Om enkönade miljöer, mansplaining och könsmaktsordningen

Jag har alltid vantrivts i enkönade miljöer - jag uppfattar dem som långtråkiga. Det är som att enkönigheten skapar en ensidighet som skapar en enfald.

Det enda riktigt roliga enkönade sammanhang jag vistats i de senaste åren är när jag föreläst för nätverket Gamla Ullevi-veteraner, där alla deltagarna var män och ingen under 70 år. Gamla Ullevi-veteraner fungerar som en slags gubbdagis för ärrade idrottskämpar i Göteborg. Veteranernas fruar lämnar en dag i veckan in sina män på morgonen och hämtar dem igen till lunch. Då har männen fått prata av sig lite och även lyssna till ett föredrag. (Visst, jag spetsar till det lite.)

Idrottsliga sammanhang är alltför ofta enkönade. Igår deltog jag på IFK Göteborgs årsmöte, och cirka 90 procent av årsmötesdeltagarna var män. I IFK Göteborgs styrelse sitter en enda kvinna och klubben har inget damlag. Där finns en del att jobba med, om man säger så.

Å andra sidan - varför skulle kvinnor ha lust att gå på ett årsmöte där enskilda mötesdeltagare ropar "fitta" (jag är osäker på om det var mötesordföranden eller delar av den avgående styrelsen som ropet åsyftade). Överlag präglades delar av årsmötet av en uppdämd aggressivitet som nästan bara uppstår i maskulina sammanhang.

Jag är inte naiv. Det är naturligtvis lätt för mig som i egenskap av man befinner mig på uppsidan av könsmaktsordningen att rekommendera flerkönade miljöer. Jag har respekt för önskemål som framförs om att skapa miljöer där kvinnor kan bada eller gymma utan att behöva vara objekt för männens blickar. Eller grövre former av integritetskränkning.  Eller diskutera världsproblemen utan att behöva utsättas för mansplaining. Frågan är inte busenkel.

I dag är det den 8 mars och jag skriver med bland andra Stina Oscarson och Gudrun Schyman på Mänsklig Säkerhet om feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Jag har också undertecknat 8 mars-manifestet - gör det du också!

Samt - lyssna på Rebel Girl av Joe Hill. Kvinnans kamp för frigörelse är en del av den globala kampen för mänsklig frigörelse och jämlikhet.

Vi ses om en stund på en barrikad nära dig.

Ola Lindholm och vår tids offentlighet

När kommer boken? En av mina vänner ställde på twitter denna lätt cyniskt retoriska fråga efter att ha sett Ola Lindholm framträda i SVT:s nya talkshow Hübinette igår kväll. Vännens enda rimliga förklaring till att Ola Lindholm valde att ställa upp för en intervju trots att han enträget vägrade svara på den enda fråga som alla var intresserade av var att han måste ha en bok på gång.

Inslaget var något av det märkligaste jag sett på länge. Intervjun marknadsfördes under rubriken "Ola berättar om knarkhistorien". Men Ola berättade om allt annat än just knarkhistorien. Jag tänkte osökt på Joe Hill som i den rättegång där han dömdes till döden "av hänsyn till en dam" vägrade berätta hur han fått sitt skottsår. Ola Lindholms argumentation var av samma slag, även om de privata skälen inte med nödvändighet handlade om en kvinna. Till syvende og sist prövas den typen av argument utifrån deras trovärdighet. För Joe Hill slutade det illa. Jag hoppas det slutar bättre för Ola Lindholm.

Vi lever i en tid då öppenhet och transparens har blivit kungsord. Sociala media har upphävt de gamla mediernas informationsmonopol. I huvudsak är detta en positiv utveckling. Men med nya tider följer nya seder. Dagligen kan vi ta del av nya principiella frågor som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Just nu läser jag att Arbetsdomstolen underkänt avskedandet av en Malmöpolis som skrivit grova inlägg om sin yrkesutövning på sin privata blogg. Och att Pressombudsmannen vill att journalisters inlägg på privata Facebook- och Twitterkonton skall kunna anmälas till och fällas av Pressens Opinionsnämnd. Det är bara att blunda och peka i en dagstidning så återfinns exempel på nya problematiker som uppstår i samband med att gränslinjerna mellan det offentliga, det personliga och det privata ritas om.

Offentligheten är vår tids existensform. Kanske är det därför Ola Lindholm valde att ställa upp. Inte för att han har någon bok på gång. Inte för att han fick betalt eller för att han kände behov av att tala ut eller för att stärka sitt varumärke. Utan därför att offentligheten för honom blivit det som vattnet är för fisken.

För övrigt tycker jag att Jonas Gardell på twitter bäst sammanfattade Ola Lindholms beslut att ställa upp för en intervju: Är det inte lättare om man inget vill säga att inte säga något?