Räds inte konflikt - men visa respekt!

Inför IFK Göteborgs årsmöte på torsdag: Räds inte konflikt, men visa respekt. 

 

"Konflikter och känslor hör ett sunt föreningsliv till. Det avgörande är att dessa konflikter hanteras på ett sätt som garanterar ett demokratiskt medlemsinflytande och att debatten förs i en respektfylld ton."

(...) 

Självklart har alla medlemmar rätt att såväl före som under årsmötet delta i en öppen och frispråkig debatt om hur klubben sköts eller borde skötas. I en sådan debatt är det lika självklart att alla former av hot – särskilt direkta eller indirekta hot om våld – är oacceptabla. Styrelse och klubbledning ger inför årsmötet en bild av vad som har hänt – företrädare för olika supportergrupper ger en annan bild. Polisanmälan är upprättad. Låt oss inte här och nu gräva ned oss i vad som har sagts eller inte sagts. Låt i stället polisutredningen ha sin gång och blicka samtidigt framåt. På så sätt ges den nyvalda styrelsen den arbetsro den behöver för att på ett provessionellt sätt hantera de frågor som konflikterna handlar om.

IFK Göteborg är en kamratförening. Vi förenas av vår kärlek till klubben och till fotbollen. Vi har som medlemmar ett kollektivt och ett individuellt ansvar att behandla varandra på ett respektfullt sätt. Hela Sverige tittar på oss nu. Låt oss leva upp till detta ansvar genom att genomföra årsmötet i en för vår förening värdiga former."

 Om detta skriver jag på BaraBen. Läs gärna!

 

 

Om Moderaternas parodiska Göteborgsfilm

- Jag hoppas att vi inte kommer att göra samma sak igen, säger Moderaternas kommunikationschef Hampus Knutsson och menar att bilderna på en brinnande bil i Vancouver i en film om Göteborg var ett problematiskt grepp i ett medielandskap präglat av desinformation och fejkade nyheter. Därmed tar han sin partikollega biträdande kommunalrådet Hampus Magnusson i Göteborg ordentligt i örat, eftersom Hampus Magnusson med liv och lust i Studio Ett igår försvarade just denna felaktiga bildpublicering: Ah, vi har ju beställt den här filmen av vår byrå. Vi kan ju inte tända eld på bilar själva. (...) Det här förändrar inte trovärdigheten det minsta.

Det är bra att Moderaterna centralt reagerar på Göteborgsmoderaternas parodiska svartmålning av Göteborg, eller åtminstone på bildsättningen av densamma. Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när man tittar på Göteborgsfilmen. Beskrivningen av en fjärran guldålder är så verklighetsfrånvänd att Weiron i ottan framstår som en stillsam sanningssägare (tipstack till Viktor Barth-Kron). Under denna så kallade guldålder styrdes staden av Socialdemokraterna, och den tidens moderater hade sannerligen en något annorlunda bild av hur idylliskt tillståndet i staden då var än den bild som filmen nu förmedlar.

Ulf Kristersson har efterlyst en mer vuxen samtalston i politiken. För den inställningen förtjänar har respekt. Men för att hans ord ska vinna trovärdighet måste den typ av propagandafilmer som Göteborgsmoderaterna tagit fram och åtminstone fram till igår försvarat reduceras till undantaget som bekräftar regeln. 

*

Som sann supporter till IFK Göteborg stör jag mig också på att det i den textade versionen av filmen påstås att vi "spelade med" i Uefa-cupen två gånger. Nej, det var inte så att IFK Göteborg spelade med i Uefa-cupen två gånger. IFK Göteborg vann Uefa-cupen - två gånger. Att ingen från Moderaterna (som har haft tid på sig sedan i september då filmen presenterades) reagerat på denna uppenbara förminskning av IFK Göteborgs prestation och förmått korrigera felet säger väl en hel del om med vilken grad av seriositet filmen är producerad. 

Jag kommenterar Göteborgsfilmen här och här.

Första maj-tal, nazister i Almedalen och digitaliseringens konsekvenser för demokratin. Och lite till...

Lätt spretig dag i dag. Nedan följer ett axplock.

Arbetat hårt med bok om hur digitaliseringen påverkar de politiska partiernas möjligheter att stärka banden med medborgarna. Boken utkommer våren 2018 och jag skriver den tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg.

En hel del upplock efter gårdagens 1 maj-manifestationer. Jag talade ju i Trollhättan, och för den som vill läsa mitt anförande finns texten här.

I Svenska Dagbladet publicerar jag i dag en artikel på Under strecket, under rubriken "Är sociala medier ett hot mot demokratin?" Mitt svar på den frågan är nej. Artikeln tar sin utgångspunkt i Cass R. Sunsteins bok #republic. Divided Democracy in the Age of Social Media (Princeton University Press).

