Jimmie Åkessons tunna argument för att stänga skolorna

De svenska partierna visar fortfarande en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Kanske börjar Sverigedemokraterna mäla sig ur gemenskapen. I en intervju med Svenska Dagbladet kräver Jimmie Åkesson att regeringen går emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer och omedelbart stänger landets förskolor och grundskolor.

Sverigedemokraterna har naturligtvis rätt att ha en annan uppfattning än regeringen och Folkhälsomyndigheten och övriga riksdagspartier om hur Sverige bör hantera Corona-krisen. Men det intressanta är vilka argument som Jimmie Åkesson anför. Vad är det som får honom att komma fram till en helt annan slutsats än den som samtliga övriga partiledare samt Folkhälsomyndigheten kommer fram till?

Frågan är inte helt lätt att besvara. Åkesson säger bara att det "rimligen" innebär en stor smittorisk när så många barn går till skolan. Han påstår också att Folkhälsomyndigheten tidigare anfört att barn inte spred smittan, men "det vet man väl inte". Några andra argument framför inte Jimmie Åkesson.

Man må tycka vad man vill i sakfrågan om skolornas öppethållande. Kanske gör Folkhälsomyndigheten och regeringen inom kort en ny och annorlunda bedömning. Men Jimmie Åkessons lövtunna argument för att frångå Folkhälsomyndighetens rekommendationer gör mig ytterst tacksam över att Sverigedemokraterna inte har något inflytande över regeringspolitiken.

Nej, Sverige ska inte ha något expertstyre - inte ens i kristider. Regeringen ska göra en sammanvägd bedömning, och sedan ta det politiska ansvaret för sina beslut. Lika självklart ska regeringen väga in expertomdömen i sina bedömningar. Som statsvetarprofessorn Bo Rothstein argumenterar: The conclusion is "rule through, not by, experts". Svårare än så är det inte.

*

Samtidigt noterar vi att tidigare distriktsordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad, numera vice ordföranden för extremhögerpartiet Alternativ för Sverige (AFS) William Hahne inte dragit sig för att försöka tjäna en hacka på utsatta människors oro inför Coronakrisen. Aftonbladet berättar att William Hahne köpt upp ett stort antal ansiktsskydd av ett slag som brukar kosta 20 kronor i nätbutiker och nu säljer dem nu vidare för 249 kronor styck. Ska vi tala "svenskhet", vilket ju Sverigedemokrater och AFS gärna gör, så har jag svårt att se något mer osvenskt än att berika sig på utsatta och rädda människors bekostnad.

Margit Richert och Sören Holmberg om konflikten stad-land (eller kanske centrum-periferi)

Fullt krig råder numera mellan stad och land, skriver litteraturkritikern och kulturskribenten Margit Richert, boende i Tiveden några mil utanför Laxå, i Svenska Dagbladet. Hon fortsätter: Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen, oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma, bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg eller näthatar eliten. 

Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val. 

Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).

Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.

Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.

Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!

Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

Äntligen - regeringen lyssnar på kritiken och utreder medicinska åldersbedömningar

Regeringen kommer att tillsätta en oberoende utredning av medicinska åldersbedömningar i asylprocessen, skriver Svenska Dagbladet. Mot bakgrund av den kritik som varit från experter så anser vi att det behövs en utredning för att se över det här systemet, säger Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Rasmus Ling till tidningen.

Bättre sent än aldrig. Kritiken mot Rättsmedicinalverkets sätt att hantera åldersbedömningarna har länge varit massiv. Rättsläkare har offentligt tagit avstånd från sina egna åldersutlåtanden. Oberoende kontrolltester visar på andra resultat och tolkningar i över 50 procent av åldersbedömningarna. Svenska Dagbladets och Negra Efendic granskande journalistik i frågan har visat på stora brister i rättssäkerheten.
,
Redan i januari 2018 argumenterade jag för att åldersbedömningarna borde frysas, i väntan på utredning. Det kravet kvarstår även nu när utredningen ska tillsättas. Det blir orimligt att fortsätta genomföra dessa medicinska åldersbedömningar, som kan ha avgörande betydelse för enskilda människoöden, samtidigt som man genomför en utredning av dessa bedömningar just för att deras rättssäkerhet på goda grunder ifrågasatts.

Så ett steg i rätt riktning. Bra. Frys nu bedömningarna i väntan på utredningen så att inga fler människor riskerar att utvisas på felaktiga grunder.

