Sweden Stands Apart, skriver New York Times om Sveriges sätt att hantera Corona-smittan. Artikeln illustreras med idylliska bilder på folk som strosar omkring i solen i Gamla Stan i Stockholm. Överhuvudtaget har internationella medier gjort en stor affär av att Sverige inte stängt skolorna eller stängt ner landet på samma sätt som väldigt många andra länder i världen har gjort. I stället har Sverige valt att till stor del förlita sig på frivilliga åtgärder och medborgarnas vilja att följa myndigheternas råd och riktlinjer. Eller att använda sitt folkvett, som statsminister Stefan Löfven uttryckte det.
I Sverige har regeringens linje hittills haft ett starkt stöd i folkopinionen och över partigränserna. Det är egentligen bara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som med omedelbar verkan vill stänga Sveriges alla förskolor och grundskolor. En del - till exempel vd:n för Tredje AP-fonden Kerstin Hessius - oroar sig över att regeringen kanske har gått för långt och att den ekonomiska skada som de innevarande restriktionerna innebär på sikt kan komma att kosta fler människoliv än de som räddas genom minskad smittspridning. Starka opinionsbildare - som till exempel Peter Wolodarski - argumenterar i stället för att regeringen borde vidta mer kraftfulla åtgärder.
Vem har då rätt? Kommer Sveriges väg att leda till att fler eller färre människor dör i sviterna av Corona-epidemin? Det vet vi naturligtvis inte ännu, vi kan inte veta. De enda jag inte lyssnar på i dessa dagar är de som är tvärsäkra.
När epidemin är över - för så hoppas och tror jag ju att det blir - kommer svaren heller inte att vara självklara. Oavsett som många som då har dött i Sverige kan vi inte med säkerhet veta hur många som hade dött om Sverige vidtagit andra åtgärder.
Det är lätt att i dessa dagar ägna sig åt siffermagi. Statistiksajten Worldometer erbjuder oavbrutna uppdateringar som möjliggör jämförelser mellan alla världens länder angående insjuknanden, dödsfall och tillfrisknanden med avseende på Corona. Vi finner till exempel att Sverige hittills har 24 dödsfall per 1 miljon invånare. Det är ungefär lika många som Österrike (16), Danmark (18), Portugal (18) och Storbritannien (36). Det är något fler än Norge (8) och Tyskland (10). Men det är färre än Schweiz (53), Frankrike (54), Nederländerna (68) och Belgien (71), och det är avsevärt färre än Spanien (194) och Italien (206). De senaste dagarna har de svenska rapporterade dödsfallen ökat kraftigt. Vi vet heller inte hur säkra siffrorna är. I flera länder - om jag förstått det rätt - görs inte alltid Corona-tester på människor som dött i hemmet eller på vårdhem.
Vi håller andan. Och vi är varsamma, med oss själva och med varandra. Hur långt det räcker vet vi inte. Men det räcker en bit på vägen.
Visar inlägg med etikett Peter Wolodarski. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Wolodarski. Visa alla inlägg
2020-04-01
2020-03-03
Nya förslag från M och SD minskar public sevice oberoende
Riksdagsledamöter från Moderaterna och Sverigedemokraterna motionerar om åtgärder som skulle minska Public Service-företagens (SVT, SR och UR) oberoende. Tidningen Journalisten berättar att Lars Beckman, Jan Ericson och Edward
Riedl (M) vill införa sanktioner mot SVT, SR och UR om de fälls i Granskningsnämnden (2019/20:2418, 2019/20:2951). Även Robert Stenkvist och David Lång (SD) vill införa sådana sanktioner (2019/20:791). De kritiserar Granskningsnämndens beslut i ett enskilt ärende (friandet av SVT:s EU-valvala 2014!) och föreslår - på fullt allvar - att Granskningsnämnden ska bestå av politiker, tillsatta efter partiernas antal riksdagsmandat.