På Aftonbladets debattsida publicerar jag en artikel med rubriken "Vi måste stå enade mot nazisterna", angående nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i sommar. Jag vet inte om ni såg bilderna från nazisternas demonstration i Falun igår. Det var inte roligt att se, om man säger så. Artikeln är samförfattad med Anna Ardin, Joe Frans och Jonas Magnusson från Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse och texten kan läsas här.

Dagens glädjebesked: De slopade id-kontrollerna på bussar, tåg och färjor från Danmark till Sverige. Äntligen.

Dagens besvikelse: IFK Göteborgs genomklappning i allsvenska derbyt mot BK Häcken. Fotboll är smärta.

Nya tag i morgon!

Därför är jag trött på det eviga bengalbrännandet

Strax innan avspark utbröt det igår tumult på läktarplats vid den allsvenska fotbollsmatchen mellan BK Häcken och IFK Göteborg. Maskerade supportrar till IFK Göteborg förberedde sig för att elda bengaler. En kvinna i publiken blev upprörd över de maskerade supportrarnas beteende. Hon gick fram för att fotografera dem och försökte även rycka av maskeringen på en av dem. Kvinnan påstås då ha fått ta emot ett slag i ansiktet. En man kom till hennes försvar och slagsmål bröt ut.

Jag är väldigt trött på det eviga bengalbrännandet på allsvenska fotbollsmatcher. Mina argument är tre.

1.) Bengalbränning på läktarplats är farligt och uppfattas av många som skrämmande. Bengalerna utväxlar en stark hetta och den kraftiga rökutvecklingen kan orsaka skada. Brännandet utförs oftast av maskerade män med svarta luvor, vilket kan vara vara hotfullt och skrämmande (inte minst för barn).

2.) Bengalbränning är förbjuden och genomförandet urholkar därför klubbens/matcharrangörens auktoritet. Dessutom försenas inte så sällan matchen, vilken innebär att rytmen störs för såväl spelare som för publik.

3.) De som bränner bengaler sätter sig själva i stället för klubben i centrum. Bengalbrännandet blir en egotripp, på klubbens och publikens bekostnad. Lojaliteten blir med den egna gruppen i stället för med den klubb man säger sig vilja stödja.

Vilka sätt finns det då att få bukt med problemet. Jag tror de som ropar på en quick fix ropar förgäves. Bengalbränningen handlar om en kultur som fått fäste i små, högmobiliserade grupper och det krävs ett långsiktigt arbete för att åstadkomma förändring.

En del förespråkar ett legaliserande och ett organiserat användande av pyroteknik i samband med matcherna. Den lösningen tror jag inte så mycket på. Det är förbudet som gör pyrotekniken attraktiv. Bengalbrännandet handlar om unga män och makt - att visa styrka och visa vem som det är som bestämmer på läktarplats. Om klubben organiserar egen pyroteknik kommer dessa unga män att fortsätta bränna sina egna bengaler.

Andra förespråkar starkare läktarinsatser från polis och vakter när bengalbrännandet genomförs. Men det är ingen enkel strategi. Risken är stor att ett polisiärt ingripande leder till upploppsliknande situationer på läktaren, där helt oskyldiga åskådare kommer att skadas.

Jodå, kvinnan som ingrep igår visade civilkurage och förtjänar respekt. Problemet löses på sikt bäst genom att polisen och vaktpersonal under matchtid förmår identifiera de personer som bränner bengaler och sedan ingriper mot dem i efterhand. Klubbarna och polisen måste också samarbeta i att luckra upp de små men väl ihopkittade grupper som är bärare av denna kultur.

Om opinionsläget och varför det är bättre att ibland inte veta

I en Sifo-mätning i september 1994 fick Centerpartiet 8.9 procent. Det var ett helt OK resultat. I riksdagsvalet samma månad fick Centerpartiet 7.7 procent av rösterna och blev tredje största parti.

Tänk om partiledningen och medlemmarna 1994 hade vetat att Centerpartiet 22 år senare inte vid ett enda tillfälle lyckats komma upp till samma nivå på 8.9 procent i en enskild Sifo-mätning. Det  måste röra sig om ungefär 240 Sifo-mätningar som genomförts sedan dess.

Ibland är det bättre att inte veta. Som hängiven supporter till IFK Göteborg går mina tankar då och då till Gais som vann sitt senaste SM-guld i fotboll för 62 år, tre månader, 20 dagar, fyra timmar, 38 minuter och 19 sekunder sedan. Gaisarnas glädje 1954 hade grumlats en hel del om de kunnat ana denna utveckling.