Låt 2019 bli året då Sverige ansluter sig till FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen

Ja, Sverige bör naturligtvis underteckna FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen. Sommaren 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater i FN för en sådan konvention. ICAN, den globala kampanjen mot avskaffandet av kärnvapen, tilldelades förra året Nobels fredspris för sitt arbete.

Nu är det dags att Sverige tar nästa steg och även formellt ansluter sig till konventionen. De borgerliga partierna säger nej - de är ängsliga för att ett svenskt undertecknande ska reta upp USA och försvåra ett svenskt Nato-medlemskap. Men det finns ett starkt folkligt stöd för att Sverige ska skriva under. I en helt färsk Sifo-undersökning svarar hela 85 procent av de tillfrågade ja på frågan: Anser du att Sverige ska skriva under FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.                                          

Även inom Socialdemokraterna finns ett mycket starkt stöd för att Sverige ska ansluta sig. I Svenska Dagbladet i dag skriver jag tillsammans med övriga ordföranden för samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer samt Olof Palmes Internationella Center och Unga Örnar en artikel till stöd för att Sverige ska underteckna avtalet. Artikeln kan läsas här.

Kampen mot kärnvapen är en kamp för freden. Sverige som militärt alliansfri stat har ett särskilt ansvar att föra kampen mot kärnvapen framåt. Ett undertecknande av FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen är ett litet steg i den riktningen. Låt oss se till att Sverige tar det steget redan i år.

Ulf Kristersson (M) oroar sig för 200 000 bilbrännare

"Ett par hundra tusen personer som antingen ska bränna bilar eller bli framgångsrika i Sverige." Så uttryckte sig Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson på ett seminarium i Almedalen, enligt Svenska Dagbladet. Ulf Kristersson väljer att beskriva 200 000 unga människor som kommit till Sverige som potentiella bilbrännare. Det är en människosyn som förskräcker.

I artikeln försvarar sig Kristersson med att det var ett hårddraget exempel. Jo tack. Det hade varit bättre om han bett om ursäkt och sagt att det var ett mycket dåligt exempel. (Efter att artikeln publicerats kontaktade Kristersson Svenska Dagbladet och tillstod att han uttryckt sig "för drastiskt". Alltid något.)

Jag hörde Ebba Busch Thor intervjuas i P1 Morgon i morse och tycker att hon gjorde relativt bra ifrån sig. Hon bjöd mera på sig själv och svarade på de flesta frågor som ställdes - till och med den ganska så krystade om hon tror på Adam och Eva. Jag undrar lite vad som hända betyda om fler partiledare fick den frågan.

Det ska bli spännande att höra Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll. I debatten har Liberalerna och Centerpartiet markerat starkt mot Sverigedemokraterna och vidgat klyftan mellan sig själva och Moderaterna. Tänker Kristdemokraterna närma sig Centerpartiet och Liberalerna eller riskera att även fortsättningsvis riskera att betraktas som ett parti som tillsammans med Moderaterna är beredda att regera med Sverigedemokraternas stöd?

Kommer Kristdemokraterna att klara fyraprocentsspärren? Ja, säg det. De moderata stödrösterna kan mycket väl bli färre denna gång. Kanske är det i äldre- och sjukvårdsfrågor som Krisdemokraterna har en chans att profilera sig. Om valet 2018 går till historien som Sjukvårdsvalet eller Äldrevalet kanske det kan bli Kristdemokraternas räddning.

Angående Kristdemokraterna rusar jag strax ner till Almedalen för att samtala med Kristdemokratiska ungdomsförbundets vice ordförande Martin Hallander kring det nätta temat Hade Jesus varit medlem i Kristdemokraterna i dag? Ni kanske anar vad jag svarar på den frågan... :-)

Förintelseöverlevare: Anna Kinberg Batra riskerar att bana väg för ondskan

Anna Kinberg Batra - Du riskerar på ett ödesdigert sätt att normalisera och bana väg för ondskan. Så skriver Emerich Roth, överlevande av Förintelsen, i ett öppet brev till moderatledaren i Svenska Dagbladet i dag.

