Vart går svensk film? Om kulturministern, Abbe Hassans "Exodus" och SD:s strävan att snöpa konstens frihet

Så är då Göteborg Film Festival 2023 invigd. Under den kommande veckan presenterar jag här på bloggen kortare analyser och reflektioner kring några av festivalens olika programpunkter. Häng gärna med!

Igår hörde jag kulturminister Parisa Liljestrands (M) öppningstal för Filmpolitiskt toppmöte 2023 som genomförs i samband med festivalen. Ministerns tal var helt och rent. Principen om konstens frihet och att politiken ska upprätthålla en armlängds avstånd till kulturen betonades med eftertryck. Vackert så. Men när moderatorn Karin Hübinette efter talet ställde skarpa frågor om huruvida de filmpolitiska målen "jämställdhet" och "mångfald" ska vara kvar blev ministerns svar svävande. Sverigedemokraterna vill avskaffa dessa mål och här, när det brände till, blev det uppenbart att ministerns talepunkter inte räckte till.

Jag vet inte om kulturminister Parisa Liljestrand hade möjlighet att se Abbe Hassans långfilmsdebut Exodus som invigde festivalen. Jag hoppas att hon såg den, med tanke på att filmen gestaltar tillvaron för alla de människor på flykt i Europa som ministerns parti vill stänga ute från Sverige. Filmen handlar om den 12-åriga flickan Amal som under sin flykt från Syrien kommer bort från sin familj och i stället stöter ihop med flyktingsmugglaren Sam. Filmen utvecklar sig till en slags roadmovie där det udda paret i en ödesbestämd gemenskap försöker ta sig genom Europa, från Turkiet till Sverige.

Filmen spelar starkt på känslorna. Många tårar fälldes i den fullsatta Draken-salongen, även om filmen konsekvent knöt samman huvudpersonernas svårigheter med hopp och framtidstro. Filmen blev aldrig moraliserande och karaktärerna hann aldrig stelna. Ashraf Barhoum och Jwan Alqatami var utmärkta i sitt nedtonade spel. Jag hoppas filmen får en stor publik när den har biopremiär i mars. Den borde vara obligatorisk visning för alla dem som 2015 hävdade att det var Sverige som behövde en "flyktingpaus" eller ett "andrum".

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar presenterade under dagen Socialdemokraternas krav på en ny utredning om åtgärder för att stärka svensk film. Det tycker jag är en idé, och jag tror det går att få bred politisk enighet om att tillsätta en sådan. Den viktiga frågan blir förstås utredningsdirektiven. Det finns flera problem för svensk film i dag - minskande biografbesök, minskad publik för svenska filmer, ökad konkurrens för biograferna genom streamingtjänster, otillräckliga resurser för främjande av svensk filmproduktion etc.

Själv uppmärksammade jag i en artikel på DN Kultur hur Sverigedemokraterna i riksdagen driver en linje som går på tvärs mot idén om armslängds avstånd mellan politiken och kulturen:

Ur ett demokratiperspektiv är det noterbart hur Sverigedemokraterna säger sig vara emot politisering av film och filmkultur, men ändå själva ägnar sig åt att politisera olika företeelser. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har en rätt utan också en skyldighet att ha politiska synpunkter på – från Luciatågens utformning till vilka språk som ska godkännas för textning av svenska filmer. 

Värden med bred och stark förankring i det svenska samhället, som till exempel jämställdhet och mångfald, blir för Sverigedemokraterna ett uttryck för politisering. Vilka fler värden är det som Sverigedemokraterna i nästa steg kanske anser vara uttryck för politisering av diffusa vänsterkrafter? Jämlikhet? Kulturens frihet? Eller den liberala demokratin i sin helhet?

En arm förefaller i Sverigedemokraternas tappning vara väldigt kort. Kanske som toppen på ett auktoritärt pekfinger. 

Läs också gärna Hynek Pallas text i ämnet.

I morgon ser jag Kungen, en dokumentär av Karin af Klintberg.

 

Almedalen - i nazismens skugga

Så rullar Almedalsveckan in. I år är mina känslor mer blandade än tidigare.

1.) Är det så att Almedalsveckan har nått sin kulmen, och att konceptet blir svårt att utveckla ytterligare? Kvantitativt fortsätter arrangemanget att växa. I år slås nya rekord med över 4 000 arrangemang i programmet. Nästa år är det valår, och då kommer antalet programpunkter sannolikt att vara ännu fler. Samtidigt väljer statsministern i år valt att inte delta, och Politikerveckan Järva utmanar om uppmärksamhet och deltagande. Jag tycker mig känna en något mer dämpad entusiasm inför årets vecka jämfört med tidigare. Visst, 2018 sätts nya rekord och alla partiledarna finns på plats. Men vad händer sedan?