I helgens Sifo-mätning fick Centerpartiet 8.4 procent, vilket är partiets bästa resultat sedan 1994. Partiets opinionsframgångar kan mycket väl fortsätta. Luften har åtminstone tillfälligt gått ur Kristdemokraterna som med 3.0 procent gjorde sitt sämsta resultat i Sifo på över tre år. Liberalerna är just nu upptaget med helt andra saker än att stärka sin ställning i väljaropinionen. Anna Kinberg Batra och Moderaterna har problem med sin tydlighet. Men Centerpartiet travar på - till synes utan inre bekymmer och kan prioritera opinionsbildning och politikutveckling.

Sifo-mätningen visar att det är väldigt jämnt mellan blocken. Allianspartierna visar politisk svaghet genom att inte bättre kunna utnyttja den rödgröna regeringens knepiga parlamentariska läge. Det är vanligt att oppositionen gör ett ryck i opinionen under mellanvalsperioden. Vid motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden - i augusti 2012 - ledde till exempel de rödgröna över Alliansen med nära åtta procentenheter.

Den fråga som nu allt starkare växer fram är: Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna i valet 2018 - väljer Centerpartiet och Liberalerna då att stanna i opposition i ytterligare fyra år eller väljer de att ingå i en blocköverskridande regering? Den frågan lär vi få anledning att regelbundet återkomma till framöver.

Om enkönade miljöer, mansplaining och könsmaktsordningen

Jag har alltid vantrivts i enkönade miljöer - jag uppfattar dem som långtråkiga. Det är som att enkönigheten skapar en ensidighet som skapar en enfald.

Det enda riktigt roliga enkönade sammanhang jag vistats i de senaste åren är när jag föreläst för nätverket Gamla Ullevi-veteraner, där alla deltagarna var män och ingen under 70 år. Gamla Ullevi-veteraner fungerar som en slags gubbdagis för ärrade idrottskämpar i Göteborg. Veteranernas fruar lämnar en dag i veckan in sina män på morgonen och hämtar dem igen till lunch. Då har männen fått prata av sig lite och även lyssna till ett föredrag. (Visst, jag spetsar till det lite.)

Idrottsliga sammanhang är alltför ofta enkönade. Igår deltog jag på IFK Göteborgs årsmöte, och cirka 90 procent av årsmötesdeltagarna var män. I IFK Göteborgs styrelse sitter en enda kvinna och klubben har inget damlag. Där finns en del att jobba med, om man säger så.

Å andra sidan - varför skulle kvinnor ha lust att gå på ett årsmöte där enskilda mötesdeltagare ropar "fitta" (jag är osäker på om det var mötesordföranden eller delar av den avgående styrelsen som ropet åsyftade). Överlag präglades delar av årsmötet av en uppdämd aggressivitet som nästan bara uppstår i maskulina sammanhang.

Jag är inte naiv. Det är naturligtvis lätt för mig som i egenskap av man befinner mig på uppsidan av könsmaktsordningen att rekommendera flerkönade miljöer. Jag har respekt för önskemål som framförs om att skapa miljöer där kvinnor kan bada eller gymma utan att behöva vara objekt för männens blickar. Eller grövre former av integritetskränkning.  Eller diskutera världsproblemen utan att behöva utsättas för mansplaining. Frågan är inte busenkel.

I dag är det den 8 mars och jag skriver med bland andra Stina Oscarson och Gudrun Schyman på Mänsklig Säkerhet om feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Jag har också undertecknat 8 mars-manifestet - gör det du också!

Samt - lyssna på Rebel Girl av Joe Hill. Kvinnans kamp för frigörelse är en del av den globala kampen för mänsklig frigörelse och jämlikhet.

Vi ses om en stund på en barrikad nära dig.

Bedrövligt att IFK Göteborg förlägger träningsläger till Dubai

Många hängivna supportrar till IFK Göteborg har i dag reagerat med besvikelse och bestörtning på att klubben förlägger ett träningsläger till Dubai i Förenade Arabemiraten. Jag delar den reaktionen.

Förenade Arabemiraten är ett land som grovt och regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Många fängslade oppositionella vittnar om tortyr i fängelserna. Så sent som förra året dömdes en kvinna till döden genom stening, enligt Amnesty, för äktenskapsbrott.

Av svenska klubbar åker även Malmö FF till Dubai nästa år. Supporterföreningen MFF support protesterar och menar att beslutet är "opassande och ej förenligt med Malmö FF:s värdegrund".  Föreningen har startat en namninsamling under rubriken ”MFF mot slaveri”.

