Visst kan det vara rätt att riva statyer!

Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande? Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter hade vissa problem att besvara den frågan i en uppmärksammad intervju av Stina Oscarson i SvD för ett par dagar sedan. "Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter", svarade ministern. Frågan upprepades i olika former, men ministerns svar utvecklades aldrig utöver att det var svårt och att mänskliga rättigheter var viktiga.

Jag tycker inte alls att frågan är svår. Det enkla svaret är: Det beror på. Ministerns misstag (eller tillkortakommande) var att hon aldrig problematiserade frågan, utan svarade på den som om den faktiskt vore möjlig att besvara med ett ja eller ett nej. Och det är den naturligtvis inte. Stina Oscarson ställde frågan i en närmast retorisk form, med förhoppningen att initiera ett intellektuellt samtal om problematiken. Men ministern nappade inte på det.

Självklart kan medborgarna i ett samhälle välja att avlägsna statyer som föreställer män (ja, det är nästan alltid män...) som representerar värden vi i dag tar starkt avstånd ifrån. "Om inga statyer fick tas bort skulle Östeuropa digna av Lenin- och Stalin-monument och Tyskland av Hitler-byster", som författaren och journalisten Anders Rydell skrev i en krönika i SvD sommaren 2020.

Så frågan är inte om det ibland är rätt att avlägsna statyer, utan när det är rätt att ta avlägsna dem. I USA avläsgnas nu statyer på gamla slavägare. I Belgien ställs krav på att statyer över kung Leopold II ska tas bort, då kungens brutala politik i den dåvarande belgiska kolonin Kongo orsakade så många kongolesers död. I Sverige har statyer över Carl von Linné ifrågasatts, utifrån anklagelser om att Linné skulle ha bidragit till att grundlägga ett rasbiologiskt tänkande. Och hur gör vi med Karl XII? 

 Foto: Arpad Hafazi/TT

I varje enskilt fall måste statyns historiska värde vägas mot värdet av att offenligt placerade statyer ska representera någon form av samhällelig gemenskap och inte uppfattas som kränkande eller frånstötande. Den avvägningen kan bara ske i form av politisk kamp. De som anser att statyn kränker centrala värden får argumentera och mobilisera för sin sak, de som anser att statyn bör stå kvar får argumentera och mobilisera för sin sak. Frågan får sedan hanteras av de institutioner som det demokratiska samhället inrättat för att hantera värdekonflikter och intressekonflikter. 

Min personliga uppfattning är att man ska vara utomordentligt restriktiv med att avlägsna statyer. Jag har inga problem med statyer av Carl von Linné eller Karl XII. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda. 

Läs gärna min och Marie Demkers bok "Det är identitetspolitikens fel!. Makt, mobilisering och mångfald" (Timbro, 2021).

Se där, det var väl inte så svårt!

Jimmie Åkesson - gå hem och läs historia!

Jan Björklund höll ett kraftfullt ideologiskt tal i Almedalen igår - om liberala grundvärderingar, om Europa och hårda angrepp mot SD. Veckans kraftfullaste applåder fick hans uppmaning: Jimmie Åkesson - gå hem och läs historia! Det återstår emellertid att se om Jan Björklund är beredd att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av aktivt stöd från SD, även om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna. På den frågan har Jan Björklund hittills duckat.

I kväll är det dags för Annie Lööf. Jag hoppas och tror att hon följer tidigare talares exempel i år, genom att undvika tjafs och fokusera på ideologi och hoten mot demokratin. Samt förstås synliggöra de sakpolitiska skiljelinjerna mellan höger och vänster.

I går medverkade jag på ett opinionsmöte för de unga ensamkommande på Donners plats. Mötet startade kl 16.00, det vill säga samtidigt med fotbollen. Trots konkurrensen fanns ett 50-tal personer på plats, och mitt och övriga medverkandes anföranden kan ses på Facebooksidan för #vistårinteut.

I dag har jag en väl idog dag, med fem offentliga framträdanden. Börjar kl 10.00 med ett seminarium om trossamfunden och statsbidragen, och rusar därefter vidare till ett seminarium kl 11.00 om svensk Mellanösternpolitik. Efter lunch blir det Mellanöstern igen, kl 14.30 om folkrätten och konflikterna i Mellanöstern följt av ett visionärt seminarium kl 15.30 om det goda samhället (med Helle Klein och Anna-Klara Bratt). Kvällen avslutas kl 20.00 på Länsteatern på Gotland, där jag tillsammans med många andra läser några avsnitt ur Stina Oscarsons och Sara Granérs bok Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Välkomna om ni finns på plats!

Om enkönade miljöer, mansplaining och könsmaktsordningen

Jag har alltid vantrivts i enkönade miljöer - jag uppfattar dem som långtråkiga. Det är som att enkönigheten skapar en ensidighet som skapar en enfald.

Det enda riktigt roliga enkönade sammanhang jag vistats i de senaste åren är när jag föreläst för nätverket Gamla Ullevi-veteraner, där alla deltagarna var män och ingen under 70 år. Gamla Ullevi-veteraner fungerar som en slags gubbdagis för ärrade idrottskämpar i Göteborg. Veteranernas fruar lämnar en dag i veckan in sina män på morgonen och hämtar dem igen till lunch. Då har männen fått prata av sig lite och även lyssna till ett föredrag. (Visst, jag spetsar till det lite.)