Hans hårda kritik av Anna Kinberg Batra fick stort genomslag. Emerich Roth är 92 år gammal och lyckades som en av ytterst få överleva i fem olika koncentrationsläger under andra världskriget. När denne man anklagar Anna Kinberg Batra för att genom Moderaternas nya samverkan med Sverigedemokraterna riskera att normalisera och öppna dörren för ondskan är det klart att det ger eko,

Man kan tycka vad man vill om att Moderaterna vill normalisera Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i nazismen. (Bloggens läsare vet vad jag tycker om detta...) Men jag har ändå svårt att förstå den nonchalans med vilken det moderata ledarskapet väljer att möta Emerich Roths öppna brev idag. Anna Kinberg Batras enda kommentar (vad jag hittills har sett) kommer via sms genom en av Moderaternas presskontakter Niklas Gillström. SMS-växlingen redovisas i Svenska Dagbladet. Där förklarar Anna Kinberg Batra i lätt lakonisk ton att hon gärna träffar Emerich Roth för att diskutera hur arbetet mot antisemitism kan förbättras, men att Moderaternas beslut att samverka med Sverigedemokraterna står fast. I svaret väljer hon också medvetet att inte använda uttrycket "Sverigedemokraternas nazistiska rötter".

Riktigt illa blir det när ordföranden för Moderaterna i Tyresö, Peter Freij, på twitter anklagar Svenska Dagbladet för att genom sin publicering av Emerich Roths öppna brev "brunsmeta" Moderaterna. Man häpnar.

Jag kan förstå att det är plågsamt att av en överlevare från Förintelsen utpekas som en dörröppnare för ondskan. Men lite värdighet kunde man väl ändå begära i sättet att hantera kritiken.

Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden

Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.

Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.

Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.

Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.

Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.

Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.

Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.

Anna Kinberg Batra stämplar SD som "rasister" - det får politiska konsekvenser

I SVT Agenda igår intervjuades Anna Kinberg Batra om förutsättningarna för ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Intervjun var intressant i två avseenden.

1.) Anna Kinberg Batra använde konsekvent formuleringen att "det inte är aktuellt" att samarbeta med Sverigedemokraterna. Däremot vägrade Anna Kinberg Batra att svara på frågan om hon "aldrig" kunde tänka sig ett sådant samarbete. Programledaren Anna Hedenmo upprepade frågan vid flera tillfällen, men Anna Kinberg Batra duckade och bet sig i stället fast vid sina talepunkter.

Varför var det så viktigt för Anna Kinberg Batra att använda formuleringen att "det inte är aktuellt" med ett samarbete, men vägra svara på frågan om ett sådant samarbete "aldrig" var tänkbart? Jag ser åtminstone två skäl. För det första vill Anna Kinberg Batra behålla sin och Moderaternas handlingsfrihet. Man skall aldrig säga aldrig, och i dagens komplicerade parlamentariska läge kan det mesta hända. Vi vet heller inte hur Sverigedemokraterna som parti utvecklas fram till valet 2018. Genom att vägra säga "aldrig" behåller hon handlingsfriheten och skapar osäkerhet bland t ex Socialdemokraterna om huruvida ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna faktiskt skulle vara tänkbart efter valet 2018. För det andra måste Anna Kinberg Batra hålla samman sitt parti, där det ju finns högst olika åsikter om förutsättningarna för ett framtida samarbete med Sverigedemokraterna.

2.) Anna Kinberg Batra valde att beskriva Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt" parti. Det överraskade åtminstone mig. Jag vet inte om hon som partiledare tidigare använt den beteckningen på Sverigedemokraterna, och det var ett uttalande som kan få politiska konsekvenser.

Replikväxlingen mellan Anna Hedenmo (AH) och Anna Kinberg Batra (AKB) löd så här:

AH: Håller du med om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, som ju ett kommunalråd sa här i reportaget?

AKB: Ja, dom skyller ju alla Sveriges problem på invandringen...

AH: Är det ett rasistiskt parti?

AKB: Då är det ju rasistiskt. Då ställer man ju grupper mot varandra, och sätter etiketter på andra människor.

Vill man ägna sig åt finlir kan man förstås säga att Anna Kinberg Batra inte svarar på frågan om partiet Sverigedemokraterna är rasistiskt eller ej, utan nöjer sig med att påstå att partiets ställningstaganden är rasistiska. (Jag undviker här att diskutera Anna Kinberg Batras definition av rasism). Men genom att stämpla Sverigedemokraterna (och/eller dess politik) som rasistiskt undergräver hon den handlingsfrihet hon vunnit genom att vägra använda ordet "aldrig" enligt punkt 1 ovan. Det blir mycket svårt för Anna Kinberg Batra att vinna gehör för samarbete med ett parti som hon själv uppfattar som rasistiskt. I svensk politisk diskurs finns det ju ingen legitimitet för samarbete med rasister. Att beteckna Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti får konsekvenser för regeringsfrågan 2018.

