Nationaldag i mångfaldens tecken

I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på separata tider i en allmän simbassäng i Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.

I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.

Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.

Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.

På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.

Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.

Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.

Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.

Om enkönade miljöer, mansplaining och könsmaktsordningen

Jag har alltid vantrivts i enkönade miljöer - jag uppfattar dem som långtråkiga. Det är som att enkönigheten skapar en ensidighet som skapar en enfald.

Det enda riktigt roliga enkönade sammanhang jag vistats i de senaste åren är när jag föreläst för nätverket Gamla Ullevi-veteraner, där alla deltagarna var män och ingen under 70 år. Gamla Ullevi-veteraner fungerar som en slags gubbdagis för ärrade idrottskämpar i Göteborg. Veteranernas fruar lämnar en dag i veckan in sina män på morgonen och hämtar dem igen till lunch. Då har männen fått prata av sig lite och även lyssna till ett föredrag. (Visst, jag spetsar till det lite.)

Idrottsliga sammanhang är alltför ofta enkönade. Igår deltog jag på IFK Göteborgs årsmöte, och cirka 90 procent av årsmötesdeltagarna var män. I IFK Göteborgs styrelse sitter en enda kvinna och klubben har inget damlag. Där finns en del att jobba med, om man säger så.

Å andra sidan - varför skulle kvinnor ha lust att gå på ett årsmöte där enskilda mötesdeltagare ropar "fitta" (jag är osäker på om det var mötesordföranden eller delar av den avgående styrelsen som ropet åsyftade). Överlag präglades delar av årsmötet av en uppdämd aggressivitet som nästan bara uppstår i maskulina sammanhang.

Jag är inte naiv. Det är naturligtvis lätt för mig som i egenskap av man befinner mig på uppsidan av könsmaktsordningen att rekommendera flerkönade miljöer. Jag har respekt för önskemål som framförs om att skapa miljöer där kvinnor kan bada eller gymma utan att behöva vara objekt för männens blickar. Eller grövre former av integritetskränkning.  Eller diskutera världsproblemen utan att behöva utsättas för mansplaining. Frågan är inte busenkel.

I dag är det den 8 mars och jag skriver med bland andra Stina Oscarson och Gudrun Schyman på Mänsklig Säkerhet om feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Jag har också undertecknat 8 mars-manifestet - gör det du också!

Samt - lyssna på Rebel Girl av Joe Hill. Kvinnans kamp för frigörelse är en del av den globala kampen för mänsklig frigörelse och jämlikhet.

Vi ses om en stund på en barrikad nära dig.