Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

Hur kunde det gå så illa? Om krisen i S i Göteborg

I dag beslöt Socialdemokraterna i Göteborg på en extrakongress att entlediga partiets gruppledare i kommunstyrelsen Ann-Sofie "Soffan" Hermansson från sitt uppdrag. Röstsiffrorna blev 197 mot 49. Beslutet var väntat, och en lång och plågsam process för Socialdemokraterna i Göteborg har därmed nått sitt slut.

 

Hur kunde det gå så illa?

 

Socialdemokraterna hade fram till valförlusten 2018 styrt Göteborg i hela 24 år. De senaste valen tappade partiet kontinuerligt väljare, och valförlusten kom inte oväntat. Men många blev också besvikna över att Socialdemokraterna misslyckades i förhandlingsspelet efter valet. De fyra allianspartierna tilläts ta över makten, trots att de bara har 24 av de totalt 81 mandaten i kommunfullmäktige. Dessutom utestängdes Socialdemokraterna från presidieplatserna i stadens nämnder och bolag, då de rödgrönrosa partierna (V, MP, Fi) överraskande ingick valteknisk samverkan med allianspartierna.

Det har länge funnits motsättningar mellan partidistriktets styrelse, med Anna Johansson som ordförande, och Ann-Sofie Hermansson som partiets gruppledare i kommunstyrelsen. I frustrationen över valförlusten och över socialdemokraternas klena förhandlingsresultat eskalerade dessa motsättningar. Tidigare kunde partiet hantera dem internt, nu förmådde man inte längre göra det.

Jag är ju inte alls aktiv i lokalpolitiken i Göteborg. Därför kan jag heller inte ta ställning till de anklagelser som från olika håll slungats mot varandra i debatten. Men min bild av konfliktens orsaker är den här: Motsättningarna kretsar kring Ann-Sofie Hermanssons ledarskap - till innehåll och form. Många partimedlemmar hade gärna sett ett fortsatt samarbete mellan Socialdemokraterna och de rödgrönrosa partierna - före och efter valet 2018. Många kommunala politiker ansåg att Ann-Sofie Hermansson inte förankrade sina beslut hos kommunalråden, utan i stället toppstyrde politiken. Ann-Sofie Hermansson menar att det fanns ett starkt behov att profilera partiet Socialdemokraterna, och att ta ett mer samlat grepp på partiets politik i Göteborg. I frågan om hedersrelaterat förtryck har Ann Sofie Hermansson odlat ett viktigt och uppskattat engagemang. En del har ansett att engagemanget medfört att hon synts för lite i andra frågor. Men det har aldrig funnits någon politisk konflikt i frågan om kampen mot hedersrelaterat förtryck - där står partiet starkt och enat.

Efter att både distriktsstyrelsen och fullmäktigegruppen förklarat att man inte längre hade förtroende för Ann-Sofie Hermansson blev hennes situation politiskt omöjlig. Distriktskongressens beslut bekräftade därför egentligen bara något som redan hade hänt.

Partiets nya ledning i Göteborg kommer att ha en svår och viktig uppgift i att läka de sår som rivits upp. Jag har alltid uppskattat Ann-Sofie Hermanssons ambition att utveckla partiets arbetsformer och modernisera det politiska arbetet. Jag hoppas att det nya ledarskapet kommer att bära den ambitionen med sig och prägla partiets politiska verksamheter.

Allianspartiernas misstroendeförklaring - det politiska spelet sätts framför sakpolitiken

Allianspartierna väljer att väcka misstroendeförklaring mot tre enskilda statsråd: försvarsminister Peter Hultqvist, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman. Utifrån kortsiktiga partitaktiska skäl är agerandet fullt begripligt. Allianspartierna har varit svårt pressade och i akut behov av att visa handlingskraft. Men genom sitt agerande föregriper allianspartierna konstitutionsutskottets granskning och urholkar därigenom också konstitutionsutskottets status och ställning.