Konsekvensen av dessa förslag skulle bli att den politiska majoriteten får avgöra vad som är "sakligt" och vad som är "opartiskt" och får makt att besluta om ”sanktioner” för anställda vid SVT, SR och UR. Så mycket för ett oberoende public service.
Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tidigare i dag skrev på Twitter: Politiskt beslut nu om möjlighet till skärpta sanktionsmedel mot public service-bolagen kommer inte öka journalisternas känsla av trygghet att professionellt utföra sitt jobb, utan några som helst hänsyn samt Illavarslande förslag, kommer leda till ökat politiskt beroende för public service-bolagen om de vinner stöd i riksdagen. Bör avvisas - Sverige borde gå i andra riktningen och öka oberoendet.
Jag har sagt det förut. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.
Konsekvensen av dessa förslag skulle bli att den politiska majoriteten får avgöra vad som är "sakligt" och vad som är "opartiskt" och får makt att besluta om ”sanktioner” för anställda vid SVT, SR och UR. Så mycket för ett oberoende public service.
Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tidigare i dag skrev på Twitter: Politiskt beslut nu om möjlighet till skärpta sanktionsmedel mot public service-bolagen kommer inte öka journalisternas känsla av trygghet att professionellt utföra sitt jobb, utan några som helst hänsyn samt Illavarslande förslag, kommer leda till ökat politiskt beroende för public service-bolagen om de vinner stöd i riksdagen. Bör avvisas - Sverige borde gå i andra riktningen och öka oberoendet.
Jag har sagt det förut. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.
2020-01-19
Om Alexander Bard och värdet av att hålla en anständig ton i debatten
Rasism och främlingsrädsla äter sig på ett oroväckande sätt in i det offentliga samtalet, skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i en uppmärksammad text nyligen. Wolodarski syftade bland annat på hur öppen rasism och högerextremism börjat normaliseras i det svenska debattklimatet. Det är en mycket bra artikel. Läs den.
Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".
En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.
Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".
Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.
Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".
En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.
Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".
Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.
2017-01-12
Katerina Janouch och yttrandefriheten
I en intervju i den tjeckiska tv-kanalen DVTV påstod författaren Katerina Janouch att "allt fler svenskar lär sig att skjuta" eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet. Janouch påstår vidare att Sverige är "kraschat" och att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen". Sverige behöver "en mycket stark hand" för att klara upp situationen. Citaten är hämtade ur en artikel i DN av journalisten och filmvetaren Hynek Pallas.
Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.
Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.
Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)
Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.
Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.
Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.
Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.
Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)
Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.
Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.
2016-09-23
Brist på journalistik när SVT Aktuellt intervjuade Nya Tiders chefredaktör
Igår torsdag medverkade den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk i SVT Aktuellt. Inslaget mötte stark kritik, bland annat från andra mediechefer. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skrev: Lögner sprids. Vad håller SVT på med? Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein kallade inslaget ett journalistiskt haveri.
Bakgrunden till inslaget var tidningen Nya Tiders omdiskuterade medverkan på Bokmässan i Göteborg. Programmet kan ses här.
Min kritik mot inslaget är att redaktionen på SVT Aktuellt tycktes sakna en övergripande publicistisk idé om vad inslaget syftade till. Det är ingen bra utgångspunkt för ett inslag där man ger utrymme på bästa programtid åt chefredaktören på en högerextrem tidning.
Inslaget var ingen journalistisk granskning av tidningen Nya Tider. I inslaget fanns inga försök från medverkande journalisters sida att karaktärisera tidningen och självständigt analysera dess eventuella kopplingar till nazistiska strömningar.
Inslaget erbjöd heller ingen analys av den underliggande problematiken om yttrandefrihetens gränser. Här fanns ingen samlad diskussion för och emot att en tidning med påstådda nazistiska kopplingar ges tillträde på en bokmässa som har yttrandefrihet som sitt tema.
Inslaget var heller ingen nyhetsrapportering om vad som egentligen hänt på mässan i samband med att Nya Tider medverkade. Inga förbipasserande eller säkerhetsansvariga eller andra medverkande utställare intervjuades. I stället fick en skribent på tidningen berätta att det var "jätteroligt" att vara där, att där rådde "skön stämning" och att "trevliga människor som är nyfikna kommer och vill snacka".