Jag tror sällan på isolering som politiskt medel. Jag har respekt för att svenska idrottpersoner valde att delta vid till exempel OS i Peking 2008 eller VM i ishockey i Vitryssland 2014. Men det är en sak att delta i internationella mästerskap där man själv inte valt spelorten. Det är en annan sak att själv välja att förlägga ett träningsläger till en diktatur som flagrant bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Om man ändå väljer att förlägga ett träningsläger i ett sådant land, då måste man faktiskt visa insikt och medvetenhet om vad det är man gör. Då duger det inte att som på IFK Göteborgs hemsida endast kommentera valet av land med att "det är en spännande och prisvärd destination" och att "en flygstol till Dubai idag inte är dyrare än en till Portugal". 

Jag kunde lika gärna ha skrivit denna text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben. Men där har redan signaturen MrG redan på ett förtjänstfullt sätt gett ord åt mina tankar. Han påminner bl a om IFK Göteborgs grundvärderingar: Föreningens kamratskap bygger på omtanke, ärlighet och respekt – för alla. Vi är folkets lag och omfamnar de som delar våra värderingar, oavsett social bakgrund, etnicitet, religiös åskådning eller sexuell läggning.

Vore ju väldigt bra om dessa grundprinciper också tilläts vägleda valet av land dit klubben förlägger sina träningsläger.

Almedalen 2015 och jag

Almedalsveckan 2015 är i antågande. En del menar att Almedalsveckan är en samhällselitens firmafest, där politiker, journalister, PR-konsulter och för all del statsvetare minglar runt i dimmorna av rosévin och diverse jippon som t ex ett upphaussat DJ Battle för medieprofiler och toppolitiker. Andra menar att Almedalen är en demokratins fest, med nära 4 000 välbesökta seminarier, de flesta om viktiga samhällsfrågor, och där framträdande politiker rör sig relativt obehindrat genom folkhaven.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som är positivt inställda till Almedalsveckan. Jag uppskattar att medierna prioriterar en veckas politikbevakning mitt under sommaren och att politiker och andra samhällsaktörer tänker kreativt när det gäller politikens uttrycksformer. Almedalsveckan har också fått nordiska efterföljaren, i det oerhört uppskattade Folkemødet i Allinge på Bornholm, i den norska Arendalsuka samt i finska Suomi Areena.

I år deltar jag för tionde året i rad. Som nyvald ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet bevakar jag förstås särskilt de seminarier som förbundet arrangerar. Jag vill nämna måndagens hyperaktuella Svensk vapenexport - varför och till vem?, där bl a Lars Ohly (V) och Kerstin Lundgren (C) från KEX-utredningen (som igår presenterade sitt betänkande) medverkar. Puffar också för seminariet Fängslad utan rättegång - om migrationsförvaren, där jag på onsdagen leder ett samtal om den kritikerhyllade filmen Förvaret, med bl a filmens regissör Anna Persson. Välkomna också om ni finns på plats till förbundets mingel i Wesleys Café i Vårdklockans kyrka på Adelsgatan 43 i centrala Visby, onsdag kl 20.00.

Jag ser också fram mot seminariet med den nätta titeln Domedagsstämning i världspolitiken - har vi anledning att oroa oss? på Frälsningsarmén, där jag på fredag samtalar med bl a Birgitta Ohlsson (FP) och Bodil Ceballos (MP). Gillar också att medverka i den digitala talkshowen Godmorgon Almedalen, med Brit Stakston och Martin Schibbye.

Som om detta inte räckte spelar jag tillsammans med Cecilia Garme och Jonas Hinnfors måndag-fredag in Statsvetarpodden live från Dagens industris scen vid Donners plats kl 15.00. Och så har vi Statsvetardagen på fredagen, med intressanta seminarier om Feministisk diplomati och utrikespolitik, om Hur mår vår representativa demokrati? samt om Makt utan mandat - de policyprofessionella i den svenska demokratin.

Puh - där börjar veckan gå mot sitt slut. Vad är då inte vackrare och skönare än att med hustrun på söndagseftermiddagen slinka in på en halvtom sportbar och se IFK Göteborg befästa sin allsvenska serieledning genom att besegra GIF Sundsvall. Förra året såg vi under motsvarande omständigheter IFK Göteborg besegra Helsingborgs IF med 6-2. Vi ser gärna en upprepning av det resultatet!

Hylla inte osportslighet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén, om det osportsliga slutet på matchen Portugal-Sverige i U21-EM i fotboll. En utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här. 

*

Framgångarna för det folkkära U21-landslaget i fotbolls-EM för herrar har med rätta fått stor uppmärksamhet. Den makalösa vändningen mot Italien, det snöpliga baklängesmålet mot England och kvitteringen i slutminuterna mot Portugal skapar Buster-känsla. Nu kan det mycket väl sluta med final mot Tyskland. Där lär väl Buster-känslan ta slut...

