur - som inte berör människovärdet eller alla människors lika värde - har Svenska kyrkan ingen anledning att engagera sig i.

Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

Våga kalla en spade för en spade. USA:s agerande i Venezuela var ett uppenbart brott mot folkrätten

USA:s fängslande av Venezuelas president och i praktiken diktator Nicolás Maduro är ett uppenbart folkrättsbrott och måste fördömas som ett sådant. Folkrätten ska värnas och gäller lika för alla. Utan en stark folkrätt väntar kaos och barbari. 

Flera europeiska länder har också tydligt markerat att USA:s agerande bryter mot folkrätten:

The military operation that led to the capture of Nicolás Maduro violates the principle of non-resort to force that underpins international law. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot.

The American military operation in Venezuela is not in accordance with international law. Norges utrikesminister Espen Barth Eide. 

The recent violation of international law in Venezuela, an act we strongly condemn. Spaniens premiärminister Pedro Sánches.

Det vore befriande om även Sverige - genom statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard - vågade tala klarspråk och kalla en spade för en spade. USA:s agerande bryter mot folkrätten. I stället slår de knut på sig själva i sin strävan att fjäska för - eller åtminstone inte reta upp - Donald Trump. Undfallenheten är skämmig och underminerar folkrättens ställning. 

Det går faktiskt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Nicolás Maduro var en brutal diktator som inte saknas. USA:s fängslande av Maduro bryter mot internationell rätt och ska fördömas.

 Uppdaterat 4/1 kl 21.28  "Jag har svårt att se en folkrättslig grund för USA;s agerande", sa Maria Malmer Stenergard i SVT Aktuellt i kväll. Ett litet steg framåt. 

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas

 ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."

Jag kommer osökt att tänka på Stig Dagermans dagsvers "Varning för hunden" när jag läser regeringens förslag att sänka försörjningsstödet (tidigare "socialbidrag") för 150 000 svenska hushåll - vilket drabbar de allra svagaste och sämst ställda. I versen kommenterar Stig Dagerman att högermannen och tillika fattigvårdsstyrelsens ordförande i Stora Sunne - Axel Åleby - ville förvägra understödstagare rätten att ha hund. 

 

Texten återfinns nedan. Lyssna gärna på Fred Åkerströms klassiska inspelning. Och gör motstånd!

 

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

 

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

 

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars så köper de valar,

fruktar herr Åleby.

 

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.”

Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Vem ska rädda Centerpartiet?

Det förgiftade politiska samtalet skördar sina offer. Anna-Karin Hatts avgång var ett tungt för Centerpartiet och för svensk demokrati. Sverige behöver en nationell samling - för demokratin och för ett värdigt samtal, mot hat och hot och trollfabriker. Partiledare och framträdande politiker har ett stort ansvar att föregå med gott exempel.

Centerpartiet hade i våras mycket svårt att hitta en efterträdare till Muharrem Demirok. Anna-Karin Hatt kom som en frälsare, och fick ett starkt internt stöd i partiet. Frågan är vad som händer nu. 

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I Centerpartiets fall blir regeringsfrågan fortsatt betydelsefull. Muharrem Demirok var tydlig med att han betraktade Magdalena Andersson som Centerpartiets statsministerkandidat, men han lyckades aldrig fullt ut samla partiet bakom denna linje. Anna-Karin Hatt valde att inte explicit peka ut någon statsministerkandidat, men var tydlig med att det behövs ett regeringsskifte och en regering som sätter klimatfrågorna i fokus. Hatts formuleringar har uppfattats som att Centerpartiet inte skulle släppa fram en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

Centerpartiets väljare är starkt negativa till Sverigedemokraterna, och jag tror inte att särskilt många i Centerpartiet vill se en utveckling där partiet riskerar att hamna i Liberalernas situation. Så arbetshypotesen är att Centerpartiets linje i regeringsfrågan kommer att ligga fast, möjligen med varierande grad av handlingsfrihet.

Vem kommer då att ta över efter Anna-Karin Hatt? Flera medier framställer Elisabeth Thand Ringqvist - Centerpartiets näringspolitiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen - som den kandidat med starkast internt stöd. Men de uppgifterna ska hanteras med försiktighet. Thand Ringqvist är kontroversiell inom partiet och har pekats ut som en av dem som agerade för att försvaga Muharrem Demiroks ställning som partiledare (vilket hon själv bestämt förnekat). Thand Ringqvists anhängare har allt att vinna på att till medier framställa henne som den kandidat med starkast stöd.