I stället blev inslaget i praktiken en plattform för tidningens företrädare att föra fram sitt budskap och i slängig stil kritisera sina meningsmotståndare. Journalisten och författaren Henrik Arnstad fanns i studion, men även hans roll var oklar. Skulle han kritisera Bokmässan för att de upplåtit plats åt Nya Tider? Eller skulle han redovisa belägg för att Nya Tider har nazistiska kopplingar? Eller skulle han bara i största allmänhet utgöra en slags motpol till Vávra Suk på Nya Tider? Jag vet inte och jag tror faktiskt att SVT Aktuellt inte heller vet.
Jag brukar gilla SVT Aktuellt och skulle gärna se inslaget igår som ett olycksfall i arbetet. Men jag oroar mig för att redaktionen och programledningen är så ängsliga för att uppfattas som partiska i frågor som rör högerextremism att de nöjer sig med att bjuda in olika parter och ställa relativt öppna och förutsättningslösa frågor till dem. Ett sådant tillvägagångssätt är inte självklart det bästa sättet för Public Service att leva upp till sitt demokratiska uppdrag.
Jag noterar att SVT Aktuellt åtminstone i några delar tagit till sig av kritiken. Det gläder mig.
Bakgrunden till inslaget var tidningen Nya Tiders omdiskuterade medverkan på Bokmässan i Göteborg. Programmet kan ses här.
Min kritik mot inslaget är att redaktionen på SVT Aktuellt tycktes sakna en övergripande publicistisk idé om vad inslaget syftade till. Det är ingen bra utgångspunkt för ett inslag där man ger utrymme på bästa programtid åt chefredaktören på en högerextrem tidning.
Inslaget var ingen journalistisk granskning av tidningen Nya Tider. I inslaget fanns inga försök från medverkande journalisters sida att karaktärisera tidningen och självständigt analysera dess eventuella kopplingar till nazistiska strömningar.
Inslaget erbjöd heller ingen analys av den underliggande problematiken om yttrandefrihetens gränser. Här fanns ingen samlad diskussion för och emot att en tidning med påstådda nazistiska kopplingar ges tillträde på en bokmässa som har yttrandefrihet som sitt tema.
Inslaget var heller ingen nyhetsrapportering om vad som egentligen hänt på mässan i samband med att Nya Tider medverkade. Inga förbipasserande eller säkerhetsansvariga eller andra medverkande utställare intervjuades. I stället fick en skribent på tidningen berätta att det var "jätteroligt" att vara där, att där rådde "skön stämning" och att "trevliga människor som är nyfikna kommer och vill snacka".
Jag brukar gilla SVT Aktuellt och skulle gärna se inslaget igår som ett olycksfall i arbetet. Men jag oroar mig för att redaktionen och programledningen är så ängsliga för att uppfattas som partiska i frågor som rör högerextremism att de nöjer sig med att bjuda in olika parter och ställa relativt öppna och förutsättningslösa frågor till dem. Ett sådant tillvägagångssätt är inte självklart det bästa sättet för Public Service att leva upp till sitt demokratiska uppdrag.
Jag noterar att SVT Aktuellt åtminstone i några delar tagit till sig av kritiken. Det gläder mig.
2016-01-10
Värna demokratin - ta strid mot utvecklingen i Polen!
I dag skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski klokt om den obehagliga politiska utvecklingen i Polen, en utveckling som i förlängningen hotar demokratin. Ny lagstiftning ökar till exempel regeringens inflytande över författningsdomstolen
och ger finansministern rätt att utse och avskeda de statliga radio– och
tv-kanalernas chefer. Ledande personer sparkas ut från sina jobb i en skala och hastighet som
för tankarna till utrensningsaktioner som brukar följa på statskupper, skriver Wolodarski.