Alla är överens om att Stefan Löfven borde ha informerats om läget långt tidigare än vad som skedde. Varför han inte blev informerad är en viktig fråga. Den behöver utredas noga av två skäl. För det första för att man ska kunna vidta åtgärder så att det inte händer igen. För det andra för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas på så saklig och seriös grund som möjligt.

Nu väljer allianspartierna att prioritera det politiska spelet framför sakpolitiken. Det tycker jag är synd.

Om it-skandalen och Stefan Löfvens pressträff

Igår formulerade jag tre grundfrågor för att analysera it-skandalen på Transportstyrelsen: 1.) Vad är det som har hänt? 2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? 3.) Var återfinns det politiska ansvaret? På vilket sätt bidrog då dagens pressträff med Stefan Löfven till att bringa klarhet kring dessa tre frågor?

1.) Vad är det som har hänt? Här framkom egentligen ingen nytt i förhållande till det vi visste tidigare. Däremot berättade Stefan Löfven att regeringen ska utse en utredare för att ta reda på hur det kunde hända.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Inte heller här tillkom det så mycket nytt. Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén betonade förstås allvaret i det inträffade, men var mycket försiktiga i sina bedömningar av konsekvenserna. Med det vi vet i dag så har inte detta haft en påtaglig påverkan på försvarsmaktens samlade operativa förmåga, sa till exempel ÖB Micael Bydén.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Stefan Löfven berättade att han inte fick information om situationen förrän i januari 2017. Med tanke på att Löfven själv beskrivit det inträffade som "synnerligen allvarligt" och "ett haveri" är det förstås uppseendeväckande att han inte blev informerad i ett tidigare skede. Inte heller infrastrukturminister Anna Johansson nåddes av informationen förrän i januari 2017, trots att hon har ansvaret för Transportstyrelsen som myndighet. Inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist tycks ha haft informationen redan våren 2016. Jag hade velat haft denna informationen tidigare, sa Stefan Löfven. Någonstans har således kommunikationen gått fel, och detta måste självklart utredas och åtgärdas. Konstitutionsutskottets granskningsarbete blir här ett viktigt redskap.

Stefan Löfven valde också att under hela våren inte informera oppositionen eller svenska folket om detta mycket allvarliga haveri som riskerade att påverka Sveriges säkerhet och enskilda individers säkerhet och integritet. Jag tror det hade varit bättre med större transparens i denna fråga.

Det är utmärkt att regeringen nu avser att lägga förslag om starkare gränser för myndigheters utkontraktering/oursourcing av verksamheter. Säpo har under många år varnat för farorna med utkontraktering i denna form. Transportstyrelsen tog beslutet om utkontraktering i februari 2014.

Igår efterlyste jag en oberoende granskningskommission som med expertkompetens och trovärdighet skulle besvara de tre frågorna ovan. Stefan Löfvens besked idag om att tillsätta en särskilt utredare är i alla fall ett steg på vägen. Det är viktigt att utredarens direktiv inte blir för snäva. De styrningsproblem som synliggjorts kan mycket väl vara generella och därför behöva åtgärdas på en övergripande nivå.

Nu får vi se om oppositionen förmår invänta utredningens resultat och konstitutionsutskottets granskningsarbete eller om det interna trycket blir så stort att man i stället går fram med misstroendevotum mot någon eller några enskilda ministrar. Till den frågan avser jag att återkomma under morgondagen.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bland annat Aftonbladet och för Göteborgs-Posten.

Om it-skandalen på Transportstyrelsen

Många har hört av sig och efterfrågat mina synpunkter på Transportstyrelsens it-skandal. Dagens Nyheter har i sin granskning gjort ett mycket skickligt och journalistiskt relevant arbete. Skandalen kan diskuteras utifrån följande tre frågeställningar.