Ett färgstarkt och i partiet populärt namn är Emil Källström. Han var tidigare Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, men lämnade politiken inför valet 2022 för uppdrag inom näringslivet. Han har tidigare tackat nej till att kandidera som partiledare. Centerpartiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl är kanske sugen. Han är erfaren och bra i medier och i debatter, men har han tillräckligt stöd internt? I EU-parlamentet återfinns Emma Wiesner. Hon har idag varit tydlig med att inte säga nej till att bli partiledare. Emma Wiesner uppfattas som en övertygad motståndare till varje form av SD-närmande. Hon saknar riksdagsplats och är i det närmaste helt okänd för den svenska väljarkåren. Daniel Bäckström är Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Även han har kringgärdats av rykten att agera mot Demirok. I kampanjen för att efterträda Annie Lööf tappade han momentum då han inte svarade entydigt ja på frågan om han var villig att vika samkönade par. (Daniel Bäckström är präst.) 

Min egen favorit (om jag får ha någon) är Rickard Nordin från Göteborg. Han är förste vice partiledare samt partiets klimat- och energipolitiske talesperson - men även han en doldis. På sin Facebook-sida har han idag en stark och personligt hållen text om det förgiftade politiska samtalet i Sverige idag. Men han har hittills av familjeskäl (han är ensamstående pappa) tackat nej till att bli partiledare. Well, well. Var sak har sin tid, säger Predikaren. Så här skriver Rickard Nordin:

Jag har två önskemål till er som orkat läsa såhär långt:

1. Gå med i ett parti. Bli medlem. Aktiv eller passiv väljer du själv. Gör det som en protest mot hatarna. Blir det Centerpartiet, berätta för mig så lovar jag att peppa och hjälpa dig komma in. 

2. Ge av er kärlek. Berätta för de ni uppskattar att ni gör just det. Det kan vara en politiker, en kollega eller en granne. Det är ofta vi berömmer folk i deras frånvaro. För det vidare till dem. 

 

 

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund

 

 

 

Värna vår öppna folkkyrka mot SD:s försök att vrida klockan tillbaka

Glöm inte att rösta i kyrkovalet senast den 21 september! Redan nu kan du förstås förtidsrösta (läs mer här). Själv kandiderar jag som ni kanske vet för nomineringsgruppen Socialdemokraterna.

Om jag blir omvald till kyrkomötet tänker jag fortsätta att där kämpa för en öppen folkkyrka som tar aktiv del i samhällsdebatten och som alltid är en röst för utsatta grupper - oavsett om det handlar om flyktingar, fattiga människor, papperslösa, sjuka eller hemlösa. Var än en av dessa mina minsta behöver stöd vill jag att Svenska kyrkan ska vara där.

Att möta främlingen med barmhärtighet,
att stå upp för de mest utsatta och att aldrig låta rädsla och förakt få sista ordet 

Jag vill ha en kyrka där varje medlem är lika mycket värd - oavsett om du går i högmässan varje söndag, om du sjunger i kör eller uppskattar musikverksamheten, om du söker dig till kyrkorummet för att finna ro och stillhet eller om du är medlem "bara" för att det känns rätt. Alla medlemmar ska ha lika möjligheter till inflytande, oavsett på vilken grund du är medlem.

Jag vill ha en progressiv kyrka som i sin internationella verksamhet kämpar för en mer rättvis världsordning, som bejakar kärleken och självklart viger samkönade par och där man står upp för rättssäkerhet och jämlikhet.

Mycket av detta kan låta som självklarheter - men så är det tyvärr inte. Det finns grupper i Svenska kyrkan som vill ha en mer konservativ kyrka, en kyrka som inte tar del i samhällsdebatten och som vill att de flitigaste kyrkobesökarna ska ha mer att säga till om än övriga medlemmar. Vid sidan av den perifera högerextrema nomineringsgruppen Alternativ för Sverige (AFS) är det oftast Sverigedemokraterna som utmärker sig. I årets motionsflod till kyrkomötet finns motioner från Sverigedemokraterna som till exempel vill att Svenska kyrkan ska "avveckla Regnbågsnyckeln" (motion 20), "förhålla sig neutral till politiska ställningstaganden" (motion 93), "ta fram en handlingsplan mot den pågående islamiseringen av det svenska samhället" (motion 112), "avbryta sitt samarbete med organisationen Expo" (motion 124), samt "tillsätta en sanningskommission om Svenska kyrkans agerande mot Sverigedemokraterna (!) (motion 128).