Hela intervjun med Anna Kinberg Batra kan ses här.

Jag kommenterar intervjun för Svenska Dagbladet här.

Har Leif Lewin rätt? Skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna regera själva?

I dag argumenterar statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet för att Liberalerna och Centerpartiet ensamma skulle kunna bilda en mittenregering efter valet 2018. Det underliggande grundantagandet är att Moderaternas högerglidning urholkar enigheten i Alliansen och gör det svårare för de små mittenpartierna att få gehör för sin politik. Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna regera med hjälp av hoppande majoriteter, menar Leif Lewin.

Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt var en nödvändig förutsättning för att skapa den starka enighet som blev ett av Alliansens segervapen. När Anna Kinberg Batra för Moderaterna tillbaka mot sin mer renodlade högerposition skapas ett nytt politiskt läge för de borgerliga partierna. Alliansen har en svår utmaning att ta sig an när det gäller att återskapa en trovärdig enighet inför valet 2018.

Inte mycket talar för att de rödgröna partierna eller allianspartierna i valet 2018 får egen majoritet. Hur skall Sverige då kunna regeras? Allianspartierna har ju rivit upp Decemberöverenskommelsen. Ett sätt är att Alliansen eller de rödgröna bryter isoleringen av Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering är också en möjlighet. Inget av dessa båda alternativ förefaller i nuläget särskilt sannolik. Partierna kan i stället fortsätta som om Decemberöverenskommelsen fortsatt gällde - som i budgetomröstningarna hösten 2015 och våren 2016. Men den strategin är osäker. Om Socialdemokraterna efter en eventuell valförlust hösten 2018 följer praxis och lägger fram en egen budget kan Sverigedemokraterna återigen få möjlighet att utlösa regeringskris.

Hur realistisk är då Leif Lewins idé att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna styra tillsammans? Nja. Mycket kan hända och det är två år kvar till valet. Och 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Socialdemokraterna skulle nu göra sitt yttersta för att få igång det blocköverskridande samarbete partiet så starkt eftersträvar. Moderaterna skulle genom sin storlek finna det orimligt att ställas utanför en borgerlig regering.

Det är värt att nämnas att svenska folket i dag är mer positivt inställt till blocköverskridande regeringar än tidigare. Dagens Nyheters alltid läsvärda ledarskribent Amanda Björkman lyfter i dag fram statsvetarprofessorerna Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok "Svenska väljare". Där framgår att i senaste valet ville 26 procent av väljarna se en blocköverskridande regering, vilket var fler än de som ville ha en rödgrön (21) eller en borgerlig (15) regering. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterar att opinionsstödet för en blocköverskridande regering aldrig varit så starkt sedan mätningarna påbörjades på 1960-talet.

Det hör också till saken att sittande regeringar förlorat stöd i 16 av de senaste 17 valen...

Läs mer om boken "Svenska väljare" här.

Och ni har förstås inte missat boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bjereld, Eriksson, Hinnfors. Bokförlaget Atlas 2016).

Annie Lööf och brevet hon inte läst

Centerledaren och före detta näringsministern Annie Lööf är i blåsväder. Svenska Dagbladet avslöjar att Annie Lööf som näringsminister redan sommaren 2012 i ett brev från EU:s förre industrikommissionär Antonio Tajani varnades för utsläppsfusket inom bilindustrin. Det var mer än tre år innan Volkswagens utsläppsskandal avslöjades. Men Annie Lööf vidtog inga åtgärder med anledning av varningen.

Till Svenska Dagbladet säger Annie Lööf att hon har "inget minne" av att ha läst brevet, trots att det är adresserat till näringsminister Annie Lööf och stämplat som mottagit av näringsministern den 3 augusti 2012. Det framgår också av Annie Lööfs svar att brevet inte föranledde några åtgärder från hennes sida.

Jag vet inte hur många brev en näringsminister får varje dag. Jag kan tänka mig att det är ganska många. Det vore naturligtvis orimligt att förvänta sig att en minister personligen skulle kunna ta del av och i sak förhålla sig till samtliga. Det finns knappast några skäl att betvivla Annie Lööfs uppgifter om att hon inte kommer ihåg att hon skulle ha sett det här aktuella brevet. 

Men som minister har Annie Lööf ett politiskt ansvar även för det hon inte ser. Det handlar bl a om förmågan att rekrytera kompetenta medarbetare och förmåga att prioritera i den svårgreppbara informationsmängd som följer med ministeruppdraget.

