Snart kyrkoval - gå och rösta!

I dag om tre veckor - söndag den 19 september - är det val i Svenska kyrkan. Det är ett viktigt val. Över  5 700 000 människor är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är en fantastisk siffra. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige kommer i närheten av sådana medlemstal. 

En så stor rörelse inrymmer förstås olika uppfattningar i centrala frågor. Här finns konservativa röster och här finns radikala röster - precis som i samhället i övrigt. Det kan handla om kyrkans roll i samhället, om vem som ska ha makten i kyrkan, om gudstjänstlivet och om hur kyrkan bäst respekterar alla människors lika värde.

För en levande kyrka är det avgörande att medlemmarna har inflytande och engagerar sig i frågor som berör kyrkans verksamhet och framtida färdriktning. Därför kandiderar jag i kyrkovalet. Utifrån min kristna tro vill jag kämpa för en öppen och demokratisk kyrka, där verksamheten ständigt präglas av kärleksbudet och av solidaritet med dessa våra minsta. Jag vill se en kyrka som i samhällsdebatten ger en röst åt utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda. Och jag vill se en kyrka som inte diskriminerar utan där alla som vigs till präst är beredda att förrätta vigsel av par av samma kön. 

Om jag blir vald till kyrkomötet kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka Svenska kyrkan i en sådan riktning. Jag kandiderar för nomineringsgruppen Socialdemokraterna och vill också verka för att Svenska kyrkan är ett föredöme som arbetsgivare och som utvecklar sitt ansvar i miljö- och klimatarbetet.

Så gå och rösta söndag 19 september! Ett högt valdeltagande vitaliserar Svenska kyrkan och uttrycker ett sunt medlemsengagemang. 

Jag kommer att medverka i en del debatter och samtal under de tre veckor som är kvar till valet. Jag kommer förstås att hålla er, kära läsare, informerade om tid och plats för dessa arrangemang.

Stefan Löfven lämnar - vilken socialdemokrati är det som nu kommer att växa fram?

Jag minns sammanträdet med Socialdemokraternas partistyrelse i januari 2020 då Stefan Löfven med emfas betonade att han ville fortsätta som partiledare även över valet 2022. Beskedet möttes med stormande applåder. Det fanns ett starkt internt stöd för att Stefan Löfven skulle fortsätta, och beskedet innebar att mediespekulationerna om hans politiska framtid avtog i styrka och politiken hamnade  centrum igen.

I dag kom ett annorlunda besked. Jag vet inte vad som fått Stefan Löfven att ändra sig. Men jag tror att pandemin i kombination med det svåra parlamentariska läget och de återkommande regeringskriserna tagit ut sin rätt. Stefan Löfven känner att han inte längre har den kraft som partiet behöver för att göra så bra som möjligt ifrån sig i valet 2022. Och då är det bättre - för partiet, för Sverige och för honom själv - att någon annan tar över. I ett brev till partimedlemmarna betonar Stefan Löfven också att en ny partiordförande kan "ge arbetarrörelsen ytterligare energi" inför den kommande valrörelsen.

Stefan Löfven lyckades leda en rödgrön minoritetsregering i nästan två hela mandatperioder, trots att det under alla dessa år funnits en borgerlig högermajoritet i riksdagen. Det är en unik prestation. Socialdemokraterna lyckades under Stefan Löfvens tid som partiledare splittra den borgerliga Alliansen och bidra till att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande över regeringspolitiken. 

Stefan Löfven lyckades också hålla samman det socialdemokratiska partiet, trots de påfrestningar som kompromisserna i Januariavtalet medförde. Att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift, vilket alltför ofta glöms bort i debatten och i medierapporteringen.

Nu ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Jag hade gärna sett en öppen process med flera kandidater som åkte runt och mötte medlemmarna. Så tror jag tyvärr inte det kommer att bli. Tiden är också knapp. Det är bara tio veckor kvar till den kongress i Göteborg där en ny partiledare ska väljas.

Den nya partiledaren får en viktig uppgift i att förnya partiet. Kanske blåser det äntligen vänstervindar i opinionen igen, och i så fall kommer förstås jämlikhetsfrågorna att hamna i fokus. Men Socialdemokraterna måste också utveckla en röd frihetsvision - en tanke som Mona Sahlin en gång förde fram men inte lyckades förverkliga. Den röda frihetsvisionen är något som jag kommer att återkomma till under den närmaste tiden.

Visst måste SVT klara att Carina Bergfeldt samlar in pengar till Afghanistan

För några dagar sedan initierade den framstående journalisten och tv-profilen Carina Bergfeldt en insamling till Svenska Afghanistankommittén. Bergfeldt använde sitt privata Instagramkonto. Avsikten var att stärka Svenska Afghanistankommitténs möjligheter att fortsätta bedriva skolverksamhet för flickor och pojkar i Afghanistan även efter att talibanerna tagit makten i landet.

Insamlingen blev en succé. Redan första dagen hade Carina Bergfeldt lyckats samla in över en miljon kronor.

I dag berätta Dagens Nyheter att Carina Bergfeldt mött intern kritik på SVT för sitt agerande. Kritikerna hävdar att Carina Bergfeldts engagemang "kan skada tittarnas förtroende för nyhetsrapporteringen och tilltro till mediernas opartiskhet".