Well. Ingen av de här motionerna har några förutsättningar att gå igenom. Men motionerna är en signal om i vilken riktning Sverigedemokraterna vill vrida Svenska kyrkan. Så om du vill ha en kyrka som är en fortsatt progressiv och öppen folkkyrka, som möter främlingen med barmhärtighet och aldrig låter rädsla och förakt få sista ordet  - utnyttja din rösträtt senast den 21 september!

 

 

Svenska kyrkan och regeringens planer på en lag om "bristande vandel"

Svenska kyrkan har en viktig uppgift i att möta människor i utsatthet och försvara människovärdet. Vi lever i en tid då angreppen på människors fri- och rättigheter växer i styrka och rättssäkerheten urholkas. I Sverige planerar Tidöregeringen att införa en lagstiftning som innebär ytterligare steg bort från rättsstatens principer. Enligt regeringen ska ”bristande vandel” kunna leda till nekat eller återkallat uppehållstillstånd. Tillsammans med Roger Olsson har jag lämnat in en motion (2025:29) till årets kyrkomöte där vi vill att kyrkostyrelsen utreder vilka diakonala konsekvenser regeringen planer på en lagstiftning om "bristande vandel" kan få för människor i utsatthet.

Söndagen den 21 september är det dags för kyrkova. Om jag blir vald till kyrkomötet för ytterligare en mandatperiod lovar jag att fortsätta slåss för en kyrka som är en ständig röst för dessa våra minsta, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet.

I den utredning vars förslag regeringen markerat att man vill gå vidare med (SOU 2025:33 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd) definieras begreppet ”vandel” som att det inte är tillräckligt att en person lever hederligt och följer lagen, denne måste också leva ett ”skötsamt” liv. De definitioner som anges för ”bristande vandel” är så vaga och mångtydiga att de inte kan ligga till grund för en rättssäker tillämpning. Bristande vandel beskrivs som ”beteenden eller handlingssätt som samhället i övrigt motverkar” (s. 24 f). Till exempel anges
att en utlänning måste ”visa respekt för över tid gällande svenska värderingar” (s. 298). Eller att en utlänning genom missbruk av alkohol ”beter sig på ett grovt störande sätt” (s. 303). Eller att det finns ”extremister” i den prövades familj eller vänkrets (s. 305).

En lagstiftning som bygger på utredningens förslag kommer att drabba de mest  utsatta – de ”minst skötsamma” – grupperna i vårt samhälle. Dessa gruppers utanförskap kommer att öka, då de som inte har medborgarskap kan känna oro över att vid myndighetskontakter ertappas med ”bristande skötsamhet” eller att inte visa tillräcklig respekt för ”svenska värderingar”. En sådan oro drabbar naturligtvis även kyrkans diakonala verksamhet.

Svenska kyrkans diakonala uppdrag innebär att möta människor i utsatthet och försvara människovärdet. Många församlingar och stift arbetar redan idag med människor som påverkas av migrationslagstiftningen. Det är därför av yttersta vikt att kyrkan analyserar och synliggör vilka konsekvenser vandelsutredningens förslag kan få för dessa människor, och hur kyrkans diakonala arbete påverkas.

Det finns rimliga skäl att anta att diakonins kamp för och krav på rättvisa och rätts-
säkerhet kan komma i konflikt med en rättsosäker lagstiftning. De risker som lyfts i Svenska kyrkans remissvar om att människor kommer att dra sig för kontakt med myndigheter
kommer också att påverka det diakonala arbetet. Det finns därför skäl att utreda hur kyrkans diakonala verksamhet kan komma att påverkas när regeringens lagstiftningsförslag genomförs samt att informera anställda, medlemmar och allmänheten om svårigheten med en rättsosäker lagstiftning och Svenska kyrkans principer om rättssäkerhet.

 

"En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet"

Söndagen den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett mycket viktigt val. Svenska kyrkan har nära 5.5 miljoner medlemmar. Jag tror vi ibland glömmer hur fantastiskt många märriskor det är som är medlemmar i Svenska kyrkan. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Givet denna mångfald gäller det att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga. Det är då vi får möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som inryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

För mig är Svenska kyrkan en viktig kraft i kampen för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet och gemensamt ansvarstagande, Det är viktigt för mig att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet. En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.  