Någonstans har det gått fel. Ärendet är anmält till Konstitutionsutskottet. Jag instämmer med Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen, att alla papper nu bör läggas på bordet. Dels för att ge möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Dels - och framför allt - för att förbättra möjligheterna att denna typen av varningar i framtiden tas på bättre allvar.

EU-kommissionens förslag om ny asyllagstiftning oroar

Jag har inte i detalj hunnit ta del av EU-kommisionens förslag från idag om en gemensam asyllagstiftning för EU-staterna. Men medierapporteringen ger anledning till viss oro, och det blir en viktig fråga att följa fråga framöver.

EU-kommissionen föreslår enligt Svenska Dagbladet att asylsökande med alternativt skyddsbehov – den stora majoriteten av de asylsökande – beviljas ettåriga tillfälliga uppehållstillstånd, medan asylsökande med flyktingstatus beviljas treåriga tillfälliga uppehållstillstånd. Där ligger förslaget på ungefär samma nivå som den mer restriktiva flyktingpolitik Sverige just infört.

Men den svenska restriktiva flyktingpolitiken skall vara tillfällig. Efter senast tre år skall de permanenta uppehållstillstånden återinföras. Det vore oacceptabelt om en gemensam EU-lagstiftning skulle förhindra Sverige att återinföra permanenta uppehållstillstånd.

Allt oftare pratas det också om att öka antalet kvotflyktingar till Sverige och till EU. Det är bra. Men ibland framställs det som att ett ökat antal kvotflyktingar skulle ske på bekostnad av asylrätten. Så får det naturligtvis inte bli. Rätten att söka asyl är en ovillkorlig mänsklig rättighet, oavsett hur många kvotflyktingar Sverige och EU tar emot. Ett utvidgat kvotflyktingsystem får heller inte leda till att EU tar emot färre flyktingar än i dag. Tvärtom måste antalet flyktingar som erbjuds en fristad i Europa öka.

Antalet människor som söker asyl i Sverige är i dag extremt lågt - det rör sig om några hundra i veckan och har varit så under en lång period. Givet denna utveckling borde Sverige redan nu förbereda en återgång till den tidigare mer humana flyktingpolitiken - återinför de permanenta uppehållstillstånden och underlätta familjeåterföreningen så snart som möjligt.

Som sagt - EU-förslaget är helt nytt och det är möjligt att det också inrymmer positiva inslag. Jag återkommer i frågan så snart bilden har klarnat.

Nationaldag i mångfaldens tecken

I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på separata tider i en allmän simbassäng i Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.

I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.

Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.

Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.

På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.

Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.

Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.

Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.

Den svenska modellen - vad är det?!

Alla talar om "den svenska modellen". Stefan Löfven nämnde den 20 gånger i sitt anförande i Örebro i helgen. Svenska Dagbladet skriver i dag i sin huvudledare om den "inte en dag för tidiga debatten om Den svenska modellens framtid". Även Dagens Nyheter ägnar sin huvudledare åt den svenska modellen, hur den egentligen skall definieras och skolans plats i denna modell. Liberalernas partiledare Jan Björklund har utmanat Stefan Löfven på debatt om den svenska modellens framtid.

En sökning på Mediearkivet ger den senaste månaden nära 2000 träffar på uttrycket "den svenska modellen". Det är tio gånger så många träffar som under motsvarande tidsperiod förra året.

Även de som inte vill tala om den svenska modellen talar om den svenska modellen. Så hyllar till exempel journalisten K-G Bergström på Twitter SVT Agenda för att programmet inte talade om den svenska modellen, utan i stället hade ytterligare ett inslag om flyktingpolitiken.

Stefan Löfvens strid om den svenska modellen har således mött gensvar. Frågan är då vad striden egentligen handlar om. Vad är den svenska modellen? Som DN påpekar i sin huvudledare i dag är begreppet mångtydigt, färgat av tidsanda och avsändare. I sitt tal i Örebro lyfte Stefan Löfven fram tre grundkomponenter i modellen: Att alla arbetar - Att vi fördelar rättvist - Att vi har en trygg välfärd. Han syntetiserade analysen enligt följande: När fler arbetar och får sin rättvisa del, då kan vi göra välfärden ännu tryggare. När välfärden blir tryggare, vågar fler satsa stort och tänka nytt.
Då växer ekonomin, och fler kan jobba och få sin rättvisa del. Vänner, det är så enkelt, men samtidigt så världsledande. Det är den svenska modellen.