Polen är inte ensamt. Även i Ungern tar regeringen makten över public service-bolagen. De mänskliga rättigheterna urholkas och premiärminister Viktor Orbán antyder att den liberala demokratin borde avskaffas då den inte är konkurrenskraftig. Även i Spanien utsätts åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten genom ny lagstiftning för svåra påfrestningar. I Slovakien vägras människor asyl enbart för att de är muslimer.
Jag har tidigare hävdat att vi i stället för "flyktingkris" borde tala om "EU-kris". Finns det egentligen någon europeisk värdegrund? Finns det någon möjlighet att hålla ihop EU, efter de politiska slitningar och antidemokratiska utvecklingsdrag som präglat de senaste åren i Europa? Dessa problem borde vi diskutera och ta på allvar, i stället för att tävla om vem som kan föreslå flest repressiva åtgärder om hur vi bäst utestänger flyktingar från Sverige.
Noterar att Margot Wallström ännu inte (vad jag har sett - jag kan förstås ha missat något) kommenterat och kritiserat den negativa utvecklingen i Polen. Förutsätter att det kommer ett sådant uttalande inom kort. Kanske redan i dag, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Uppdaterat söndag kl 18.00. Jag blev bönhörd snabbt. Strax efter att jag publicerat min text kommenterade och kritiserade Margot Wallström det som nu händer i Polen: Vår demokratiska värdegrund utmanas av reformer som begränsar yttrandefriheten, som i Ungern och nu Polen. Hela talet kan läsas här.
Polen är inte ensamt. Även i Ungern tar regeringen makten över public service-bolagen. De mänskliga rättigheterna urholkas och premiärminister Viktor Orbán antyder att den liberala demokratin borde avskaffas då den inte är konkurrenskraftig. Även i Spanien utsätts åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten genom ny lagstiftning för svåra påfrestningar. I Slovakien vägras människor asyl enbart för att de är muslimer.
Jag har tidigare hävdat att vi i stället för "flyktingkris" borde tala om "EU-kris". Finns det egentligen någon europeisk värdegrund? Finns det någon möjlighet att hålla ihop EU, efter de politiska slitningar och antidemokratiska utvecklingsdrag som präglat de senaste åren i Europa? Dessa problem borde vi diskutera och ta på allvar, i stället för att tävla om vem som kan föreslå flest repressiva åtgärder om hur vi bäst utestänger flyktingar från Sverige.
Noterar att Margot Wallström ännu inte (vad jag har sett - jag kan förstås ha missat något) kommenterat och kritiserat den negativa utvecklingen i Polen. Förutsätter att det kommer ett sådant uttalande inom kort. Kanske redan i dag, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Uppdaterat söndag kl 18.00. Jag blev bönhörd snabbt. Strax efter att jag publicerat min text kommenterade och kritiserade Margot Wallström det som nu händer i Polen: Vår demokratiska värdegrund utmanas av reformer som begränsar yttrandefriheten, som i Ungern och nu Polen. Hela talet kan läsas här.
ngern
monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det
ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska
regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt
pressfriheten. - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf
ngern
monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det
ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska
regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt
pressfriheten. - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf
2013-12-08
Varför jag inte skulle ha publicerat DN-annonsen
Jag har funderat en lång stund över Dagens Nyheters uppmärksammade och ifrågasatta publicering av en helsidesannons för boken "Invandring och mörkläggning" i dag.
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
2013-11-03
Digitalisering och demokratisk öppenhet vs borr och vinkelslip
Jag har inte kollat om "borr och vinkelslip" trendar på twitter. Ordkombinationen är i alla fall varje rubrikmakares dröm, efter de hårresande och rent ut sagt vämjeliga interiörer från Storbritannien som kommit i ljuset de senaste dagarna. Den brittiska underrättelsemyndigheten Government Communications Headquarters (GCHQ) beordrade tidningen The Guardian att lämna ut känsliga dokument om amerikanska NSA:s avlyssningsprogram, dokument som tidningen erhållit via Edward Snowden. Om tidningen vägrade hotade GCHQ med domstol. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger valde då att hellre än att lämna ut dokumenten förstöra den Mac Book Pro vari dokumenten lagrats med för ändamålet särskilt inköpt borr och vinkelslip.
