Almedalsveckan 2026 - fem insikter inför höstens val

Idag är det bara 78 dagar kvar till valet. Nedan följer mina intryck av Almedalsveckan och mina spaningar framåt mot valdagen.

Tidsandan är förändrad - framtiden uppfattas som ljus. I tal efter tal formulerade sig partiledarna i optimistiska ordalag. Sverige är ett fantastiskt land, möjligheterna till synes oändliga. Reform efter reform ska genomföras som höjer vanliga människors levnadsstandard, utvecklar välfärdsstaten, främjar näringslivet, löser klimatkrisen och Sverige gör fantastiska prestationer i fotbolls-vm. Den främlingsfientliga retoriken är nedtonad - det är bara Jimmie Åkesson som håller fast vid sin dystopiska världsbild och som slungar vildsinta, för att inte säga hatiska, anklagelser mot sina politiska motståndare.

Alla tror att regeringen är rökt. Den nya tidsandans optimism borde kanske ha gynnat regeringen. Men så har det inte blivit. Jag har under veckan talat med politiska bedömare från skilda håll, partiaktiva från båda sidor blockgränsen och med journalister. Ingen jag talat med tror att Tidöpartierna vinner valet. I stället är den dominerande frågan vad som kommer att hända efter oppositionens valseger. Hur ska Magdalena Andersson kunna bilda regering? Är Ebba Busch villig att gå in i någon form av samarbete med en socialdemokratiskt ledd regering? Vem kommer att efterträda Ulf Kristersson efter valförlusten? Men ingenting är klart innan det är klart, säger jag. De som önskar ett regeringsskifte ska inte ta något för givet.

Ebba Busch är veckans vinnare. Redan på måndagen lyckades Ebba Busch genom en snabbt extrainkallad pressträff sätta sig själv och Kristdemokraterna i centrum. På tisdagsmorgonen åt hon till frukost upp Simona Mohamsson i en gemensam radioutfrågning. Ebba Buschs påföljande tal i Almedalen samlade hela veckans näst största publik (bara Magdalena Andersson samlade fler). I talet positionerade hon sig skickligt mot mitten, och talade om en politik med hjärta på ett sätt som säkert väckte hoppet åter hos förre KD-ledaren Alf Svensson. 

Tidöpartierna saknar ett gemensamt ledarskap. Ulf Kristersson har i praktiken blivit en "lame duck" - ingen tar honom längre på allvar. I media spekulerar journalister till och med i att han skulle avgå före valet, till förmån för Gunnar Strömmer. Så lär det sannolikt inte bli, men bara att frågan ställs visar vilket bekymmersamt läge Tidöpartierna har försatt sig i. Flera bedömare menar att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i onödan givit bort allt för mycket makt till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på några versrader av Dan Berglund: De bugade för bödeln, de gödde honom stor (om än med fortsättningen: medan sossarna och facket sprang och putsade hans skor).

Tre saker som gjorde mig glad! 1) Den svenska öppenheten består. Efter sina tal var det flera av partiledarna som mötte sina anhängare för handskakningar, kramar och selfies. Överlag lyste hat, hot och våld med sin frånvaro i Almedalen. 2) Svartmålningen av invandring och invandrare har minskat. I stället betonade flera talare invandringens positiva betydelse för Sverige och tacksamhet mot de invandrare som kommit hit och är en del av Sverige. 3) Kampanjen "Vi är Sverige". Samtidigt som Jimmie Åkesson talade i Almedalen genomförde delar av Sveriges artistelit en konsert - till försvar för klimatet och demokratin. 

Blir valet i september en folkomröstning om SD?

Kommer valet 2026 att bli hågkommet som en folkomröstning för eller emot SD? Mycket tyder just nu på det. Ulf Kristerssons (M) beslut att redan i förväg utlova ett stort antal tunga ministerposter till SD och Simona Mohamssons (L) bokstavliga omfamning av Jimmie Åkesson (SD) framstår alltmer som en ödesdiger strategi.

Det är sant att väljarna gärna vill ha besked redan före valet om vilka partier som är beredda att samarbeta med varandra. Men det vore naivt att tro att sådana besked i sig attraherar väljare - det viktigaste är förstås vilka partier som det partiet man överväger att rösta på är villigt att samarbeta med. Och samarbete med SD är fortfarande en i högsta grad kontroversiell fråga i den svenska väljarkåren.

