Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Om Ann Lindes besök i Israel och Palestina

Utrikesminister Ann Linde besöker just nu Israel och Palestina. Det är första gången en svensk utrikesminister besöker Israel sedan Sverige erkände Palestina 2014.

Det är bra om de svensk-israeliska relationerna normaliseras. Sverige bör eftersträva goda relationer med Israel, som ett uttryck för att Israel har samma rätt som andra stater att existera i fred och säkerhet. Goda relationer med Israel förbättrar också Sveriges möjligheter att påverka den israeliska politiken och att bidra till förnyade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och är ett hinder för varaktig fred i området. Israel har lika liten rätt att bryta mot folkrätten som andra stater, och även Hamas folkrättsbrott i form av raketbeskjutning mot civila mål i Israel ska förstås kritiseras.

Det finns två orsaker till att vi nu ser en tendens till normalisering av de svensk-israeliska förbindelserna. För det första har Sverige under senare år aktivt eftersträvat en sådan normalisering. För det andra har Israel fått en ny regering. Benjamin Netanyahu är borta från makten, och den nya regering har inte behov av att "straffa" Sverige för erkännandet av Palestina. Ett skäl till att Israel reagerade så starkt på det svenska erkännandet var ju att Israel ville avskräcka andra EU-stater från att följa Sveriges exempel.

Låt oss hoppas att regeringsskiftet i Israel inte bara leder till förbättrade relationer med Sverige utan, än viktigare, också innebär bättre förutsättningar för förhandlingar mellan israeler och palestinier. Syftet med sådana förhandlingar är att etablera den tvåstatslösning som är den enda möjligheten  att åstadkomma en varaktig fred.

Kriget i Gaza: Stoppa dödandet nu!

Våldshandlingarna i Gaza och Israel är avskyvärda och måste omedelbart upphöra. Israelisk press rapporterar om nära 200 dödade palestinier. Ett drygt 50-tal av dessa döda är barn. Omkring tio israeler har dödats. Israel säger att man tänker fortsätta den militära offensiven och avfärdar förslag om en vapenvila.

Hamas raketattacker mot Israel är ett uppenbart brott mot folkrätten. Israel har, liksom alla stater, rätt till självförsvar. Men få bedömare hävdar på allvar att det är Hamas raketattacker som utgör grunden till konflikten.

Grunden till konflikten ligger i ockupationen och i den olagliga israeliska bosättningspolitiken. Ockupationspolitiken gestaltar den ojämlikhet som råder mellan israeler och palestinier, och även mellan den judiska och den arabiska befolkningsgruppen i Israel. 

Situationen ställs på sin spets genom hoten om att vräka palestinier från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Israelisk lag möjliggör för judar som bott i området men flytt från sina hem under det israelisk-arabiska kriget 1948-49 att återvända och återfå sina bostäder. Men palestinier som under samma krig flydde från sina hem i västra Jerusalem har enligt israelisk lag ingen motsvarande rätt att återvända och återfå sina bostäder.

De senaste dagarnas utveckling visar också på ett hot mot Israel som på sikt är större än hotet från Hamas raketer. Våldshandlingarna mellan judar och araber har eskalerat inne i Israel. Expressen rapporterar: I Bat Yam söder om Tel Aviv försökte judiska ultranationalister lyncha en arabisk bilförare på onsdagskvällen. De släpade ut honom ur bilen och en videofilm visar hur ett 20-tal personer slog honom med metallföremål och sparkade honom i huvudet. Han fördes till sjukhus med medelsvåra skador. Det finns motsvarande exempel på våld från araber mot enskilda judar i Israel. Om våldshandlingarna mellan judar och araber i Israel eskalerar ytterligare innebär det ett allvarligt säkerhetshot mot den israeliska staten.

Omvärlden - inte minst USA - måste nu sätta press på båda parterna att upprätta och respektera en vapenvila. Dödandet måste få ett slut - nu! 

Men för att vinna freden varaktigt krävs det ett slut på den israeliska ockupationspolitiken och ett genomförande av tvåstatslösningen. En israelisk och en palestinsk stat som lever sida vid sida och respekterar varandras rättigheter är fortfarande den enda realistiska vägen till en varaktig fred. 