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
2013-09-25
Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?
Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
2011-12-27
Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012
OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.
1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.
2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.
3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.
4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.
5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.
6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.
7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.
8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.
9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.
10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.
Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!
1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.
2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.
3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.
4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.
5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.
6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.
7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.
8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.
9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.
10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.
Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!
2011-11-03
DN:s Peter Wolodarski skulle kanske också gå hem och läsa historia
Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.
Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.
Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.
I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".
Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.
Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.
Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.
I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".
Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.
2011-07-29
Fredrik Reinfeldt som Den osynlige mannen?
Uppdaterat söndag 31 augusti (skall förstås vara juli - tack A-K Roth) kl 10.40: Aftonbladet uppger i dag att Fredrik Reinfeldts osynlighet efter attentaten i Norge har sin grund i att han redan på söndagsmorgonen reste på semester till Turkiet. Om dessa uppgifter stämmer blir jag än mer stärkt i min uppfattning att statsministern gjort en grov felbedömning av situationen. Att åka på semester mindre än 36 timmar efter det största terrordådet i Nordens moderna historia - när vårt broderland sörjer och behöver allt tänkbart stöd och solidaritet och svenska folket visar ett väldigt starkt engagemang - är snudd på stötande.
Jag kommenterar också Reinfeldts frånvaro i Svenska Dagbladet.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har kritiserats för att ha varit osynlig i samband med attentaten i Oslo. Så skriver t ex Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarski att statsministern på ett olyckligt sätt dragit sig undan, vägrat medverka i Sveriges Televisions extrasändningar och att när Reinfeldt efter 16 timmar äntligen valde att framträda var hans uttalande "kort och påtagligt svalt". I dag - först en vecka efter attentaten - formulerar sig Fredrik Reinfeldt mer utförligt, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.
Fredrik Reinfeldt riskerade som statsminister att i den mycket svåra situationen begå två olika typer av fel. Om han syntes och pratade för mycket, om han tog för mycket plats, kunde det uppfattas som att han inte gav utrymme åt andra och att han försökte plocka inrikespolitiska poäng på tragedin i vårt grannland Norge. Om han syntes och pratade för lite, om han tog för lite plats, kunde det i stället uppfattas som ett uttryck för svagt ledarskap och bristande empati.
Med facit i hand är det inte särskilt svårt att konstatera att Fredrik Reinfeldt varit alltför defensiv och tillbakadragen i sitt sätt att hantera situationen. Han borde ha visat situationens allvar genom att t ex deltagit i minnesgudstjänsten i norska kyrkan i Stockholm. Han borde t ex ha medverkat i åtminstone några av de extrasändningar i Sveriges Television som han var inbjuden till.
Artikeln på Brännpunkt är uppenbart en halvmesyr, ett uttryck för "härtill är jag nödd och tvungen". Innehållsligt är artikeln teknokratisk och avpolitiserar terrorattacken. Attentatet var ett uttryck för det blinda hatet. På något annat sätt kan det inte beskrivas. Vi behöver höja vår beredskap, se över lagstiftningen kring vapeninnehav och ämnen som kan användas för framställning av sprängmedel samt fortsätta det internationella samarbetet mot extremism och terrorism. Men ingenstans i texten kommenteras den politiska innebörden av terrordådet och inte heller betydelsen av att förstärka kampen mot främlingsfientligheten.
Hade Reinfeldts artikel publicerats i direkt anslutning till dådet hade det kanske varit OK. Nu kommer den först efter en vecka och tillför i sak ingenting nytt, varken till sorgearbetet eller till debatten kring hur det kunde ske och hur vi bäst agerar för att det inte skall hända igen. I det perspektivet är texten otillräcklig.