I en läsvärd artikel på DN Debatt idag visar Edvin Boije och Per Oleskog Tryggvason från Indikator Opinion att normaliseringen av SD kanske pågår för fullt i Rosenbad men inte bland marginalväljarna. Bland de väljare som placerar sig själva i mitten på den politiska vänster-högerskalan är SD det klart mest impopulära partiet - hela 41 procent av dessa mittenväljare uppger att de tycker "mycket illa" om SD. Bland mittenväljarna är det också ungefär lika många som uppger att motvilja mot andra partier väger tungt i deras röstningskalkyl som att de i första hand röstar för ett parti de gillar. 

Allt annat lika innebär resultaten att en stor del av de mittenväljare som Tidöpartierna vill locka över till sin sida i valet tycker "mycket illa" om SD och de är också benägna att låta denna motvilja påverka deras röstning.

Jag var inne på samma spår i en artikel i Altinget tidigare i år: Inget annat parti är så impopulärt som SD bland de rödgröna väljarna. Även bland centerpartisterna är SD med marginal det mest impopulära partiet – klart mer impopulärt än V och MP.

För många på den rödgröna sidan är ”antipati” och ”impopularitet” snarast för milda ord att använda. Det handlar i stället om en djupt känd avsky av nära nog existentiell natur. Och det är bland dessa väljare Tidöpartierna nu måste övertala en kvarts miljon människor att rösta fram en regering där just Sverigedemokraterna kommer att ha en framträdande plats.

Ingenting är omöjligt, men uppförsbacken är brant.

Ulf Kristersson kan förstås nu inte backa från sina generösa utfästelser till SD. I stället gäller det att försöka få SD att framstå som ett mer försonligt och "normalt" parti inför de osäkra mittenväljarna. Det skulle inte heller förvåna mig om SD och Jimmie Åkesson tonar ned sin främlingsfientlighet och drar sig lite till vänster i välfärdsfrågorna. Jag tycker mig finna spår av detta redan i ett uttalande av Jimmie Åkesson idag.

Men det är tveksamt om en sådan omsvängning räcker. Sent ska syndaren vakna.  

Minnesord över Alf W Johansson

Fick igår veta att Alf W Johansson lämnat oss, i en ålder av 85 år. Alf W var en lysande historiker, folkbildare och författare. För en bredare allmänhet blev han kanske mest känd för sina böcker om politiska biografier och om politisk samtidshistoria - till exempel Per Albin och kriget (Tiden, 1985) och Herbert Tingsten och det kalla kriget (Tiden, 1995).

Jag hade förmånen att under flera år på samarbeta med Alf W Johansson. Särskilt tänker jag på det mångvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade, forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK) där vi tillsammans med professor Karl Molin utgjorde ledningsgrupp.

Forskningsprogrammet resulterade i 16 monografier, varav nio doktorsavhandlingar i historia och statsvetenskap. Utan Alf W hade detta inte varit möjligt - hans djupa kunskaper och espri utgjorde ett nödvändigt kitt i samarbetet. Vår gemensamma slutbok från SUKK - Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag, 2008) - är fortfarande en av de böcket jag är mest stolt över.

Vi hade våra duster. De handlade ibland om synen på teorins plats i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, och ibland om vikten av att slutföra arbetet inom uppgjorde tidsramar. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra till slut.

Vi arbetade en tid också tillsammans i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999;09) om de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av medborgarna. Det var en spännande tid, som är värt sin egen historia.

Alf W Johansson var en fri intellektuell. Han var en självständig forskare, nyfikenhetsdriven och alltid öppen för nya tolkningar och svar. Jag saknar honom. Svensk akademi skulle behöva fler av hans sort.

1 maj, Göteborg, 2026

I ett strålande väder drygt fyra månader före valet ökade antalet demonstranter alla de fyra demonstrationer som jag räknade. Demonstrationsdeltagandet är ett mått på den politiska pulsen i samhällsdebatten. Under senare år har jag haft allt större hjälp av vännen och kollegan Jonas Hinnfors. Vi räknar var för sig och när vi efteråt stämmer av är våra resultat väldigt samstämmiga. Så de siffror jag presenterar nedan kan ni verkligen lita på.