1.) Vad är det som har hänt? År 2015 beslöt Transportstyrelsens att outsourca driften av bland annat fordons- och körkortsregistret, som tidigare sköttes av Trafikverkets datacentral i Örebro, till IBM. Outsourcingen innebar att driften togs över av utländska dataexperter som inte säkerhetskontrollerats. Beslutet innebar att Transportstyrelsen medvetet gjorde avsteg från tre lagar: Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Säpo rekommenderade att outsourcingen skulle avbrytas, men Transportstyrelsen valde ändå att låta IBM fortsätta arbetet med icke säkerhetskontrollerad personal.

Det tycks klarlagt att Transportstyrelsen genom dess tidigare generaldirektör och styrelse gjort grova felbedömningar i sitt arbete. Oavsett vilka konsekvenserna av outsourcingen till IBM blir för Sverige är det oacceptabelt att en myndighet i sin verksamhet bryter mot lagen, i detta fall dessutom stick i stäv med Säpo:s rekommendationer och med risk att läcka hemliga uppgifter till främmande makt. Tidigare generaldirektören Maria Ågren har också erkänt och fått ett strafföreläggande på 70 dagsböter för grov oaktsamhet.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Det enkla svaret på denna fråga är: vi vet inte. Det vi vet är att utländsk makt genom de icke säkerhetskontrollerade dataexperterna skulle ha kunna få tillgång till uppgifter som vore av men för rikets säkerhet. Men det är inte klarlagt om så också verkligen blivit fallet. Bland de uppgifter som nämns som skulle ha kunnat läcka ut återfinns personuppgifter om Sveriges hemliga agenter med falska identiteter, som verkar antingen i utlandet eller med infiltration i vänster- respektive högerextrema rörelser i Sverige, Samt känslig information om hamnar, broar, tunnelbana och vägar.

Informationen är mycket knapphändig - både om vilken typ av uppgifter som riskerat att läcka ut samt om den verkligen har läckt ut. De uppgifter som diskuteras är dock av en sådan dignitet att det otvivelaktigt skulle skada Sveriges säkerhet om det visar sig att de kommit främmande makt eller andra relevanta aktörer tillhanda.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Enligt Säpo:s förhörsprotokoll informerade Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren regeringen om sitt beslut om ”avsteg från lagen” i februari 2016. Därefter dröjde det elva månader tills regeringen beslöt att entlediga generaldirektören från sitt uppdrag. Infrastrukturminister Anna Johansson uppger att uppgifterna inte nådde henne förrän i januari 2017, men att hennes statssekreterare hade fått informationen betydligt tidigare. Inrikesminister Anders Ygeman säger sig ha informerats redan 2016, i samband med att en förundersökningen mot Maria Ågren inleddes. Borde eller kunde Anna Johansson respektive Anders Ygeman ha agerat tidigare? När informerades statsministern? Och vilket ansvar ligger på tidigare regeringar, som möjliggjort att känsliga it-tjänster kan läggas på utländsk entreprenad?

Så vad är det som har hänt, vilka blir konsekvenserna för Sverige och var återfinns det politiska ansvaret? Frågetecknen är många. Självklart måste saken utredas i grunden. Konstitutionsutskottet har en viktig uppgift att fylla i den processen. Jag är inte säker på att konstitutionsutskottets granskning kommer att vara tillräcklig. Det är möjligt att det behövs en större, oberoende granskningskommission för att med expertkompetens och trovärdighet besvara frågorna ovan. Resultaten av konstitutionsutskottets och granskningskommissionens rapporter skulle därefter ligga till grund för utkrävande av politiskt ansvar.

Hur trovärdigt är Alliansens hot om misstroendeförklaring?

I ett gemensamt yttrande förklarar de fyra allianspartierna att de är "beredda att agera i riksdagen" för att stoppa tre skattehöjningar som den rödgröna regeringen förväntas presentera i höstbudgeten. Allianspartierna nämner misstroendeförklaring som ett exempel på medel de är beredda att använda för att stoppa förslagen.

Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.

Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.

Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.

Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.

För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.

För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.

Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.

Om statssekreterare Erik Bromanders avgång. Är det bara felfria renlevnadsmänniskor vi vill ha?

Infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander tvingades igår avgå efter avslöjanden om, som Dagens Nyheters (DN) granskande journalister skriver, ett "ovanligt dyrt och vidlyftigt resande i tjänsten".

Avgången var förmodligen nödvändig. Men det var inte kostnaderna och vidlyftigheten i sig som var avgörande. Det är väl utmärkt om en statssekreterare i vår globaliserade värld tar sig tid till utlandsresor, för att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. Men då krävs det en medveten och prioriterad resestrategi, och att resorna genomförs inom ramen för gällande regelverk. DN:s redovisning av innehållet i Erik Bromanders reseprogram tyder inte på någon sådan utvecklad strategi. Anna Johanssons kommentarer kring hennes Erik Bromanders resor indikerar också att han i huvudsak fått sköta sitt resande själv: Jag känner till var han är, men jag har inte insyn i vilket program han har. Dessutom står det klart att delar av resorna genomförts på ett sätt som bryter mot regelverket.

Ett enskilt misstag bör sällan eller aldrig vara grund för avgång. Man kan lära av sina misstag och försöka ställa saker och ting till rätta. Det var heller inte något enskilt misstag som blev Erik Bromanders fall. I stället tycks det ha handlat om dåligt omdöme. Och det är betydligt svårare att göra något åt.

Vilket ansvar har då Anna Johansson för det inträffade? Jag kommenterar den saken för DN: Man förväntar sig kanske inte att en minister ska behöva ha operativt ansvar för en statssekreterares resor, men nog måste hon ju ha noterat att han har varit borta mycket. (...) Hans resemönster avviker så starkt från övriga statssekreterare. Då förväntar man sig att ministern, som ju har accepterat detta, har en välgrundad uppfattning om syftena med resorna. Jag tillägger: Hon har ett övergripande ansvar, det kan man inte komma runt.

Enskilda journalister drevar nu mot Anna Johansson och hävdar i slängiga formuleringar att hon förtjänar att sparkas. Well, well. Jag är orolig för ett politiskt klimat där jakten på syndabockar och ropen "Avgå, avgå!" bidrar till att förstärka populistiska stämningar och tron på enkla lösningar. Jag är också orolig för att det på sikt kan bli svårt att rekrytera tillräckligt kompetenta politiker och tjänstemän på toppnivå om de förväntas vara en slags renlevnadsmänniskor som aldrig gör några fel. Några sådana människor finns inte, och fanns de så tror jag inte att jag skulle vilja att de innehade dessa topposter.

Jakten efter felfrihet kan leda till att vi får en överrepresentation av riskminimerande politiker. Politiker som ägnar stor kraft och möda åt att granska sina underställdas reseräkningar istället för att utveckla politik och fatta modiga och väl övervägda beslut. En sådan utveckling vore inte bra för samhället eller för den politiska demokratin.

Därför är det bra att KU kritiserar regeringen!

I dag presenterade Konstitutionsutskottet (KU) sin granskning av 43 ärenden som berör regeringens agerande. Regeringen får kritik på 17 olika punkter, vilket är en ökning jämfört med 2015 då regeringen kritiserades på 10 punkter. Inrikesminister Anders Ygeman får kritik i tre fall, bland annat för att han kommenterat pågående rättsfall. Infrastrukturminister Anna Johansson får kritik för hur hon agerat i ett ärende om driftsstöd till lokala flygplatser.

Liksom i fjol är kritiken i de flesta fall enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig således bakom kritiken mot regeringen. Så var det sannerligen inte förr. KU var länge politiserat enligt partilinjerna, vilket innebar att endast i undantagsfall instämde regeringspartiernas KU-ledamöter i kritiken av regeringen. En sådan politisering innebar att Konstitutionsutskottet marginaliserades. Ingen behövde bry sig om KU:s granskning, eftersom omdömena formulerades utifrån partipolitiska och inte sakligt granskande överväganden.