Fortfarande är det Israel som är den överlägset starkaste parten och därmed också har det största ansvaret för att få igång en fredsprocess. Omvärlden måste genom aktiv diplomati göra sitt yttersta för att stötta parterna i sådana strävanden. Det gäller att stoppa våldet nu. I morgon kan det vara för sent.

Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier

I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".

På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.

Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.

Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.

Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.

Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.

Margot Wallström och hennes politiska arv

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör.

Så kommer jag att minnas Margot Wallströms gärning som utrikesminister. Margot Wallström profilerade Sverige som ett land med feministisk utrikespolitik, vilket har väckt stor internationell uppmärksamhet. Sverige blev också det första EU-land som erkände staten Palestina. Margot Wallström var också en drivande kraft i det framgångsrika arbetet med att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Däremot blev det en besvikelse för Margot Wallström och för svensk utrikespolitik att ingen annan EU-stat följde Sveriges exempel och erkände Palestina. Det blev också en besvikelse att det inte gick att skapa tillräckliga förutsättningar för att Sverige skulle underteckna FN:s avtal om ett kärnvapenförbud.

Nu får vi se vem som kommer att efterträda Margot Wallström som utrikesminister. Jag tror att det blir en person med tung politisk erfarenhet, som fortsätter att profilera Sverige som en stat med en feministisk utrikespolitik och som inte är kontroversiell inom partiet. Det finns flera personer att välja mellan. Två av dem är Ann Linde och Annika Söder.

Ja, blockaden av Gaza måste brytas!

Två veckor före det israeliska parlamentsvalet växer spänningen mellan Israel och Gaza. I måndags avfyrades raketer från Gaza mot Israel, och åtta israeler skadades. På måndagskvällen svarade Israel med flygattacker mot Gaza, och sju palestinier skadades. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu befann sig på ett prestigefyllt besök i USA med flera inbokade möten med president Donald Trump - nu tvingades han hasta hem till Israel i stället.

I skrivande stund är läget vid gränsen mellan Gaza och Israel relativt lugnt. Men raketskjutningarna visar på instabiliteten i området, och att tröskeln till ett regelrätt krig är oroväckande lågt.

Gazaremsan är en smal kustremsa utmed Medelhavet, ungefär fyra mil lång och en mil bred. På denna lilla smala kustremsa bor nära två miljoner palestinier. 45 procent av dem är 14 år eller yngre, 66 procent är under 25 år. Medelåldern i Gaza är 17.2 år. Israels och Egyptens blockad av Gaza skapar outhärdliga levnadsförhållanden för befolkningen, inte minst för alla dessa barn. Och nästan ingen av dessa unga människor har någon gång varit utanför Gaza - det är inte orimligt alls att kalla Gaza för världens största utomhusfängelse.

Det är skandalöst att omvärlden låter detta ske. Blockaden måste brytas så att varor och tjänster kan komma in, skapa utveckling och lindra lidandet. Hamas styre är repressivt och raketskjutningarna som träffa civila mål i Israel helt oacceptabla. Israels ofta oproportionerliga reaktioner är naturligtvis också oacceptabla. I Gazakriget 2014 dödades, enligt FN, minst 2131 palestinier. Av dessa var minst 1473 civila, därav 501 barn. På den israeliska sidan dödades 71 personer, varav 66 var soldater och fem var civila.

Låt oss hoppas att raketbeskjutningarna denna gång inte leder till ett fullständigt krig. Och låt oss använda perioden efter det israeliska valet till att öka den internationella pressen på parterna att nå en lösning. Upprättandet av en palestinsk stat - där både Gaza och Västbanken ingår och där östra Jerusalem är huvudstad - är fortfarande den enda realistiska lösningen på konflikten. Dödläget i förhandlingarna mellan israeler och palestinier har medfört att omvärlden intresse trubbats av och Palestinakonflikten hamnat i medieskugga. Vi måste ändra på det - om inte annat som en solidaritetshandling med alla dessa utsatta människor som drabbas så hårt av konflikten.

Ge inte upp kampen för fred och för en palestinsk stat!

Över 50 palestinier har i dag dödats av israelisk militär vid gränsen mellan Gaza och Israel. Bland de dödade återfinns enligt uppgift en 14-årig pojke och en äldre man i rullstol. I skrivande stund stiger dödstalen fortfarande. Våldsamheterna utgör en grym och tragisk inramning av firandet av Israels 70-årsjubileum och uppmärksammandet av Nakba - den palestinska flyktingkatastrofen som tog sin början när omkring 700 000 palestinier flydde från sina hem i samband med krigshandlingar vid staten Israels tillkomst.