Först ut var syndikalisternas demonstration, där även anarkister och olika delar av allmänvänstern i Göteborg deltog. I tåget gick 1765 personer, vilket faktiskt var det högsta deltagarantalet sedan jag började räkna i slutet av 1990-talet. (Det finns dock några luckor i materialet när det gäller denna demonstrationen.)

Därefter kom Kommunistiska Partiet (KP). Även här fanns en ökning, om än mer modest - från 500 till 560 personer. (OK, en ökning med hela tio procent, för den som så vill).

Vänsterpartiet ökade från 3 500 till 3 900 personer. Även det en ökning med drygt tio procent.

Socialdemokraterna avslutade traditionsenligt dagen. Här var det en ökning från 1 075 föregående år till 1 210 i år. Det var Socialdemokraternas bästa resultat i Göteborg sedan 2017.

Sammantaget var det således 7 435 personer som gick i de olika tågen. Det är ett av de högsta deltagarantalen sedan jag började räkna, och det högsta sedan covidepidemin.

I Bältespännarparken spelade Kraklet schlagerpunkig angreppspop. Dem hade jag inte hört förut.

En röst på Ulf Kristersson blir en röst på Jimmie Åkesson

På en gemensam pressträff idag meddelade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att de gärna vill regera tillsammans efter valet i höst. Beskedet kom inte som en överraskning. Frågan var inte om utan snarare när Ulf Kristersson skulle ge grönt ljus till sverigedemokratiska ministerposter.

På ett allmänt plan var beskedet bra för Tidöpartierna. De visar enighet i regeringsfrågan och kan fokusera på att lyfta fram sina politiska sakfrågor i valrörelsen. (Även om Kristdemokraterna ännu inte formellt sagt OK till sverigedemokrater i regeringen.)

Men det finns också risker. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt följs av skandaler och enskilda representanter som ställer till det - till exempel genom rasistiska eller Putinvänliga uttalanden i sociala medier. Dessa skandaler blir ett större problem för Ulf Kristersson när han nu släppt in Sverigedemokraterna i regeringsvärmen.

Men ett än större problem är att svenska mittenväljare tenderar att tycka sämre om Sverigedemokraterna än vad de tycker om Vänsterpartiet. För att vinna valet måste Tidöpartierna locka över ett par hundratusen väljare från oppositionen eller från soffan. Det är - för att uttrycka det milt - inte helt lätt att se var dessa väljare ska komma ifrån. 

Men bara drygt fem månader kvar till valet börjar det dra ihop sig. Valet är inte längre något ogripbart längre fram - det är här och nu. Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli större än Moderaterna och - om Tidöpartierna kan bilda regering - få ett tiotal ministerposter. Ulf Kristersson lovade i praktiken idag sorglöst bort uppdragen som migrationsminister och justitieminister till Sverigedemokraterna. Jag tror inte att denna hord av blivande SD-ministrar är något som attraherar de väljare Tidö-partierna behöver vinna över för att kunna bilda regering.

Sverigedemokraterna kommer av allt att döma att dominera regeringen, även om Ulf Kristersson blir statsminister. En röst på Ulf Kristersson blir i praktiken en röst på Jimmie Åkesson.

Det finns just nu väldigt få länder i Västeuropa där ett populistiskt högerradikalt parti sitter med i regeringen, och framför allt inte genom sin storlek dominerar regeringsarbetet och lagt beslag på posterna som migrationsminister och justitieminister. Och ännu mindre ett parti med sina rötter i nynazismen. Italien blir den närmaste jämförelsen.

Hur hamnade Sverige här? Och hur ska traditionella partier agera för att hålla de populistiska högerradikala partierna stången? Den saken diskuterar Heidi Avellan, Jonas Hinnfors och jag i vår gemensamma bok Tidöpakten. Så förändras Sverige som inom kort kommer ut på Atlas förlag. Boksläpp i Stockholm tisdag 5 maj! Mer information kommer.

Tillsammans med Jonas Hinnfors kommenterar jag också dagen pressträff med Moderaterna och Sverigedemokraterna för Dagens ETC.

Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Mohamsson och SD - hållningslöshet upphöjd till princip

Jag kommer aldrig att medverka till att mitt engagemang används för att ge SD inflytande, Så skrev Simona Mohamsson på Twitter 2021.

Jag är stolt över att stå här idag med Jimmie Åkesson, sa samma Simona Mohamsson idag när hon och SD-ledaren omfamnade varandra framför en samlad journalistkår.