2.) En mer dämpad entusiasm hänger också samman med att aktiva nazister i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har fått hyra mark och kommer att finnas på plats. Nazisternas närvaro har fått flera aktörer att dra sig ur, till exempel Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL). Tillståndet till NMR gavs under slentrianmässiga former och kringgärdades av en naivitet kring vad organisationen egentligen är. Så motiverade till exempel projektledaren för Almedalsveckan det givna tillståndet med formuleringar som Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här, samt att NMR:s ansökan kommer att behandlas som alla andras.

Men NMR är faktiskt inte som alla andra. Jag har stor respekt för de organisationer och individer som på grund av NMR:s närvaro väljer att inte närvara i år. Själv tycker jag att frågan om bojkott är komplicerad. Å ena sidan riskerar man att legitimera och normalisera nazistiska organisationer om man bara åker dit och gör som vanligt. Som Hynek Pallas skrev i Dagens Nyheter är NMR:s närvaro i Almedalen en skymf mot dem som fått familjer mördade i Förintelsen, och ett hån mot dem som tror på vikten av att skydda demokratiska värderingar. Å andra sidan ger man NMR en orimlig och oförtjänt makt om man låter deras närvaro förstöra en etablerad och i många avseenden unik demokratisk mötesplats.

Efter noggrant övervägande väljer jag att åka till Almedalen. Jag ska göra mitt bästa för att bidra till att NMR inte normaliseras och att motståndet mot nazismen blir synligt och starkt. Och jag förutsätter att Almedals-arrangörerna till nästa år tar omtag på frågan och inte agerar lika naivt som de gjorde denna gång.

Är det rätt eller fel att nazister tillåts närvara i Almedalen?

Nationalsocialistiska Nationella motståndsrörelsen (NMR) kommer sannolikt att finnas på plats i Almedalen i sommar. Det nazistiska partiet har ansökt om tillstånd att hyra mark i Visby under politikerveckan och arrangörerna gör inga försök att stoppa dem.

Är det rätt eller fel att nazister tillåts närvara i Almedalen?

Bland dem som tycker det är rätt att nazisterna får vara med anförs bland annat att yttrande- och mötesfrihet gäller för alla, så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Så är det. Men det är ingen självklarhet att ett politiskt parti själv ska kunna bestämma exakt när och hur man vill använda kommunal mark för sina aktiviteter.

Andra menar att man riskerar att göra nazisterna till martyrer om de utestängs och att debatten om ett utestängande bjuder NMR på en väldigt stor uppmärksamhet. Jag har respekt för argumentet, men samtidigt svårt att se hur aktiva nazister skulle kunna tillvinna sig en martyrgloria i Sverige i dag.

Bland dem som vill stänga ute nazisterna återfinns Hynek Pallas som i Dagens Nyheter skriver att NMR:s närvaro är en skymf mot dem som fått familjer mördade i Förintelsen, och ett hån mot dem som tror på vikten av att skydda demokratiska värderingar. Till detta argument kan tillföras den rädsla som nazisternas närvaro för med sig i olika befolkningsgrupper.

Det viktigaste argumentet mot NMR:s närvaro tycker jag är att den riskerar att bidra till att normalisera nazismen. En Almedalsbesökare kan i sommar strosa omkring i gränderna och notera att där står Liberalerna, där står Jordens vänner, där står Amnesty, där står nazisterna i NMR och där står Svenska journalistförbundet. Sida vid sida, alla som likar.

Jag är inte tillräckligt bevandrad i de juridiska turerna kring Almedalsveckan för att säkert kunna ta ställning till om arrangörerna gjort rätt eller fel. Om jag förstått det rätt är Region Gotland som arrangör inte ansvarig för uthyrning av tältplatser. Det ansvaret har polisen. Däremot har NMR inte som politiskt parti ansökt om att delta i programmet som officiella medarrangörer. Om så vore fallet skulle Almedalsveckan ha en möjlighet att säga nej. (Ni får gärna korrigera denna beskrivning om ni har andra kunskaper i saken.)

Det är mycket viktigt att normaliseringen av nazismen och NMR motarbetas. Formerna för hur vi bäst bekämpar nazismen och normaliseringen av densamma fortsätter jag gärna att diskutera. Jag förutsätter också att vi får se flera fredliga former mobilisering mot nazismen i Almedalen i sommar.  

Katerina Janouch och yttrandefriheten

I en intervju i den tjeckiska tv-kanalen DVTV påstod författaren Katerina Janouch att "allt fler svenskar lär sig att skjuta" eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet. Janouch påstår vidare att Sverige är "kraschat" och att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen". Sverige behöver "en mycket stark hand" för att klara upp situationen. Citaten är hämtade ur en artikel i DN av journalisten och filmvetaren Hynek Pallas.

Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.

Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.

Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)

Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.

Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.