DN:s Peter Wolodarski skulle kanske också gå hem och läsa historia

Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.

Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.

Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.

I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".

Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.

Trist om Moderaterna väljer att överge kyrkopolitiken

Moderaternas partistyrelse föreslår att partiet fortsättningsvis inte skall ställa upp i kyrkovalen. Det vore trist om Moderaternas partistämma ställer sig bakom förslaget. Moderaterna behövs i Svenska kyrkan, på samma sätt som samröre med Svenska kyrkan är bra för Moderaterna.

Vi lever i en tid som ibland beskrivs i termer av partiernas kris, där de politiska partierna behöver öppna upp sig och vitaliseras för att återigen attrahera medborgarna. En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare. Men denna hedervärda, tappra grupp är inte representativ för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Om de politiska partierna retirerar från kyrkovalen kommer färre personer att vara villiga att kandidera. Intresset för kyrkovalen kommer också att minska, eftersom de politiska partierna även bidrar med att mobilisera väljare. Medierna kommer att uppmärksamma kyrkovalen i mindre utsträckning än tidigare. Utrymmet för s k opolitiska sammanslutningar (Som t ex Posk - Politiskt obundna i svenska kyrkan) kommer att växa. Det är inget fel på dessa sammanslutningar. Men de har en tendens att täcka för och fördunkla de faktiska konflikter och skiljelinjer som finns i Svenska kyrkan på samma sätt som de finna i alla andra sammanslutningar.

Politik och religion är inte samma sak. Men religion och politik har gemensamma beröringspunkter och påverkar varandra. Det vore bättre att denna påverkan synliggjordes och diskuterades än att den nonchalerades i en fåfäng önskan att relationen mellan religion och politik försvann om man inte låtsades om den.

I morse diskuterade jag den moderata partistyrelsens förslag i P 1 Morgon med Sofia Arkelstam.

Johnny Magnussons (M) olyckliga tvekan kring samarbete med Sverigedemokraterna

Ibland blir man besviken. Igår kväll blev jag besviken på Johnny Magnusson, regionråd för Moderaterna i Västra Götalandregionen. I P4:s valvaka fick han frågan om Moderaterna kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna, som fått en vågmästarställning i regionfullmäktige. Det enkla och förväntade svaret hade varit: "Nej, självklart inte". Men så svarade inte Johnny Magnusson. I stället vecklade han in sig i ett resonemang som gav utrymme för flera tolkningar.

Så här svarade han: Jag stänger inga som helst dörrar idag. Det beror på vad man menar med samarbete. I en sådan här situation kan det ju handla om att ha överenskommelser om att inte göra olika saker.

Johnny Magnusson är en mycket erfaren politiker och var partisekreterare för Moderaterna under åren 1999-2003. Han känner väl till frågans sprängkraft och borde därför ha kunnat formulera sig på ett entydigt och distinkt sätt. Nu tvingas i stället Moderaternas nuvarande partisekreterare Sofia Arkelsten på valnatten gå ut och korrigera honom på Twitter: vår policy är att inte samarbeta eller göra oss beroende av Sd.

Så jag undrar fortfarande vad Johnny Magnusson egentligen menade och varför han inte kunde svara ett enkelt "nej" på frågan om han kunde tänka sig att samarbeta med SD. I Svenska Dagbladet i dag gör han snarast saken värre: Jag säger bara som det är. Gårdagens resultat pekar på att SD blir vågmästare. Nu är det upp till S att ta täten och inleda förhandlingar. Då kan man inte stänga några dörrar. Inte stänga några dörrar var ordet, sa Bull.

Själv kommenterar jag på SVT Debatt den yrvakenhet som på många håll mötte det låga valdeltagandet. I Ekot förklarar jag varför jag tycket att omvalet inte borde ha genomförts överhuvudtaget.