Fredrik Reinfeldt har även i andra sammanhang kritiserats för att ha svårt att gestalta empati och medkänsla offentligt. Nu har den bristande förmågan lett till att Fredrik Reinfeldts politiska ledarskap för första gången på allvar ifrågasätts även i de egna leden. Tiden får visa om debatten om Reinfeldts osynlighet i denna kris är något tillfälligt som blåser över eller om det är början till ett urholkande av de extremt höga förtroendesiffror som Reinfeldt kunnat luta sig mot under mycket lång tid.
Jag kommenterar också Reinfeldts frånvaro i Svenska Dagbladet.
*
Statsminister Fredrik Reinfeldt har kritiserats för att ha varit osynlig i samband med attentaten i Oslo. Så skriver t ex Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarski att statsministern på ett olyckligt sätt dragit sig undan, vägrat medverka i Sveriges Televisions extrasändningar och att när Reinfeldt efter 16 timmar äntligen valde att framträda var hans uttalande "kort och påtagligt svalt". I dag - först en vecka efter attentaten - formulerar sig Fredrik Reinfeldt mer utförligt, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.
Fredrik Reinfeldt riskerade som statsminister att i den mycket svåra situationen begå två olika typer av fel. Om han syntes och pratade för mycket, om han tog för mycket plats, kunde det uppfattas som att han inte gav utrymme åt andra och att han försökte plocka inrikespolitiska poäng på tragedin i vårt grannland Norge. Om han syntes och pratade för lite, om han tog för lite plats, kunde det i stället uppfattas som ett uttryck för svagt ledarskap och bristande empati.
Med facit i hand är det inte särskilt svårt att konstatera att Fredrik Reinfeldt varit alltför defensiv och tillbakadragen i sitt sätt att hantera situationen. Han borde ha visat situationens allvar genom att t ex deltagit i minnesgudstjänsten i norska kyrkan i Stockholm. Han borde t ex ha medverkat i åtminstone några av de extrasändningar i Sveriges Television som han var inbjuden till.
Artikeln på Brännpunkt är uppenbart en halvmesyr, ett uttryck för "härtill är jag nödd och tvungen". Innehållsligt är artikeln teknokratisk och avpolitiserar terrorattacken. Attentatet var ett uttryck för det blinda hatet. På något annat sätt kan det inte beskrivas. Vi behöver höja vår beredskap, se över lagstiftningen kring vapeninnehav och ämnen som kan användas för framställning av sprängmedel samt fortsätta det internationella samarbetet mot extremism och terrorism. Men ingenstans i texten kommenteras den politiska innebörden av terrordådet och inte heller betydelsen av att förstärka kampen mot främlingsfientligheten.
Hade Reinfeldts artikel publicerats i direkt anslutning till dådet hade det kanske varit OK. Nu kommer den först efter en vecka och tillför i sak ingenting nytt, varken till sorgearbetet eller till debatten kring hur det kunde ske och hur vi bäst agerar för att det inte skall hända igen. I det perspektivet är texten otillräcklig.
Fredrik Reinfeldt har även i andra sammanhang kritiserats för att ha svårt att gestalta empati och medkänsla offentligt. Nu har den bristande förmågan lett till att Fredrik Reinfeldts politiska ledarskap för första gången på allvar ifrågasätts även i de egna leden. Tiden får visa om debatten om Reinfeldts osynlighet i denna kris är något tillfälligt som blåser över eller om det är början till ett urholkande av de extremt höga förtroendesiffror som Reinfeldt kunnat luta sig mot under mycket lång tid.
2011-01-03
Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"
Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
2011-01-02
Piratpartiet - från Rick Falkvinge till Xena Krigarprinsessan
Igår lördag meddelade Rick Falkvinge - live på nätet via Bambuser - att han efter fem år nu avgår som ordförande för Piratpartiet. Falkvinge ersätts av tidigare vice ordföranden Anna Troberg.
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
2009-11-22
Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan
I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.
Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.
Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.
Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.
Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.
Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.
(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)
Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.
Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.
Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.
Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.
Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.
(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)