Men jag kan inte släppa det som hände i slutskedet av Sveriges match mot Portugal. Båda lagen var vid ett oavgjort resultat klara för semifinal, på Italiens bekostnad. Efter Sveriges kvitteringsmål i slutet av matchen lade båda lagen i praktiken av att spela fotboll. Under de tre avslutande övertidsminuterna trillade portugiserna demonstrativt boll i sidled på egen planhalva, utan att någon svensk på allvar försökte komma åt bollen överhuvudtaget. Det var ingen uppbygglig upplevelse att se. Jag skulle definitivt inte vilja att IFK Göteborg bar sig åt så här i något sammanhang.

I Expressen försvarar Mathias Lühr de båda lagen med att italienska spelare säkert skulle ha betett sig likadant. Det är möjligt, men självklart ingen ursäkt. Framförallt kan jag tänka mig Mathias Lührs och andra svenska sportjournalisters (för att inte tala om svenska fotbollssupportrars) reaktion om det varit Portugal och Italien som burit sig åt på det här sättet, och Sverige som hade åkt ur turneringen. Rubriker kring FUSK och OMORAL hade klätt tidningssidorna.

Skall man vara petnoga så dömer jag Portugal hårdare än Sverige. Det var Portugal som hade bollen och vägrade göra något konstruktivt med den. Visst, de svenska spelarna kunde ha jagat mer intensivt. Men det var Portugal som bollhållare som hade ansvaret att ta initiativ.

Jag är också förvånad över att domaren lät ett så uppenbart brott mot spelets idé pågå ostraffat. Jag är ingen regelexpert, men finns det verkligen inget utrymme i regelboken för domaren att agera i en sådan här situation?

 

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." (Matt 7:12) Denna gyllene regel gäller även på idrottsplanen och utgör på något sätt sportslighetens credo. Svårare än så är det inte.

Intryck från en partikongress

I dag medverkade jag i två arrangemang på Socialdemokraternas partikongress i Västerås. Först ledde jag ett samtal kring temat Politik utanför politiken - hur kan framtidspartiet blir relevant för fler?, med frilansskribenten och krönikören på Aftonbladets ledarsida Somar al Naher och ordföranden för HBT-s Sören Juvas. Utgångspunkten för samtalet var att de politiska partiernas medlemsantal halverats på bara 20 år, samtidigt som medborgarnas politiska engagemang inte visar tecken på att minska. Men i vår individualiserade tid kommer medborgarnas politiska engagemang allt oftare till uttryck på annat sätt än genom de politiska partierna. Varför är det så? Hur mycket handlar om partiernas organisationsform och om deras sätt att bedriva politiskt arbete?

En fråga som diskuterades var om Socialdemokraterna bör befrämja en mer nätverksliknande organisationsform, eller bli bättre på att samarbete med nätverksorganisationer i enskilda sakfrågor. Syntesen blev att partiet borde bejaka fler nätverksbaserade sakfrågerörelser inom ramen för sin partiorganisation - partiets organisationsform i dag är fortfarande alltför stor utsträckning territoriellt betingad. Migrationspolitiska s-föreningen nämndes som ett positivt exempel.

Därefter förde jag ett samtal med Sarah Delshad, initiativtagare till nätverket Muslimska feminister. Sarah Delshad har nominerats till Raoul Wallenbergpriset, för sin verksamhet som samhällsdebattör inom ämnen som mänskliga rättigheter, feminism och antirasism. Sarah Delshad lyfte bland annat fram bilden av muslimska kvinnor som ständigt förtryckta, en objektifiering ofta utförd av sekulära och/eller islamkritiska personer. Sarah Delshad gav också uttryck för en trötthet över att debatten om islam och kvinnor ständigt fixerade sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte.

Båda seminarierna arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Kongressförhandlingarna präglades av lugn. I första hand diskuterades organisationsfrågor och journalisterna syntes närmast sysslolöst vanka omkring i korridorerna. Expressens Niklas Svensson rasade på Twitter över att statsminister Stefan Löfven vid sidan av sin presskonferens sade sig inte ha tid att ge enskilda intervjuer.

Lite hettade det till i nyhetsflödet när det blev klart att partiledningen ställer sig bakom målet om en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det tycker jag är bra beslut. Nästa steg är en mer konkret tidsplan. Annars är det risk att det blir ett krav i stil med att monarkin skall avskaffas, men vi säger inte när.

Nu sitter jag på tåget hem till Göteborg. I morgon söndag deltar jag i Domkyrkans jubileumshögmässa (Göteborgs Domkyrka firar 200 år) och på måndag kväll ser jag IFK Göteborg på Gamla Ullevi försvara sin allsvenska serieledning när anrika Djurgårdens IF kommer på besök. Det går bra nu.