Liberalernas kovändning i synen på SD har ett enda mål: att rädda kvar Liberalerna i riksdagen och i förlängningen bidra till fortsatt styre för Tidöpartierna. Hur kommer det att gå? Det är förstås för tidigt att säga, men nedan följer några saker som talar för respektive emot att Liberalerna kommer att lyckas.

För: Genom att lova att släppa fram Jimmie Åkesson och SD i regeringen ökar man möjligheten att få stödröster från främst Moderaterna. Partiet får också bättre möjlighet att diskutera sina politiska sakfrågor när partiets inställning i regeringsfrågan nu förändrats. Kursändringen innebär också att Tidösidan kan gå ut i valrörelsen som ett samlat regeringsalternativ.

Mot: Vem vågar stödrösta på Liberalerna? Partiet har ändrat åsikt i regeringsfrågan så många gånger att hållningslösheten upphöjts till princip. Liberalerna är också djupt splittrade i frågan. Mohamsson linje vann endast med 13-8 i partistyrelsen, och redan några timmar efter beslutet hade flera ledande liberaler offentligt förklarat att de hoppar av. Avgångskraven duggar tätt, både från partiets ungdomsförbund och kvinnoförbund. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti - här har Simona Mohamsson grovt misslyckats. Dessutom kommer Liberalernas inre strider även framöver stå i vägen för partiets möjligheter att få medieuppmärksamhet kring sina sakpolitiska ställningstaganden.

Den store vinnaren är Jimmie Åkesson. SD är nu ett än mer normaliserat parti, och det är svårt att se hur Ulf Kristersson och Moderaterna ska komma ikapp och förbi i höstens val (även om det förstås inte är omöjligt). Det Sverigelöfte som presenterades i dag är paradoxalt nog även en sakpolitisk seger för SD. De två frågor som fått mest uppmärksamhet - kraven på att förstatliga skolan och en folkomröstning om EMU - är frågor som SD redan ställt sig bakom. Sverigelöftet är tre sidor fluffiga paroller, till intet förpliktigande och utan konkretion.

Själv går jag snart på konsert där Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen - Amen, Amen, Amen. Forsberg och Cohen är artister som jag förknippar med uppriktighet, integritet och ryggrad. Det blir en bra kväll.

Undermåligt. Uppfyller inte grundlagens krav. Hastverk. Lagrådet toksågar regeringens förslag om dubbla straff och skärpta straffskalor

Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet.

Handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig och uppfyller inte grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas.

Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.

Undermålig. Uppfyller inte grundlagens krav. Inte tillräckligt genomtänkt. Hastverk.

Jag har läst många yttranden av Lagrådet i mitt liv. Men inget av dem kommer i närheten av den nedgörande kritik som Lagrådet formulerar i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss "Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor". Javisst - Lagrådet var också mycket kritiskt till den socialdemokratiskt ledda regeringens så kallade gymnasielag en gång i tiden. Men Lagrådets yttrande över regeringens förslag om dubbla straff och skärpta straffskalor spelar i sin egen division.

Lagrådets svidande kritik mot regeringens förslag är förstås ingen tillfällighet. Det är en konsekvens av att Sverigedemokraterna och de övriga Tidöpartierna hastar fram i lagstiftningsprocessen för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik före valet. Lagförslagen håller inte måttet eftersom de inte beretts med den omsorg som grundlagen kräver. Remisstiderna är för korta och regeringen struntar i remissvaren. Det är djupt olyckligt. Ytterst skadas rättssäkerheten och rättsstaten.

Det är bra att Lagrådet ryter till. Det vore bättre om sittande regering, och kommande regeringar, tog lagrådets kommentarer på större allvar. Rättsstaten är en av demokratins grundbultar. Justitieminister Gunnar Strömmer borde besinna sig och inte göra Jimmie Åkessons agenda till sin egen.

Läs gärna Anders Lindbergs text på samma tema i Aftonbladet i dag.

Javisst är Svenska kyrkan politisk!