Det är utmärkt att KU de senaste två åren präglats av samverkan på saklig grund över blockgränsen. Ett fortsatt politiserat KU skulle i förlängningen öppna dörren för en Författningsdomstol, vilket i sin tur skulle leda till en maktöverföring från folkvalda politiker till jurister.

Däremot är det trist att det gångna året också präglats av okynnesanmälningar till KU. Befinner man sig i opposition ska man inte missbruka KU, sa statsvetarprofessorn Tommy Möller till Svenska Dagbladet tidigare i år, i samband med att tidningen berättade att antalet KU-anmälningar slog rekord. Expressen kommenterade främst moderaternas många KU-anmälningar så här: Oseriösa politiker gör lekstuga av KU.

Visst - eftersom allianspartierna bestämt sig för att låta den rödgröna regeringen regera vidare mandatperioden ut blir KU-anmälningar ett sätt att driva politik. Men för att värna KU:s ställning och status vore en viss återhållsamhet från riksdagsledamöternas håll önskvärd. Och det gäller förstås också i ett läge med alliansregering där de rödgröna partierna befinner sig i opposition.

Dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att avpolitiseringen fortsätter att prägla KU:s arbete, oavsett vilka partier som sitter i regeringsställning.

Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat

Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.

Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.

Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.

Sluta slira i förtroendefrågan

Till helgens möts Socialdemokraternas förtroenderåd för första gången sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Ännu finns det inga tecken på en återhämtning i opinionen. Mediebilden av partiet präglas av personfrågor och inre krishantering. De senaste dagarna har det visserligen blivit en del fokus på sakfrågor, t ex öppenhet kring partifinansiering och Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Men när det gäller öppenheten kring partifinansieringen tycks Moderaterna genom sin kovändning i frågan ha tagit bollen från Socialdemokraterna. Leif Pagrotskys uttalanden om den framtida skattepolitiken uppfattades också av många som defensiva, en passiv anpassning till den nya verklighet som Alliansregeringens skattepolitik skapat.

Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.

I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.

Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.

För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.

Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.

Moderaterna rasar - försprånget halverat

OBS - UPPDATERAT: Baylans avgång kommenteras nederst i posten.

Rubriken Moderaterna rasar - försprånget halverat har jag fräckt stulit från dagens Expressen, bara för att ingjuta lite mod i rödgröna tigerhjärtan. Den färska opinionsmätningen från Demoskop visar att att Moderaterna tappar 4.4 procentenheter, att Kristdemokraterna ligger kvar under fyraprocentsspärren och att de rödgröna partierna sammantaget går framåt. Alliansregeringens försprång i opinionen har nu minskat till 2.6 procentenheter i förhållande till de rödgröna.

Visst, jag ger här en liten glädjebeskrivning av mätningen - men den är likafullt sann. Jag möter inte så sällan en smula uppgivenhet när jag medverkar på olika arrangemang inom Socialdemokraterna. Den smått parodiska jakten på en ny partiledare i kombination med att Fredrik Reinfeldt regerar på utan fungerande opposition kan suga musten ur de rödaste rörelsehjärtan. Då kan det finnas en lisa i att veta att när Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris någonsin så skiljer det ändå, enligt Demoskop, bara 2.6 procentenheter till regeringsmakten.

Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Så inledde den socialdemokratiska kriskommissionen sin nyligen publicerade slutrapport. Formuleringen gav upphov till en hel del spe i borgerliga press. Dessa borgerliga skribenter rådde i stället Socialdemokraterna att inse att partiet blivit just ett parti som andra, utan den insikten skulle partiets kräftgång fortsätta.