Striden står således inte bara om den svenska modellen är bra eller dålig, utan också om vari den svenska modellen består. Risken finns att vi fyller begreppet med allt vi tycker är bra. Sverige har haft fred i 200 år - det är den svenska modellen! 

Vi vill knyta samman "Sverige" och "det svenska" med värden vi gillar. Debatten om "den svenska modellen" blir därför lätt också en debatt om vad som är "Sverige" och vad som är "svenskt". Inte bara om hur vi vill utveckla samhället, utan också om vilka vi är och vilka vi vill vara.

Det kan bli en spännande och svårstyrd debatt, om svensk nationalism och svensk exceptionalism och om Sveriges politiska framtid. Mer intressant och relevant än vad jag kanske trodde när debatten initierades för några veckor sedan.

Stefan Löfven och den svenska modellen

Igår blåste statsminister Stefan Löfven till strid om "den svenska modellen". Löfven menade att den svenska modellen med generell välfärdspolitik, stöd åt arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden och att löner sätts efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter - var under attack. Hoten kommer från borgerlighetens förslag på nya skattesänkningar, motarbetandet av varje försök att begränsa vinsterna i välfärden och förslag på att staten ska gå in och sänka lönerna.

Varför kommer Löfvens utspel om stöd åt den svenska modellen och i förlängningen satsningar på en utvecklad välfärdspolitik just nu? Ja, det är ett utmärkt tillfälle. Den rödgröna regeringen regerar äntligen på egen budget. Ekonomin går strålande. Färre flyktingar söker asyl i Sverige, vilket ger utrymme åt andra politiska sakfrågor. Nu är tillfället under mandatperioden att ta kommandot i politiken och visa medborgarna att en rödgrön politik verkligen skiljer sig från allianspartiernas politik. Om Stefan Löfven och den rödgröna regeringen inte förmår utnyttja tillfället nu blir det brant uppförsbacke inför valet 2018.

Hur kommer det då att gå? Ja, det vet vi förstås inte. Det är viktigt att det inte bara blir en offensiv i ord, utan också en offensiv i handling. Vårbudgeten blir viktig, och än viktigare blir höstbudgeten. Regeringen måste leverera reformer.

Den svenska modellen? Visserligen en uppgraderad sådan, men i alla fall. Jag tror betoningen på "den svenska modellen" på kort sikt kan bidra till att stabilisera och kanske även något förstärka partiets ställning i opinionen. Främst i partiets traditionella väljargrupper, bland äldre och kanske även bland de socialdemokratiska väljare som på senare tid sökt sig till Sverigedemokraterna. På längre sikt behövs förstås andra metoder - en utvecklad politik och en modernare partiorganisation.

Vi vet inte hur flyktingfrågan kommer att gestalta sig under 2016. Kommer de åtgärder som den rödgröna regeringen inför att innebära att färre flyktingar söker asyl i Sverige, eller är det minskade tryck vi nu upplever främst en årstidseffekt? Ingen vet, och väldigt mycket påverkas av händelser som ligger långt bortom Sveriges kontroll (krigsutvecklingen i Syrien, Turkiets agerande, EU:s inre samarbete etc). Om antalet asylsökande 2016 blir lika många som 2015 så kommer flykting- och integrationspolitiken att åter dominera det politiska samtalet.

Jag kommenterar Socialdemokraternas kampanj för den svenska modellen bl a i Svenska Dagbladet. Där säger jag: Vänster och höger har sedan industrisamhällets genombrott utgjort grunden för svensk politik, den dimensionen har varit den allt överskuggande politiska konfliktlinjen på ett nästan unikt sätt i Sverige jämfört med de flesta europeiska länder. Om den här konfliktlinjen inte får komma till uttryck – om väljarna inte kan orientera sig här – då är det inte bra för den politiska demokratin.

Olof Palme och strävan efter ett anständigt liv

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad”. Jag har funderat en hel del över vad dessa orden betyder för mig. Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter i början av 1970-talet. Jag tjusades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik.  

Palmes ståndpunkt är i grunden existentiell. Vad är ett anständigt liv? Vad innebär det att leva anständigt? För mig innebär anständighet att alltid bottna i det man säger och det man gör, att inte vifta med armarna eller göra sig till. Ett anständigt liv är för mig att aldrig slå nedåt, utan alltid kritiskt granska makten och leva i omsorg om och i solidaritet med dessa mina minsta. Ett anständigt liv innebär respekt för andra människors livsval och en ovillkorlig, ständig strävan att älska sin nästa såsom sig själv. Ett liv i öppenhet och mångfald, och i kamp mot trångsyntet och enfald. Därför är jag socialist. 