Jag häpnar. Svenska Afghanistankommittén är en välrenommerad biståndsorganisation som arbetar med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Kommitténs övergripande princip är arbetet med mänskliga rättigheter. En enskild journalist måste  kunna stödja en sådan verksamhet utan att arbetsgivaren oroar sig för att uppfattas som "partisk". Visst, om SVT vill göra en kritisk granskning av Svenska Afghanistankommitténs verksamhet är det kanske inte Carina Bergfeldt som ska föra den. Men det är ju en arbetsledarfråga.

Vid flera tillfällen (till exempel här och här) har jag kritiserat SVT för en överdriven ängslan att inte uppfattas som tillräckligt opartiska. I stället borde SVT lyfta fram den så kallade "demokratiparagrafen" (första paragrafen i radio- och tv-lagens femte kapitel) som slår fast att "programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet". Enligt den proposition som ligger till grund för lagtexten (prop. 2005/06:112) anknyter lagen till exempel till fördömande av rasism och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag hoppas att Carina Bergfeldt får ett starkt stöd av sina chefer i denna fråga. Givet demokratiparagrafen har jag utomordentligt svårt att se hur Bergfeldts agerande skulle vara oförenligt med public service-företagens krav på opartiskhet. Förtroende och tilltro vinner man genom att stå upp för sina grundvärderingar, inte genom att ängsligt jaga vind eller genom att försöka tillgodose alla.

Jag uppmanar bloggens alla läsare att stödja Carina Bergfeldts initiativ och skicka ett bidrag till Svenska Afghanistankommitténs viktiga verksamhet, inte minst med skolor för flickor och pojkar i Afghanistan. Enklast är att swisha en slant till 900 78 08. Märk bidraget med hashtagen #enavhundra. Vill de ge ett bidrag på annat sätt än genom swish finns alternativ här.

Hustrun och jag swishar en slant redan i kväll. Gör det du också!

Låt de afghanska flyktingarna stanna och granska Migrationsverkets agerande

I dag för fyra år sedan besökte jag de hundratals ungdomar från Afghanistan som på Medborgarplatsen i Stockholm manifesterade för att få stanna i Sverige. Jag läser i mina dagboksteckningar hur gripen jag var efter besöket. Så mycket liv, så mycket längtan - men också så mycket oro och så stark ångest över framtiden.

Redan då var jag övertygad om att det skulle bli praktiskt omöjligt för Sverige att utvisa mer än en mycket liten del av dem som fått avslag på sina asylansökningar till Afghanistan. Därför, menade jag, borde politiker och berörda myndigheter ta sitt ansvar och främja integrationen genom att ge dessa ungdomar permanenta uppehållstillstånd så de i trygghet kunde arbeta och studera och skapa sig en framtid i vårt fantastiska land.

Jag var långt ifrån ensam om att göra denna bedömning. Men responsen uteblev. 

Idag har de värsta farhågorna för Afghanistans framtid besannats. Talibanerna styr landet. Det råder ingen tvekan om att kvinnors ställning kommer att försämras, den fria pressen undermineras och förutsättningarna för en demokratisk utveckling med fria val och respekt för mänskliga rättigheter raseras. Alla inser att det under överskådlig tid inte kommer att vara möjligt att sända tillbaka flyktingar till Afghanistan.

Migrationsverket har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Men det krävs en långsiktig lösning för att dessa ungdomar inte ska hamna i ett juridiskt limbo. Ungdomarna måste genom uppehållstillstånd få bättre förutsättningar att arbeta och studera och bli en del av vårt svenska samhälle.

Så mycket lidande och så stora bortkastade resurser (till exempel i form av merarbete för Migrationsverket och migrationsdomstolarna) hade kunna undvikas om dessa unga hade fått permanenta uppehållstillstånd redan 2017. Låt oss se till att politikerna inte gör om samma misstag en gång till. 

Det är mindre än ett år sedan kristdemokraternas partiledare Ebba Busch på fullt allvar föreslog att Sverige skulle bygga fängelser i Afghanistan (!), för att minska platsbristen i svenska fängelser. Och bara för en dryg månad sedan föreslog moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria M Stenergard att Sverige borde dra in biståndet till Afghanistan eftersom landet inte var tillräckligt samarbetsvilligt med att processa utvisningar från Sverige till Afghanistan. Jag är orolig över att så fundamentalt felaktiga säkerhetsbedömningar av etablerade politiker sorglöst och okritiskt får ligga till grund för spektakulära politiska förslag.

Det är häpnadsväckande att Migrationsverket bara för några veckor sedan gjorde anspråk på att fortsätta utvisa människor till Afghanistan och att ansvariga politiker lät detta ske. Här krävs någon form av granskning - gärna genom en statligt tillsatt kommission med oberoende ledamöter - för att granska till exempel hur Migrationsverkets framtidsinriktade säkerhetsbedömningar kunde slå så fel. Granskningen bör syfta till att vara ansvarsutkrävande och ge vägledning framåt sa att misstagen inte ska upprepas i framtiden.