För mig är Svenska kyrkan en folkkyrka där varje enskild medlem - oavsett vad som ligger till grund för medlemskapet - ska ha samma möjlighet som andra medlemmar att påverka kyrkans verksamhet. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan - en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del i kulturverksamhet, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilket relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt är en progressiv motståndskraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet. Kärleken är störst.

Så gå och rösta i kyrkovalet den 21 september. Jag kandiderar för den socialdemokratiska nomineringsgruppen, och om jag blir vald vill jag arbeta för att kyrkan även fortsättningsvis ska vara en stark och optimistisk röst i samhällsdebatten. Som Johannes skriver (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet. Jag är andligt fostrad i Frälsningsarméns söndagsskola i Båstad - då blir man optimistiskt lagd. :-)

Jag återkommer i senare bloggposter med vilka konkreta frågor jag tycker är viktigast och som bör få en central roll i valdebatten. 

 

Ukraina: Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad!

I Ukraina går dessvärre både kriget och diplomatin just nu Rysslands väg.

Det är inte sannolikt att Ukraina med militära medel kommer att kunna återta mer än marginella delar av det territorium som Ryssland ockuperar. Även med ytterligare tillförsel av vapen från USA och Europa är det svårt att se hur krigslyckan skulle kunna vända. I stället är det Ryssland som bit för bit plockar åt sig ytterligare delar av Ukrainas territorium. Framför allt är det Rysslands överläge i mannakraft som ger resultat - Ryssland har genom sitt auktoritära styre "lättare" att rekrytera soldater till fronten.

Visst - det går att hoppas på att skärpta sanktioner mot Ryssland underminerar landets ekonomi på ett sätt som leder till att det folkliga missnöjet växer och Putins styre försvagas. Men det syns i dagsläget inga starka tecken på en sådan utveckling.

På den diplomatiska sidan har USA övergivit Ukraina, och Donald Trump vandrar nära nog bokstavligt hand i hand med Vladimir Putin. EU håller fast vid sitt stöd till Ukraina, men förmår inte väga upp det sviktande amerikanska stödet.

Av dessa skäl tror jag att vi nu nått ett skede av kriget där fredsförhandlingar och/eller förhandlingar om vapenvila inte är lika långt borta som tidigare. En sak vet vi: Blir det fred inom en överskådlig tid blir det inte den fred vi skulle vilja ha.

I en fredsuppgörelse kommer Ukraina att tvingas överlämna större delen av det territorium som Ryssland i dag ockuperar, och kanske även delar av Donetsk och Luhansk som i dag inte är ockuperade. Som kompensation kan Ryssland avstå från mindre delar av andra områden som de i dag ockuperar. Vägen till Nato-medlemskap stängs för Ukraina. Däremot kan Ryssland acceptera att Ukraina ges någon form av säkerhetsgarantier av västmakterna. Men "säkerhetsgarantier" är ett notoriskt luddigt begrepp. Ryssland kan säkert acceptera någon form av internationell närvaro i Ukraina, för att övervaka att fredsavtalet följs. Men Ryssland har i rådande läge inga skäl till att acceptera militär trupp från USA och EU i Ukraina (annat än i mycket begränsad omfattning).

Där står vi. Det enda positiva i en sådan fred är att människor inte längre dödas i kriget. Det är viktigt i sig, och värdet av det ska inte underskattas. Men en sådan fred inger också oro inför framtiden. En sådan fred blir ett uttryck för att makt gått före rätt. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var ett grovt brott mot folkrätten - och nu belönas Ryssland för detta brott. Rysslands seger blir också en seger för auktoritära, odemokratiska krafter i världen. Västmakterna har splittrats, och länken mellan Europas demokratier och USA är bruten.

Vad bör då göras? Samarbetet mellan demokratierna i Europa behöver stärkas - ekonomiskt, politiskt och militärt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen blir allt färre, samtidigt som högerpopulistiska, politiskt auktoritära krafter har vuxit sig starka. Vladimir Putin borde ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, gärna tillsammans med den tillika efterlyste Benjamin Natanyahu  - och inte få inte rollen som krigets segerherre. Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad.

Vi måste mobilisera alla demokratins krafter för att stå emot dessa högerauktoritära krafter - i Ryssland, i USA, i Europa och också i Sverige. För Ukrainas skull, och för vår egen skull.