Konflikten mellan israeler och palestinier är i dag synnerligen fastlåst. Inga förhandlingar är i sikte och Donald Trumps skrävlande om sin fantastiska fredsplan har hittills utmynnat i ett fiasko. I dag invigs också den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem - ett öppnande som väcker oro och vrede på många håll och som innebär ökad risk för att våldet eskalerar ytterligare.

Israel styrs av en regering med högerextrema inslag. Premiärminister Benjamin Netanyahu. har inte visat någon som helst politisk vilja att bidra till upprättandet av den tvåstatslösning som är ett nödvändigt villkor för att skapa fred mellan israeler och palestinier. I Gaza styr extrema Hamas och på Västbanken har president Mahmud Abbas parti Al Fatah stelnat i sina former. Korruptionen plågar det palestinska samhället, demokratin förtorkar och Mahmut Abbas anti-semitiskt impregnerade uttalande om Förintelsen för några veckor sedan försvagade palestiniernas situation ytterligare.

Jag har mycket svårt att se några reella möjligheter att få igång en fredsprocess utan ett byte av det politiska ledarskapet i både Israel och Palestina. Tills dess är det viktigt att värna de demokratiska och fredsvänliga krafter som existerar och som kämpar i både Israel och i Palestina. De som menar att Sverige borde frysa sitt bistånd till Palestina som en konsekvens av Abbas uttalanden är helt fel ute. Det svenska biståndet går inte till den palestinska myndigheten utan till det palestinska civilsamhället. Och det är utomordentligt viktigt att detta civilsamhälle får utvecklas på ett sätt så att det kan utgöra en demokratisk och livskraftig grundbult i en framtida palestinsk stat.

Det är viktigt att parterna efterlever folkrätten och de mänskliga rättigheterna. All olaglig våldsanvändning är av ondo och ska fördömas. Israels olagliga bosättningspolitik är ett hinder för freden. Blockaden av Gaza måste hävas på ett sätt som möjliggör handel och rörlighet samtidigt som Israels säkerhet säkras. Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. Israel är den starkare parten i konflikten och har därför också ett stort ansvar för att åstadkomma en varaktig fred.

Jag är glad att Sverige som första EU-stat erkände Palestina. Jag förväntar mig att Sverige även fortsättningsvis kommer att gå i spetsen för att försöka skapa fred och etablera en demokratisk palestinsk statsbildning. Vi måste fortsätta i våra strävanden och i vårt hopp - det är det minsta vi kan göra för alla de människor i området som plågas så svårt att denna långvariga och grymma konflikt.

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

92-årige Jimmy Carter: USA bör erkänna Palestina nu, innan Trump tar över

Ett av president Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckanden är att han inte på något avgörande sätt förmått föra den israelisk-palestinska konflikten närmare en fredlig lösning. I sitt känslostarka tal i Kairo i juni 2009 markerade Barack Obama att palestiniernas situation var oacceptabel och att USA inte skulle svika dem i deras strävan efter en egen stat: So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.

Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.

I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."

Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.

För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.

Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.

Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.

Kommer Margot Wallström att åka till Israel?

Utrikesminister Margot Wallström planerar för att besöka Israel i höst. Det är bra. Sverige har goda, upparbetade relationer i Palestina och varje försök att utveckla relationerna med Israel bör uppmuntras. Sveriges möjligheter att sätta avtryck i den politiska utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten underlättas om vi har fungerande relationer med båda parter.

Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.

Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.

På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.

Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.

Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.

Vad betyder den palestinska regeringens avgång?

I dag avgick den palestinska samlingsregering som tillsattes förra året, med uppdraget att genomföra val i hela Palestina. Regeringen bestod av teknokrater, inte politiker, och den accepterades av både Fatah och Hamas.

Samlingsregeringen har inte haft någon egen maktbas. Makten har i stället legat hos Hamas - som kontrollerar Gaza - och hos Fatah och den palestinska myndigheten som kontrollerar Västbanken. Den yttersta makten ligger naturligtvis hos Israel som ockuperar Västbanken och utövar en blockad mot Gaza.