Jag intervjuades nyligen av Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans relation till politiken. Min övergripande uppfattning är att en kyrka som vill vara relevant alltid är och måste vara politisk. Att vara politisk innebär förstås inte att den är partipolitisk. Ni finner frågorna och mina svar nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Jag passar också på tillfället att påminna om och puffa för boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) som jag skrev tillsammans med Douglas Brommesson, nu dekan för fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. I boken diskuterar vi varför två personer som delar samma tro på evangeliet kan komma till så olika slutsatser i centrala politiska frågor. Det är en diskussion som har bäring även för den debatt som teologen och professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf icke utan framgång för mot Kristdemokraterna. Halldorf menar att KD måste bestämma sig - partiet kan inte kalla sig kristet och samtidigt genomföra nedskärningar av biståndet, acceptera utvisning av kristna konveriteter och bejaka den pågående utvisningspolitiken. Boken är sedan länge slut på förlaget, men finns på bibliotek och i begagnat skick på nätet.

Idag är jag också glad över att svenskarnas förtroende för Svenska kyrkan ligger kvar på rekordhöga nivåer. De höga förtroendesiffrorna framgår av Medieakademins idag publicerade Förtroendebarometer. Läs den gärna, och se resultaten som en bekräftelse på att Svenska kyrkan i dag är en livskraftig rörelse som engagerar och berör så många människor.

Här kommer frågorna och svaren ur artikeln i Kyrkans Tidning: 

Är Svenska kyrkan av i dag politisk?

Ja, Svenska kyrkan är och måste vara politisk. Att stå upp för dessa våra minsta (till exempel flyktingar, fattiga, hemlösa), för mänskliga rättigheter och att värna skapelsen (bekämpa klimathotet) får politiska konsekvenser. Däremot är Svenska kyrkan inte partipolitisk och ska heller inte vara det.

Går det att placera Svenska kyrkan, som kyrkan uppträder i dag, på en vänster-högerskala?

Nej. Såvida man inte tycker att solidaritet med de mest utsatta, mänskliga rättigheter och kamp mot klimatförstöring är vänsterpolitik.

Vilka politiska frågor tycker du att Svenska kyrkan kan uttala sig i?

Det viktiga är att Svenska kyrkan konsekvent står upp för alla människors lika värde och solidaritet med de mest utsatta. Det perspektivet kan och bör föras in i nästan alla politiska frågor.

Vilka politiska frågor bör kyrkan avhålla sig från att uttala sig i?

Det är svårt att identifiera enskilda frågor, eftersom det är perspektivet som är det viktiga. Men frågor av "teknisk" natur - som inte berör människovärdet eller alla människors lika värde - har Svenska kyrkan ingen anledning att engagera sig i.

Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

Våga kalla en spade för en spade. USA:s agerande i Venezuela var ett uppenbart brott mot folkrätten

USA:s fängslande av Venezuelas president och i praktiken diktator Nicolás Maduro är ett uppenbart folkrättsbrott och måste fördömas som ett sådant. Folkrätten ska värnas och gäller lika för alla. Utan en stark folkrätt väntar kaos och barbari. 

Flera europeiska länder har också tydligt markerat att USA:s agerande bryter mot folkrätten:

The military operation that led to the capture of Nicolás Maduro violates the principle of non-resort to force that underpins international law. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot.

The American military operation in Venezuela is not in accordance with international law. Norges utrikesminister Espen Barth Eide. 

The recent violation of international law in Venezuela, an act we strongly condemn. Spaniens premiärminister Pedro Sánches.

Det vore befriande om även Sverige - genom statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard - vågade tala klarspråk och kalla en spade för en spade. USA:s agerande bryter mot folkrätten. I stället slår de knut på sig själva i sin strävan att fjäska för - eller åtminstone inte reta upp - Donald Trump. Undfallenheten är skämmig och underminerar folkrättens ställning. 

Det går faktiskt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Nicolás Maduro var en brutal diktator som inte saknas. USA:s fängslande av Maduro bryter mot internationell rätt och ska fördömas.

 Uppdaterat 4/1 kl 21.28  "Jag har svårt att se en folkrättslig grund för USA;s agerande", sa Maria Malmer Stenergard i SVT Aktuellt i kväll. Ett litet steg framåt. 

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas

 ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."

Jag kommer osökt att tänka på Stig Dagermans dagsvers "Varning för hunden" när jag läser regeringens förslag att sänka försörjningsstödet (tidigare "socialbidrag") för 150 000 svenska hushåll - vilket drabbar de allra svagaste och sämst ställda. I versen kommenterar Stig Dagerman att högermannen och tillika fattigvårdsstyrelsens ordförande i Stora Sunne - Axel Åleby - ville förvägra understödstagare rätten att ha hund. 