Almedalen 2014 - intryck och spaningar

I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.

Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.

Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.

Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?

*

Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.

Fredrik Reinfeldts bästa - och sista - tal i Almedalen

I kväll höll Fredrik Reinfeldt vad jag menar var hans bästa - och sista - tal i Almedalen. Talet kändes som ett avskedstal - och skall man sluta det skall man göra det med flaggan i topp. Reinfeldt var på ett strålande humör och pratade om värderingar, samhällsproblem och politiska åtgärder ur ett framtidsoptimistiskt perspektiv. Han kunde ha skippat en del av de något krystade skämten och de dåliga imitationerna (där blev det lite Percy Nilegård över det hela, som någon påpekat på Twitter), men i övrigt var det ett tal som bidrog till god stämning i publiken.

Hans avlutningsord - Alla behövs - var visserligen en banalitet, men framförd på ett sätt som väckte stormande ovationer från publiken. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv att applådera Fredrik Reinfeldt - det var när han talade om Sveriges 200 år långa period av fred. Det händer ju inte varje dag att jag applåderar Fredrik Reinfeldt. Jag var rätt nära att göra det i början av talet också, när han formulerade sig ungefär så här: Finns det någon här ikväll som inte är född i Sverige? I så fall vill jag bara säga - tack för att ni valde Sverige!

Noterade också att Fredrik Reinfeldt inte på något sätt valde att knyta an till de feministiska vindar som blåser i svensk politik. Jag hade trott att han åtminstone skulle lyfta fram betydelsen av sunda statsfinanser som en förutsättning för jämställdhetspolitik. Men Reinfeldt valde att inte beröra den frågan alls.

Men om det var Fredrik Reinfeldts bästa partiledartal i Almedalen var det sannolikt också hans sista.  Alliansregeringen har uttömt sina möjligheter att vända opinionsläget och Fredrik Reinfeldt kommer sannolikt inte att sitta kvar särskilt länge som oppositionsledare. Redan nu handlar alla diskussioner om hur Stefan Löfven kommer att hantera regeringsfrågan efter valet i september.

*

I övrigt var det en svår kväll, då IFK Göteborg endast förmådde spela 0-0 i kvalet till Europa League mot mediokra CS Fola Esch från Luxemburg. Jag följde matchen via Twitter samtidigt som jag hörde Reinfeldts tal, och det var ingen angenäm upplevelse. Retur i Luxemburg, och de blåvita Europadrömmarna hänger på en skör, skör tråd.

Fotbollen och huliganvåldet - en debatt präglad av historielöshet och rundgång

Den fruktansvärda dödsmisshandeln av en fotbollssupporter i Helsingborg i söndags kastar en mörk skugga över svensk fotboll. Sorgen och vreden över det inträffade har manifesterats i stora och värdiga ceremonier. Däremot präglas delar av den efterföljande debatten om huliganvåldet av historielöshet, moralism och vanmakt.

Jag har tidigare betonat att huliganvåld handlar om grupper av unga män i kombination med alkohol/droger samt våldskultur/våldsromantik. Den typen av olycklig kombination är sannerligen ingen ny företeelse, utan något som präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, Tunabergare mot unga män från Buskhyttan, som det heter i Ulf Peder Olrogs visa. I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga män från Tunaberga som slåss mot unga män från Buskhyttan. I stället är det unga män från Firman Boys som slåss mot unga män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma. Fotbollsfirmorna påminner också en del om de MC-gäng som ägnar sig åt kriminell verksamhet (med skillnaden att MC-gängens kriminalitet har en ekonomisk sida).

Vanmakten tar sig uttryck i att debatten präglas av rundgång och börjar om på nytt efter varje tragisk händelse, i stället för att ta avstamp i forskning som faktiskt finns på området. Som ett mantra upprepas att "alla" har ansvar för att nå en lösning. Men att påstå att alla har ansvar gör ansvarsfördelningen oklar.

Ansvaret måste specificeras.

Staten har det övergripande ansvaret för att lösa problemet. Ansvaret skall utövas genom lagstiftning och genom ekonomisk stöd som ger övriga berörda aktörer möjlighet att bekämpa huliganvåldet. Regeringen har dragit frågan i långbänk och inte förmått gå vidare utifrån den utredning om brottslighet i anslutning till idrottsarrangemang som Björn Eriksson presenterade för två år sedan. Denna bristande beslutsamhet från regeringens sida förtjänar kritik.

Polisen har ansvar för att se till att lagarna efterlevs. Givet de lagar och förordningar som i dag reglerar idrottsarrangemang har jag svårt att se att polisen skulle kunna agera så mycket annorlunda än vad man gör idag. Det hindrar förstås inte att enskilda misstag och felbedömningar förekommer.