Idrottsliga sammanhang är alltför ofta enkönade. Igår deltog jag på IFK Göteborgs årsmöte, och cirka 90 procent av årsmötesdeltagarna var män. I IFK Göteborgs styrelse sitter en enda kvinna och klubben har inget damlag. Där finns en del att jobba med, om man säger så.

Å andra sidan - varför skulle kvinnor ha lust att gå på ett årsmöte där enskilda mötesdeltagare ropar "fitta" (jag är osäker på om det var mötesordföranden eller delar av den avgående styrelsen som ropet åsyftade). Överlag präglades delar av årsmötet av en uppdämd aggressivitet som nästan bara uppstår i maskulina sammanhang.

Jag är inte naiv. Det är naturligtvis lätt för mig som i egenskap av man befinner mig på uppsidan av könsmaktsordningen att rekommendera flerkönade miljöer. Jag har respekt för önskemål som framförs om att skapa miljöer där kvinnor kan bada eller gymma utan att behöva vara objekt för männens blickar. Eller grövre former av integritetskränkning.  Eller diskutera världsproblemen utan att behöva utsättas för mansplaining. Frågan är inte busenkel.

I dag är det den 8 mars och jag skriver med bland andra Stina Oscarson och Gudrun Schyman på Mänsklig Säkerhet om feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Jag har också undertecknat 8 mars-manifestet - gör det du också!

Samt - lyssna på Rebel Girl av Joe Hill. Kvinnans kamp för frigörelse är en del av den globala kampen för mänsklig frigörelse och jämlikhet.

Vi ses om en stund på en barrikad nära dig.

Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet?

Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.

Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.

Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.

Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?

Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet. 

Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?

Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.

Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!

Stefan Löfven och hans nya regering

I morgon fredag avger Sveriges statsminister Stefan Löfven sin regeringsförklaring till riksdagen och presenterar de statsråd som skall ingå i den nya regeringen. Nyfikenheten är stor. De senaste dagarna har präglats av spekulationer om hur regeringen kommer att formeras och vilka personer som kommer att besätta de enskilda ministerposterna.

Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.

Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.

Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.

Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.

I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.

Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...

Stina Oscarsons påtvingade avgång som chef för Radioteatern

Jag nås av nyheten att Stina Oscarson inte längre är chef för Radioteatern. Beskedet fyller mig med förstämning och förundran. Förstämning eftersom jag tycker att Radioteaterns sedan Stina Oscarson blev chef 2011 tagit flera steg framåt med avseende på både dramaturgi och samhällsrelevans. Förundran eftersom jag inte förstår varför Sveriges Radio inte lyckas vårda och ta vara på den unika, kreativa och oberoende röst som Stina Oscarson sedan en längre tid utgjort i svenskt kulturliv och i det offentliga samtalet.

Jag har med stor glädje lyssnat på programsatsningar som Möjliga samtal – fiktiva dialoger där personer som borde mötas får en möjlighet att göra det i konstens form - eller Världshistorien - 365 korta pjäser om människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att värna yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter (med Augustin Erba som producent).

Dessa satsningar har varit politiskt kontroversiella. Så har till exempel kritikern Magnus Ringgren anklagat Radioteatern under Stina Oscarsons ledning för att vara "förkunnande" och att "ett politiskt perspektiv" genomsyrat nyproduktionen. Ja, tänk så hemskt om teatern är politisk. Ringgrens kritik kändes som att komma tillbaka till 1970-talet och den kritik som då mötte de uppspirande fria teatergrupperna som gjorde anspråk på att spela just politisk teater. En teater för vår tid måste självklart utmana och vara ständigt kontroversiell, provocera och problematisera, inte sträva efter "opartiskhet" utan vara just politisk. Allt annat gör teatern likriktad, ofarlig och meningslös.

Sveriges Radio har detta supervalår fått motta stark kritik från flera håll (ja, inklusive från mig) för sin överdrivna ängslan att inte vara tillräcklig opartiskt, en ängslan som lett till flera märkliga och olyckliga beslut i programfrågor. Jag hoppas innerligt att det inte är denna opartiskhets-mani som lett fram till Stina Oscarsons avgång. Men jag måste säga att jag är orolig för att just så är fallet.

Läs gärna Kristian Lundbergs text i Aftonbladet om Stina Oscarsons påtvingade avgång.

Public service - fri radio och TV?

Är det inte märkligt att public service uppfattas som ”fri” radio och tv när banden till statsmakten i praktiken är väldigt starka? Är public service verkligen en omistlig del av den politiska demokratin? Det är några av de frågor som diskuterades i en paneldebatt om public service framtid, arrangerad av Sveriges Radio och Kulturhuset i Stockholm igår onsdag. Jag medverkade i debatten, och skriver om den på Ajour. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan, hela texten kan läsas här.

För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.

Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).

Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.

Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.

Uppdaterat: Debatten kan ses här.