Samlingsregeringen tillsattes förra våren som ett led i försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Men försoningsprocessen tog aldrig fart, och därför har samlingsregeringen inte heller kunnat fullgöra sitt uppdrag. Om det skulle utlysas val i Palestina kan varken Hamas eller Fatah vara säkra på att vinna. De vet vad de har, men inte vad de får - därför har ingendera av dem några säkra vinster att göra på ett val inom den närmsta framtiden.

Regeringschefen Rami Hamdallah har redan fått i uppdrag av president Mahmoud Abbas att bilda en ny regering. Det är möjligt att denna nya regering kommer att bestå av politiker i stället för teknokrater, och därmed också ha ett större manöverutrymme. Men det beror på om Hamas verkligen är intresserat av att ingå i en sådan ny regering. Det är en officiell hemlighet att Hamas och Israel för samtal om en långvarig vapenvila. En sådan uppgörelse skulle stärka Israels säkerhet samtidigt som Hamas i praktiken skulle garanteras kontrollen över Gaza under många år framåt. Gaza skulle kanske också få tillstånd att öppna en flygplats och blockaden lättas upp ordentligt.

Fatah fruktar en sådan utveckling, eftersom den skulle göra en tvåstatslösning än svårare att uppnå. Palestina skulle riskera att delas i två delar, med Gaza som ett slags Hamasland och med Västbanken under fortsatt ockupation.

Över huvud taget framstår EU:s isoleringspolitik mot Hamas som allt mer kontraproduktiv. Det blir absurt när EU:s diplomater inte får samtala med Hamas-representanter, samtidigt som representanter för Israel samtalar med Hamas. EU avsäger sig i praktiken möjligheterna att påverka processen. Förlorare blir den tvåstatslösning som EU och i princip resten av världen säger sig stödja. Sverige bör stödja försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och det stödet inbegriper samtal med Hamas.

Välkommen enighet i KU:s kritik av regeringen!

I dag erhöll regeringen kritik av Konstitutionsutskottet (KU) i hela tio ärenden. Kritiken avser bl a regeringens beslut att utse en samordnare för att undersöka möjligheterna att flytta flyget från Bromma flygplats, kommunikationen i samband med erkännandet av Palestina, pausandet av motorvägsbygget Förbifart Stockholm samt att lagrådet inte fick granska förslaget om vårdvalssystem i primärvården.

Det uppseendeväckande är inte att regeringen kritiseras i tio ärenden. Den rödgröna regeringen har en svag parlamentarisk ställning. Som jag tidigare anfört är KU en av de arenor där oppositionen, trots Decemberöverenskommelsen, har möjlighet att komma åt regeringen.

Nej, det uppseendeväckande är i stället att kritiken är enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig bakom kritiken mot den rödgröna regeringen. Jag tror inte det hänt i Sveriges moderna politiska historia att en sittande regeringen får kritik av ett enhälligt KU på så många punkter.

Varför väljer de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna att göra gemensam sak med oppositionspartierna i KU? Traditionellt är ju KU politiserat på så sätt att oppositionspartierna försöker få gehör för en kritik av regeringen samtidigt som regeringspartierna försöker avfärda kritiken. Genom att enas med oppositionspartierna i kritiken riskerar väl de rödgröna ledamöterna att bidra till en bild av en sviktande regeringsduglighet?

Genom partipolitiseringen har KU under lång tid marginaliserats och endast undantagsvis kunna fylla sin funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Eftersom KU inte fullgjort sin uppgift har ropen på en författningsdomstol vunnit ökad legitimitet. Genom att stärka Lagrådets (en av kritikpunkterna gick ju bl a ut på att regeringen nonchalerat Lagrådet) och Konstitutionsutskottets ställning minskar behovet av en författningsdomstol. Det är bra tycker jag, som vill att makten skall ligga hos de folkvalda och inte hos juristerna. Genom att komma överens över partigränserna minskar också förutsättningarna för okynnesanmälningar eller att oppositionen (oavsett politisk färg) använder KU som ett politiskt medel för att komma åt regeringen.

Så dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att det inte var en tillfällighet, utan något som fortsätter prägla KU:s arbete oavsett vem som sitter i regeringsställning.

Parti som vill annektera Västbanken tar plats i Israels regering

I dag blev det klart att Benjamin Netanyahus Likud-ledda högerdominerade koalitionsregering i Israel även kommer att inbegripa det bosättarvänliga partiet Habayit Hayehudi (Judiskt hem). Beskedet kom inte oväntat, men innebär ändå dåliga nyheter för alla dem som innerst inne hoppats på ett återupptagande av fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.

