Medelhavsinstituten är räddade - nya frågor väntar!

En del bloggtexter är roligare att skriva än andra. Det här är en sådan. I dag blev det nämligen formellt klart att regeringen ändrar sitt olyckliga beslut om att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten, och att dessa därför kan leva kvar. Jag kan idag meddela att de svenska Medelhavsinstituten kommer att få fortsatt statligt stöd. Förvarningen om minskat statligt stöd för 2016 och 2017 är inte längre aktuell, skriver Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, i ett pressmeddelande. Ministern betonar att att regeringen aldrig haft för avsikt att riskera institutens framtid, utan i stället haft förväntningar om att hitta alternativ finansiering för instituten.

Det är utmärkt att förslaget nu dras tillbaka. Som jag och så många med mig påpekat var förslaget illa berett, illa förankrat och skulle om det genomfördes skada stora kulturvärden. Förslaget skadade också regeringen som framstod som oprofessionell och likgiltig eller i värsta fall fientlig till kultur och till humaniora. Jag tycker dock att Helene Hellmark Knutsson från sina snabba inledande kommentarer där hon markerade vilja att backa från förslaget till dagens pressmeddelande på ett skickligt sätt bidragit till att minimera skadeverkningarna.

Hur kunde det då gå så illa i samband med presentationen av budgetpropositionen? Det lär vi snart få lite mer insikt i, eftersom riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) lämnat in en anmälan till Konstitutionsutskottet för att bringa klaret i om regeringen har iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när regeringen i prop. 2014/15:1 föreslår att anslaget till de svenska medelhavsinstituten ska minskas och därefter upphöra. Det skall bli intressant att följa det ärendet. Sannolikt är det tjänstemän på Finansdepartementet, som påstås ha haft ögonen på de svenska Medelhavsinstituten under en längre tid, som tog tillfället i akt i samband med regeringsskiftet. I dessa lägen kännetecknas budgetarbetet av särskilt stor brådska och med nya ministrar och nya politiska sakkunniga som inte hunnit sätta sig in i frågorna ordentligt.

Allianspartierna har instämt i kritiken mot den rödgröna regeringens förslag att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten. Det är bra. Men det är bara några år sedan Alliansregeringen själv övervägde att lägga ned det svenska kulturhuset i Paris. Även den gången lyckades en kraftig opinion rädda verksamheten. Kamp lönar sig.

Dagens besked var glädjande, men det återstår det en hel del att göra. Själv vill jag gärna se en fortsatt kraftig opinionsbildning för att värna svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris samt i frågorna om stipendier till studenter från tredje världen och avgifter för svenska studenter som tar kurser utomlands.

Stefan Löfven och regeringsdugligheten

Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?

Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.

För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.

Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).

Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.

Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.

Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.

Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.

Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.

Budgetblunder när regeringen utan motivering säger ajöss till de svenska medelhavsinstituten

Uppdaterat fredag oktober kl 15.10. I dag meddelar ansvarig ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson att hon tar omtag på frågan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Det här är inte ett skarpt förslag för nästa år och det är mycket möjligt att i den här processen så har inte alla fakta eller konsekvenser blivit fullt belysta. Nu kan vi ta till oss av den här kritiken och träffa dem som är berörda och lyssna in deras argument, säger ministern. Det är utmärkt att ministern lyssnat på kritiken och jag tolkar hennes uttalande ovan som att ärendet inte beretts på utbildningsdepartementet utan att finansdepartementet varit drivande i frågan.

Förslaget i budgetpropositionen väckte stor harm i breda kretsar. Det senaste dygnet har en kraftfull  opinionsbildning utvecklats i frågan. Det är viktigt att förslagets kritiker nu inte blåser faran över utan förmår hålla kvar engagemanget. Ministern kan behöva allt stöd i frågan för att nu kunna driva processen i rätt riktning. Men so far, so good.

*

 I två undanskymda meningar i budgeten meddelar regeringen sin avsikt att dra in det ekonomiska stödet till de svenska så kallade medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Pengarna -  12 miljoner för 2016 och ytterligare 10 miljoner för 2017 - skall i stället gå till  finansiering av kapitaltillskott för konstruktion och drift av den gigantiska forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) i Lund. För medelhavsinstituten innebär indragningen ett akut nedläggningshot. För ESS med sina planerade konstruktionskostnader på nära 20 miljarder blir tillskottet bara en droppe i oceanen.

Beslutet kommer helt överraskande. Enligt uppgift på den nybildade Facebook-gruppen Rädda Medelhavsinstituten informerades institutens styrelser på telefon så sent som igår. Någon offentlig debatt i frågan har mig veterligt inte ägt rum, och i valrörelsen lyste förslaget definitivt med sin frånvaro. Många med mig har mycket svårt att förstå prioriteringen.

Jag är ingen specialist på medelhavsinstitutens verksamhet och kan inte säga om det möjligen finns goda skäl för att avsluta det finansiella stödet till dem. Men regeringen anför inga skäl alls, utan meddelar bara att stödet skall bort. Häpp, häpp. Ajöss med dem.

Substantiellt har instituten utgjort relevanta mötesplatser för bland annat samhällsvetare, språkforskare och arekologer som bedrivit forskning om medelhavsområdet, den islamska världen och särskilt Turkiet. Instituten har långsiktiga åtaganden och ansvarar för stora arkeologiska samlingar. Nedläggningen hotar möjligheten för svenska forskare att i framtiden genomföra arkeologiska utgrävningar i till exempel Grekland och Italien.

Politiskt sänder nedläggningen en trist signal om en nedprioritering av humaniora och samhällsvetenskap till förmån för teknik och naturvetenskap. Den obefintliga debatten och avsaknaden av motivering till budgetförslaget sänder en signal om bristande professionalitet och bristande politiskt ledarskap.

Det kan vara så att det illa beredda och illa förankrade förslaget är ett resultat av hast vid beredningen av ärendet i samband med regeringsskiftet. Jag hoppas och tror att nya ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson tar intryck av de protester och den debatt som nu följer och hittar en väg att ta omtag på frågan.

Läs gärna vad Martin Aagård och Sanna Rayman skriver i frågan.

Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat

Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.

Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.

Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.