Idrottsklubbarna har ansvar för arrangemangen på arenorna och för sin samverkan med enskilda supporterklubbar. Idrottsklubbarna borde bli bättre på att utnyttja de lagrum som finns, till exempel genom att införa maskeringsförbud på arenorna (vilket till exempel IFK Göteborg beslutat införa). Inte för att ett maskeringsförbud i sig minskar våldet (nästan allt våld äger rum utanför arenorna), utan för att ett maskeringsförbud blir en symbolhandling som stärker normen om att våldshandlingar är oacceptabla. Föreningarna skall självklart inte ge huliganfirmorna en plattform att agera ifrån, till exempel genom att tillåta firmorna att hålla "kvartssamtal" med spelare eller klubbledningar. De föreningar som tillåtit sådana arrangemang förtjänar kritik.

Spelarna har ansvar för sitt individuella agerande, på och utanför planen. Ett ständigt tjafsande med domarna bidrar till dålig stämning på läktarna. Likaså måste spelarna förstås undvika allt samröre med huliganfirmorna och bestämt ta avstånd från deras agerande.

Supporterklubbarna har ansvar för sin interna supporterkultur. Hatramsor är hopplöst daterade och bör utrangeras från sortimentet. Supporterklubbarna bör också undvika lojalitetsmarkörer mot personer som dömts för huliganbrott.

Den breda fotbollspubliken har ett ansvar för sitt agerande på läktarna. Själv har jag omoget skrikit med i en hatramsa för mycket, men det är slut med det nu. Fler personer borde också visa civilkurage och våga säga ifrån när övergrepp sker.

En klarare ansvarsfördelning löser inte problemet, men är en nödvändig förutsättning för att problemet skall kunna lösas. Jag vill inte ha ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. För att undvika en sådan utveckling måste något göras nu.

Bertil Rignäs avgång nödvändig - usel krishantering förvärrade situationen

Uppdatering onsdag kl 18.45 återfinns längst ned i posten.

Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.

Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.

I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.

Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.

Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.

Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.

Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.

Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.

Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.

Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.

En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget. 

Rasistiskt agerande i dansk fotboll

Nyligen avslöjades att storklubben FC Köpenhamn diskriminerar människor med andra namn än Jensen, Olsen eller Carlsen när det gäller biljettköp till fotbollsmatcherna i Champions League. FC Köpenhamn oroade sig för att supportrar till motståndarlagen Galatasaray, Juventus och Real Madrid skulle köpa biljetter till platser utanför den avspärrade bortafans-sektionen och att ordningsproblem då skulle kunna uppstå. För att minska den risken valde klubben att annullera biljetter som sålts till personer boende utanför Köpenhamn och som inte hade danskklingande efternamn. Så hävde till exempel FC Köpenhamn biljettköp som gjorts av Kristianstadsbladets medarbetare Tanes Caliskan, för att han hade fel namn.

Om detta skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.

Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.

Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarde supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.

Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphör med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).

AIK:s nye ordförande Johan Segui slog en signal...

...och ville kommentera min korta text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén från den 2 mars och som jag utvecklade på min egen blogg här. I den texten återgavs en intervju med Johan Segui i Svenska Dagbladet, där Segui kallade AIK:s medlemmar och supportrar för "kunder". Lite självgott skrev jag att IFK Göteborgs ordförande aldrig skulle degradera klubbens medlemmar och supportrar till "kunder".

Min korta text väckte starka känslor. En och annan upprörd AIK-supporter hörde av sig och ville förklara Seguis uttalande. En förklaring som återkom var att Segui vände sig till sponsorerna när han beskrev medlemmar och supportrar som "kunder", eftersom det var ett språk sponsorerna förstod. Samtidigt förväntades klubbens medlemmar och supportrar förstå att han bara spelade ett spel när han uttryckte sig på det sätt han gjorde.

Igår lördag blev jag uppringd av Johan Segui som ville reda ut saken. Han var mycket trevlig och instämde helt i kritiken att beskriva supportrar och medlemmar som kunder. Segui sa att han var felciterad i Svenska Dagbladet och det han hade sagt var ungefär så här: I den moderna fotbollen beskrivs ibland besökare, supportrar och klubbmedlemmar som kunder. Har man det synsättet måste man också ge besökare, supportrar och medlemmar en god service - annars förlorar man dem. Men jag tycker att kundtänkandet inom fotbollen är felaktigt. Det gläder mig mycket att Johan Segui tar avstånd från alla försök att reducera medlemmar och supportrar till kunder.

Segui trodde också att IFK Göteborg hade utomordentliga möjligheter att göra en stark säsong - inte minst genom valet av den nye tränaren Mikael Stahre...