De borgerliga skribenternas råd till Socialdemokraterna baseras naturligtvis på ren välvilja. Men jag tror de har fundamentalt fel. De svenska Socialdemokraterna är faktiskt inte ett parti som andra. Den enorma mediehajp som nu vecka efter vecka, månad efter månad, kringgärdar sökandet efter en ny socialdemokratisk partiledare skulle inte vara densamma om det gällt partiledarposten i t ex Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Socialdemokraternas ställning i svensk politik och i svenskt samhällsliv är - efter alla år som dominerande kraft - så stark att partiledarfrågan av många betraktas inte bara som ett socialdemokratiskt utan också som ett nationellt intresse.

När Socialdemokraterna genomgår sin värsta kris i partiets historia ligger man i opinionsmätningarna på 25-30 procent. Hur många procent låg Moderaterna på när det partiet genomgick sin värsta kris i partihistorien?

Under veckan lär det bli klart vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nye partiledaren tillträder i en situation när partiet knappast kan sjunka så mycket lägre i opinionsmätningarna. Drygt två år före valet 2010 ledde de rödgröna med upp till 20 procent i en del opinionsmätningar - ändå lyckades Alliansen vända underläget till valseger. Ur det perspektivet är 2.6 procentenheter naturligtvis ingenting alls.

Det svåra uppgiften blir inte att vinna valet 2014. Det valet kan vinnas och det valet kan förloras. Den svåra uppgiften blir att återupprätta Socialdemokraterna som landets dominerande kraft och lägga grunden för ett regeringsinnehav av samma dignitet som under 1900-talet. Uppgiften är svår. Men att degradera sig själv till "ett parti som andra" vore att ge upp utan ansträngning. Det skulle visserligen glädja borgerliga ledarskribenter, men knappast tjäna Arbetarrörelsens kamp för ökad frihet, för ökad jämlikhet och för solidaritet med de fattiga och de förtryckta.

Uppdaterat söndag kl 19.00: I kväll tillkännagav Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan att han avgår i samband med extrakongressen i slutet av mars. Beskedet kommet inte oväntat. Frågan har sedan länge inte varit om utan när Baylan skulle ställa sin plats till förfogande. Valnederlaget i kombination med att den nye partiledaren med stor sannolikhet blir en man har gjort Baylans position omöjlig.

Många har uppfattat det som att Baylan under valrörelsen förlorade de flesta debatterna mot sin dåvarande motsvarighet i Moderaterna Per Schlingmann. Så kan nog ha varit fallet. Men på samma sätt som Thorbjörn Fälldin förlorade de flesta debatterna mot Olof Palme men ändå vann publikens hjärta, så tror jag att Baylan av många - med rätt eller orätt - uppfattades som mer genuin och äkta och mindre slug och strategisk än Schlingmann.

Baylans besked kan tolkas på åtminstone två sätt: 1.) Valberedningen får genom Baylans avgång bättre möjligheter att sy ihop en kompromiss där Damberg kan lanseras som ny partiledare och där Dambergs kritiker kompenseras med att få utöva inflytande över partisekreterarposten. 2.) Valberedningen har nu snickrat ihop ett färdigt helhetsförslag som partidistrikten har att omgående ta ställning till.

Vem blir då ny partisekreterare? Den frågan betingas förstås främst av vem som blir ny partiledare. Men varför inte Anna Johansson?!

Feministen Palme

Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter under tidigt 1970-tal. Jag tjusades och fängslades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de svaga och förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik. (Jag var också förtjust i Jörn Svensson, vars alltid välformulerade och skarpa inlägg mot USA-imperialismen - dessutom på skånska - gjorde djupa avtryck i min unga och ännu oskuldsfulla själ.)

Jag tillhör dem som de gånger jag är i Stockholm, omedvetet men obevekligt, söker en anledning att snedda över Adolf Fredriks kyrkogård för att kasta en blick på Olof Palmes grav och sända honom en mental blinkning.