 

Texten återfinns nedan. Lyssna gärna på Fred Åkerströms klassiska inspelning. Och gör motstånd!

 

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

 

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

 

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars så köper de valar,

fruktar herr Åleby.

 

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.”

Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Vem ska rädda Centerpartiet?

Det förgiftade politiska samtalet skördar sina offer. Anna-Karin Hatts avgång var ett tungt för Centerpartiet och för svensk demokrati. Sverige behöver en nationell samling - för demokratin och för ett värdigt samtal, mot hat och hot och trollfabriker. Partiledare och framträdande politiker har ett stort ansvar att föregå med gott exempel.

Centerpartiet hade i våras mycket svårt att hitta en efterträdare till Muharrem Demirok. Anna-Karin Hatt kom som en frälsare, och fick ett starkt internt stöd i partiet. Frågan är vad som händer nu. 

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I Centerpartiets fall blir regeringsfrågan fortsatt betydelsefull. Muharrem Demirok var tydlig med att han betraktade Magdalena Andersson som Centerpartiets statsministerkandidat, men han lyckades aldrig fullt ut samla partiet bakom denna linje. Anna-Karin Hatt valde att inte explicit peka ut någon statsministerkandidat, men var tydlig med att det behövs ett regeringsskifte och en regering som sätter klimatfrågorna i fokus. Hatts formuleringar har uppfattats som att Centerpartiet inte skulle släppa fram en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

Centerpartiets väljare är starkt negativa till Sverigedemokraterna, och jag tror inte att särskilt många i Centerpartiet vill se en utveckling där partiet riskerar att hamna i Liberalernas situation. Så arbetshypotesen är att Centerpartiets linje i regeringsfrågan kommer att ligga fast, möjligen med varierande grad av handlingsfrihet.

Vem kommer då att ta över efter Anna-Karin Hatt? Flera medier framställer Elisabeth Thand Ringqvist - Centerpartiets näringspolitiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen - som den kandidat med starkast internt stöd. Men de uppgifterna ska hanteras med försiktighet. Thand Ringqvist är kontroversiell inom partiet och har pekats ut som en av dem som agerade för att försvaga Muharrem Demiroks ställning som partiledare (vilket hon själv bestämt förnekat). Thand Ringqvists anhängare har allt att vinna på att till medier framställa henne som den kandidat med starkast stöd.

Ett färgstarkt och i partiet populärt namn är Emil Källström. Han var tidigare Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, men lämnade politiken inför valet 2022 för uppdrag inom näringslivet. Han har tidigare tackat nej till att kandidera som partiledare. Centerpartiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl är kanske sugen. Han är erfaren och bra i medier och i debatter, men har han tillräckligt stöd internt? I EU-parlamentet återfinns Emma Wiesner. Hon har idag varit tydlig med att inte säga nej till att bli partiledare. Emma Wiesner uppfattas som en övertygad motståndare till varje form av SD-närmande. Hon saknar riksdagsplats och är i det närmaste helt okänd för den svenska väljarkåren. Daniel Bäckström är Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Även han har kringgärdats av rykten att agera mot Demirok. I kampanjen för att efterträda Annie Lööf tappade han momentum då han inte svarade entydigt ja på frågan om han var villig att vika samkönade par. (Daniel Bäckström är präst.) 

Min egen favorit (om jag får ha någon) är Rickard Nordin från Göteborg. Han är förste vice partiledare samt partiets klimat- och energipolitiske talesperson - men även han en doldis. På sin Facebook-sida har han idag en stark och personligt hållen text om det förgiftade politiska samtalet i Sverige idag. Men han har hittills av familjeskäl (han är ensamstående pappa) tackat nej till att bli partiledare. Well, well. Var sak har sin tid, säger Predikaren. Så här skriver Rickard Nordin:

Jag har två önskemål till er som orkat läsa såhär långt:

1. Gå med i ett parti. Bli medlem. Aktiv eller passiv väljer du själv. Gör det som en protest mot hatarna. Blir det Centerpartiet, berätta för mig så lovar jag att peppa och hjälpa dig komma in. 

2. Ge av er kärlek. Berätta för de ni uppskattar att ni gör just det. Det kan vara en politiker, en kollega eller en granne. Det är ofta vi berömmer folk i deras frånvaro. För det vidare till dem.