Jag skriver i dag i Svenska Dagbladet om Olof Palmes utrikespolitik, och om hur de värden som den baserades på skulle kunna ligga till grund för en radikal. modern utrikespolitik i dag. En sådan utrikespolitik får aldrig bli nostalgisk eller tillbakablickande, och därför måste den utrikespolitik Olof Palme bedrev uppgraderas för att bli relevant och kunna sätta avtryck i dag. 

Olof Palme var älskad men också hatad. Det kostar på att gå i spetsen för en värdebaserad politik som gör anspråk på att förändra världen och som skiljer mellan höger och vänster. Låt oss därför inte rädas en strid om en ny svensk radikal utrikespolitik. Det är först när en sådan applå­deras av alla som vi har skäl att oroa oss.

Köp och sprid också gärna  den just utkomna boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen).

Okynnesanmälningar hotar KU:s status

Befinner man sig i opposition ska man inte missbruka KU. Orden fälls av statsvetarprofessorn Tommy Möller i samband med en intervju i SvD angående den kraftiga ökningen av antalet anmälningar till riksdagens konstitutionsutskott (KU). Tommy Möller kommenterar särskilt Moderaternas KU-anmälan av Stefan Löfven för hanteringen av flyktingkrisen - en anmälan Möller tycker är "konstig" och tillskriver en "mycket stark partipolitisk tendens".

Svenska Dagbladets genomgång visar att antalet KU-anmälningar det senaste året uppgår till 48 stycken, vilken kan jämföras med 15 stycken föregående år. Inte på åtminstone tio år har antalet anmälningar varit så många. Det är trist. "Oseriösa politiker gör lekstuga av KU", skriver t ex liberala Expressen på ledarplats, och fortsätter: "M försöker låtsas som att man bedriver en kraftfull oppositionspolitik genom att dränka KU i mer eller mindre meningslösa anmälningar."

Missbruket av KU är extra trist eftersom utskottet förra året lyckades sätta sig över den traditionella partipolitiseringen (där oppositionen vill fälla och regeringen vill fria). De rödgröna partierna och allianspartierna kritiserade tillsammans den rödgröna regeringen i inte mindre än tio ärenden. Det var rakryggat och bidrog till att återupprätta KU:s sargade anseende. Men alla dessa okynnesanmälningar försvårar för KU att bedriva sitt arbete opartiskt och seriöst.

Jag förstår att de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är politiskt frustrerade. Det finns en högermajoritet i riksdagen som ändå låter en rödgrön minoritetsregering regera. Så länge allianspartierna inte vill fälla regeringens budget finns det en risk att de fastnar i KU-anmälningar och misstroendevotum i stället för att driva oppositionspolitik.

Partipolitiseringen har KU under lång tid försvårat utskottets funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Om KU inte fullgör sin uppgift vinner kraven på en författningsdomstol ökad legitimitet. Så respektera Lagrådets yttranden och värna KU:s integritet. I förlängningen finns annars risken att makt överförs från de folkvalda representanterna till rättsliga organ och en ökad juridifiering av politiken.

Smyckeslagen antagen - nu kan danska poliser beslagta asylsökandes smycken

I dag antog danska Folketinget den så kallade smyckeslagen, vilken ger polisen rätt att beslagta kontanter och värdesaker som guld och smycken från asylsökande människor som söker skydd i Danmark. Beslutet är en skam och utgör ytterligare ett oroande tecken på hur vindarna blåser i dagens Europa. Mina tankar går osökt till en artikel i DN i början av året, där en polisman på Hovedbangården i Köpenhamn konstaterade att han som polis alltid gör vad han är tillsagd: – Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.

Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens "turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som jag uppskattar djupt. Därför är det med stor sorg jag iakttar utvecklingen i Danmark och konstaterar att även de danska socialdemokraterna ställt upp bakom smyckeslagen.


I Sverige har hysterin gått så långt att etablerade opinionsbildare vårdslöst är beredda att sätta rättssäkerheten ur spel. Så skriver till exempel Svenska Dagbladet i dag på ledarplats i papperstidningen att Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situationen i hemlandet. Ledarsidan var alltså beredd att utvisa brottslingar till död och tortyr, med motiveringen att Det svenska rättsssystemet är utformat för en annan, fredligare tid och behöver uppdateras.