Kundmentalitet inom idrotten? AIK vs. IFK Göteborg

Jag är en övertygad motståndare till kundtänkande inom idrotten. Som medlem i och hängiven supporter till IFK Göteborg skulle jag bli synnerligen irriterad om klubbens ordförande började kalla mig för en kund till klubben. Jag är en del av klubben, inte någon som klubben sänder varor och tjänster till.

Jag tror aldrig att någon ordförande för IFK Göteborg skulle kalla klubbens medlemmar och supporters för kunder till klubben. Jag blev väldigt förvånad när jag i Svenska Dagbladet i dag läste att AIK:s nye klubbordförande Johan Segui kallar AIK:s supporters och medlemmar för just kunder.

En del kanske menar att Johan Segui bara spelar ett spel för att göra den mer affärsinriktade ledningen glad och att supportrarna vet var de har honom i fråga om klubbkänsla. Jag köper inte det. Ord är viktiga och vilka ord vi använder påverkar vårt sätt att tänka och vara. Beskrivs vi som kunder börjar vi själva tänka som kunder och då blir vi kunder. Sluttande plan.

Accepterar verkligen AIK:s supporters att degraderas till kunder? Jag skulle aldrig göra det.

Jag skrev en kort notis om saken på IFK Göteborgs supporterblogg Baraben, där jag medverkar som skribent. Där pågår nu en diskussion i kommentarfältet.

Mesta mästarna IFK Göteborg samt frågan om varför det inte finns något SM-slutspel i fotboll

Som många läsare känner till har jag glädjen att vara skribent på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben på Glenn Hysén. Igår publicerade jag följande text. Kommentarer och diskussion kring posten finns här.

*

Nyligen förde jag på Twitter (@UlfBjereld) en diskussion med filosofen och kulturskribenten Roland Poirier Martinsson om vilket lag som är de riktiga Mesta mästarna i svensk fotboll - IFK Göteborg eller Malmö FF.

I sak är frågan enkel. IFK Göteborg har 18 SM-guld, Malmö FF endast 16. Roland Poirier Martinsson argumenterade för att under åren 1982 - 1990, då mästerskapet avgjordes genom SM-slutspel, borde allsvenska seriesegraren betraktas som de egentliga svenska mästarna. SM-slutspelet i fotboll blev som bekant en flopp och erhöll aldrig samma prestige som till exempel ishockeyns SM-slutspel.

Under de nio åren med SM-slutspel i fotboll vann IFK Göteborg fem SM-guld (1982, 1983, 1984, 1987, 1990), Malmö FF bara två (1986, 1988). Under samma nio år vann IFK Göteborg Allsvenskan tre gånger (1982, 1984, 1990), Malmö FF vann fem gånger (1985, 1986, 1987, 1988, 1989). Om seger i Allsvenskan i stället för seger i SM-slutspelet under dessa år räknats som mästerskapstitel hade Malmö FF i dag haft sammanlagt 19 svenska mästerskap, IFK Göteborg endast 16.

Men historien kan inte skrivas baklänges. Vinnaren av SM-slutspelet fick titeln Svenska mästare, oavsett vad vi i efterhand tycker om SM-slutspelet som idé och verksamhet. Därför är också IFK Göteborg Mesta mästare i svensk fotboll.

SM-slutspelet i fotboll blev en flopp. Jag är glad för det. Jag tillhör dem som oavsett sport tycker att en rak serie är den bästa formen att utse mästare. Visst händer det att serien är avgjord i god tid före de sista omgångarna och att spänningen kan hållas vid liv längre genom ett SM-slutspel. Men en rak serie ökar idrottens trovärdighet genom att ge mindre utrymme åt slump och tillfälligheter.

Frågan är då varför just fotbollen har lyckats hålla fast vid den enkla seriens idé? I alla stora europeiska fotbollsligor avgörs mästerskapet i serieform. I Sverige är fotbollen den enda (?) stora lagsport som avgörs i serieform, ishockey, basket, handboll och bandy har sedan länge övergått till slutspel. Varför är det så? Vilken är förklaringen till att just fotbollen avgörs genom seriespel?

Kan det vara så att fotbollen till sin essens bygger på uthållighet och tålamod, att slutspel är oförenligt med fotbollens temperament? Fotbollen är målsnålast av de idrotter jag här nämnt. Är det lättare för ett bottenlag i fotboll att skrälla mot ett topplag är vad det är för ett bottenlag i t ex bandy eller handboll? Slumpfaktorn i ett slutspel skulle därför vara större i fotboll än i övriga sporter? Förslag på andra förklaringar mottages tacksamt.

Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012

OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.

1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.

2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.

3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.

4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.

5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.

6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.

7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.

8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.

9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.

10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.

Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!