Partiledaren för Judiskt hem Naftali Bennet förespråkar en annektering av större delen av Västbanken och därmed i praktiken också ett omöjliggörande av upprättandet av en palestinsk statsbildning. Eftersom Israels fortsatta byggande av illegala bosättningar på Västbanken är den avgörande orsaken till att det inte pågår några fredsförhandlingar är det mycket svårt att se några möjligheter att återuppta fredsprocessen under den närmaste tiden.

Benjamin Netanyahus regering är mycket svag - den kontrollerar 61 av det israeliska parlamentet Knessets 120 mandat. Det är möjligt att Netanyahu försöker övertala de israeliska Socialdemokraterna att ansluta sig, för att på så sätt upprätta en bredare samlingsregering. Socialdemokraternas partiledare Isaac Herzog har emellertid hittills entydigt avvisat tanken på regeringsmedverkan.

Mot bakgrund av Israels fragmentiserade partisystem är det möjligt att den regering som nu konstitueras inte blir särskilt långlivad. Den tanken är nog dessvärre det enda ljuset i tunneln just nu.

Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

 

Gör Palestinas medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen ICC till ett redskap för fred

Palestina har ansökt om medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC). En ansökan om medlemskap i en internationell brottmålsdomstol som har till uppgift att åtala och döma krigsförbrytare borde vara ett okontroversiellt ärende. Men Palestinas ansökan har skapat en politisk turbulens, som kan komma att få stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten.

Dödläget i fredsprocessen har fått president Abbas att genom ansökan spela ut ett av sina sista diplomatiska kort. Den politiska turbulensen beror på att USA och Israel fruktar att Palestina skall använda medlemskapet i ICC till att få domstolen att agera mot israeliska krigsförbrytelser och andra brott mot folkrätten på det ockuperade Västbanken och mot det blockerade Gaza.

Internationella brottmålsdomstolen etablerades 2002 och har till uppgift att åtala personer som misstänks för att ha varit delaktiga i krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. USA och Israel ingår i den minoritet av stater som inte har anslutit sig till domstolen.

Det är ännu oklart vilka brottsmisstankar mot Israel som Palestina kan tänkas vilja driva i domstolen. Men ICC:s defintion av krigsförbrytelser inbegriper “the transfer, directly or indirectly, by the occupying power, of parts of its own civilian population into the territory it occupies.” Den israeliska bosättningspolitiken innebär att i dag lever nära 700 000 israeler på Västbanken och i östra Jerusalem, områden som ockuperades av Israel under junikriget 1967. Inom kort är det också möjligt att annektering av territorier - som till exempel Israels annektering av östra Jerusalem och Golanhöjderna - kommer att ingå i domstolens mandat. Även Israels krigföring i Gaza kan komma att granskas.

Israel och USA rasar mot att Palestina sökt medlemskap i ICC. Israel avser att frysa utbetalningen av de palestinska skatteintäkter som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten till exempel skall kunna betala ut löner. I USA höjs röster för att den amerikanska kongressen skall minska eller dra in sitt bistånd till den palestinska myndigheten.

Israels och USA:s reaktioner är i grunden märkliga. Land skall med lag byggas. Ju fler stater som ansluter sig till ICC och förbinder sig att följa dess beslut, desto bättre är det. Palestinas medlemskap i ICC skapar också möjligheter att väcka åtal mot palestinska ledare som begår eller ansvarar för krigsförbrytelser av olika slag.

Juridik i all ära - till sist är det ändå bara politik som kan skapa fred mellan israeler och palestinier. Förhoppningsvis kan palestiniernas beslut om att söka medlemskap i ICC bidra till att övertyga USA om nödvändigheten av att få Israel att avbryta bosättningspolitiken och genom seriösa förhandlingar bidra till upprättandet av en palestinsk stat. Det är ännu inte för sent. Men allt fler inser att tiden börjar rinna ut, och att kaos och barbari riskerar att vänta runt hörnet. Det är därför viktigt att omvärlden ger allt stöd åt Palestinas ansökan om medlemskap av den internationella brottmålsdomstolen ICC.

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.

Stefan Löfven och regeringsdugligheten

Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?

Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.

För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.

Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).

Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.

Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.

Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.

Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.

Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.

Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).