Olof Palme berör - få är likgiltiga. Så här i tider av 25-årsdagen av hans död överträffar medierna varandra i minnesprogram och artikelserier. En av standardfrågorna lyder: Vilket är det politiska arvet efter Olof Palme?

Många associerar förstås Olof Palme till den internationella politiken. Han var och är otvivelaktigt Sveriges mest kände politiker i omvärlden. Andra associerar honom kanske till löntagarfonderna, de dubbla valförlusterna, IB-affären eller ubåtskränkningarna. Jag vill här uppmärksamma ett av de politikområden där han gjorde störst insatser men som kanske i dag fallit i glömska, nämligen jämställdhetspolitiken.

I sin Palme-biografi "När vinden vände" lyfter Kjell Östberg fram hur Palme redan 1966 i ett tal inför Försäljnings- och reklamförbundet går till storms mot reklambranschens befästande av förlegade könsroller. Olof Palme valde att ägna hela sitt tal på 1972 års partikongress åt jämställdhetsfrågorna. I talet är Palme tydlig med att jämställdheten måste grundläggas i arbetslivet och utgå från kvinnors rätt till arbete. Barnomsorgen måste byggas ut och hushållsarbetet fördelas betydligt jämnare mellan män och kvinnor. Andelen kvinnor i politiska församlingar måste öka kraftigt. Det politiska arbetet för kvinnans jämställdhet måste beröra samhällslivets alla områden. Östberg skriver: Under några år på 1970-talet genomfördes en serie jämställdhetsreformer utan tidigare motstycke. Särbeskattning, föräldraförsäkring (som åtminstone formellt jämställde kvinnor och män när det gällde vård av små barn), en barnstugereform som (...) innebar en kraftig utbyggnad av barnomsorgen och (...) beslutet om fri abort.

Palmes patos för jämställdhetsfrågorna växte förstås inte fram i ett vakuum. Radikaliseringen av samhällslivet och auktoritetsnedrivningen kring 1968 innebar ett uppsving för jämlikhetsfrågor och även för jämställdheten. Men Palme tog tidigt jämställdhetsfrågorna på allvar, förstod dess politiska sprängkraft och potential och lyckades utforma konkreta politiska reformer som fortfarande präglar vår tid.

Var finns den socialdemokratiska jämställdhetspolitiken i dag? Var fanns de skarpa socialdemokratiska jämställdhetpolitiska förslagen i 2010 års valrörelse? Tystnaden ekar. Avslutningen av Olof Palmes klassiska tal på 1972 års partikongress har bäring än i dag:

Man möter hos många kvinnor i dag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Man kan också se den som ett resultat av den begynnande frigörelse som i praktiken skett, framför allt det senaste decenniet och som ett resultat av den ökade medvetenheten hos kvinnorna. Men resultaten i praktisk samhällsförändring kan aldrig nås av isolerade grupper. Även om kvinnornas frigörelse i hög grad måste vara deras eget verk, så når vi aldrig resultaten om inte jämlikhetskravet bärs fram av kvinnor och män gemensamt inom en stor folkrörelse som inriktar sin strävan på samhällets förändring till ökad frihet och större gemenskap.

Jag medverkar i morgon måndag kl 15.30 i Radio Göteborg i P 4, för att tillsammans med Anna Johansson och Jan Eliasson diskutera Olof Palmes betydelse i dag. Jag hoppas då få möjlighet att bl a lyfta fram jämställdhetsfrågorna.

Angående Kriskommissionen: "Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti"

Den socialdemokratiska Kriskommissionens sammanträden och seminarier på Rönneberga utanför Stockholm blev på flera sätt en stor framgång. De två dagarna blev en uppvisning av vad arbetarrörelsen när den är som bäst förmår skapa i form av välgrundade samhällsanalyser, konstruktiva politiska diskussioner och öppna arbetsformer.

Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.

Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.

Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?

Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.

Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete

Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.

Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.

Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.

Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.

Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.

Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.

Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.