Men som juristen Viktor Banke skriver i Metro så gäller rättsstaten inte bara när det är vackert väder, tvärtom, det är i kristider den blir extra viktig: Vi följer ju rättsstatliga principer, även när det tar emot.

Svenska Dagbladet har i sin digitala edition ändrat i texten, med motiveringen att "det var för kort formulerat". Det är bra att Svenska Dagbladet har ändrat i texten. Men det hade varit bättre om man kompletterat ändringen med en ursäkt till sina läsare. Det säger dessvärre en del om vår tid att en sådan formulering kan slinka igenom på en borgerlig ledarsida utan att någon på redaktionen reagerar.

Ohederlig journalistik på Svenska Dagbladets ledarsida

Statsvetares förekomst i media är ett ständigt återkommande ämne i debatten. En del menar att statsvetarna är för många, en del att fel statsvetare är med, en del att statsvetarna kommenterar fel saker och på fel sätt. Det är bra att ämnet diskuteras. Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Jag har själv deltagit i debatten, till exempel här.

Det senaste tillskottet i debatten kom i dag på Svenska Dagbladets ledarsida, där ledarskribenten Ivar Arpi menade att statsvetare gissade för mycket och att deras gissningar dessutom alltför ofta var fel. Ivar Arpi fick under dagen svar av statsvetaren Stefan Olsson, som hävdade att statsvetare inte alls försökte "spå framtiden" utan i stället givet sina fackkunskaper försöker ge en kvalificerad bild av den aktuella situationen.

Jag tycker att Stefan Olssons svar var bra. För min egen del försöker jag alltid besvara journalisternas frågor med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet, det vill säga att utöva min profession. Därmed hade saken kunnat vara avslutad för mitt vidkommande.

Men Ivar Arpi använder två uttalanden av mig som exempel. I ena fallet är hans exempel grovt vilseledande. I andra fallet är det en direkt lögn. Jag väljer därför att redovisa och kommentera dessa två exempel nedan.

1.) Ivar Arpi skriver att jag "inför valet" 2014 tippade att SD skulle få 7,3 procent, medan partiet ju i stället fick 12.9 procent av rösterna. Inför valet? Ivar Arpi låter bli att berätta att mitt tips avgavs ett år före valet, och att det var en del av ett lättsamt valtips arrangerat av hans egen tidning (!) Svenska Dagbladet. I en text den 15 september 2013 berättar jag om valtipset och betonar det självklara - att vi ett år före valet naturligtvis inte kan uttala oss med någon större säkerhet om enskilda partiers valresultat. Men genom att i sin text dölja att tipset gavs ett år före valet och omgavs med självklara reservationer vilseleder Arpi läsaren grovt och försöker vinna en poäng på att statsvetare inte kan förutspå framtiden.

2.) I en uppföljande text under dagen påstår Ivar Arpi att jag försökt förklara en nedgång för Socialdemokraterna med 0.4 procentenheter i en enskild opinionsundersökning med att "det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition". Arpis påstående är en ren lögn. Mitt uttalande är hämtat ur Aftonbladet 3/11 2014. Av artikeln framgår tydligt att jag inte kommenterar en nedgång på 0.4 procentenheter i en enskild mätning, utan opinionsläget som helhet sju veckor efter valet. Jag beskriver till och med opinionsläget som "iögonfallande stabilt" givet den politiska turbulens som varit. Arpi länkar till artikeln i Aftonbladet, men genom att felaktigt redovisa mitt uttalande ger han läsaren en osann bild av vad jag sa. (Även Jonas Hinnfors uttalar sig i artikeln om opinionsläget som helhet, men tillskrivs på samma felaktiga grund att ha uttalat sig om en nedgång på 0.4 enheter.)

Ivar Arpis texter i dag var hans första som ny ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det vore trist om journalistisk ohederlighet blev ledarsidans signum framöver.

Motståndet mot Decemberöverenskommelsen

Stormen mot Decemberöverenskommelsen rasar vidare. Särskilt inom Moderaterna har kritiken mot Decemberöverenskommelsen varit hård, och länsförbund har till höstens partistämma motionerat om att partiet skall bryta överenskommelsen. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har med frenesi argumenterat för att Decemberöverenskommelsen bör rivas upp.

Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.

Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.  

Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.  

Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.

Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.

Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.

Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.