Därför är jag trött på det eviga bengalbrännandet

Strax innan avspark utbröt det igår tumult på läktarplats vid den allsvenska fotbollsmatchen mellan BK Häcken och IFK Göteborg. Maskerade supportrar till IFK Göteborg förberedde sig för att elda bengaler. En kvinna i publiken blev upprörd över de maskerade supportrarnas beteende. Hon gick fram för att fotografera dem och försökte även rycka av maskeringen på en av dem. Kvinnan påstås då ha fått ta emot ett slag i ansiktet. En man kom till hennes försvar och slagsmål bröt ut.

Jag är väldigt trött på det eviga bengalbrännandet på allsvenska fotbollsmatcher. Mina argument är tre.

1.) Bengalbränning på läktarplats är farligt och uppfattas av många som skrämmande. Bengalerna utväxlar en stark hetta och den kraftiga rökutvecklingen kan orsaka skada. Brännandet utförs oftast av maskerade män med svarta luvor, vilket kan vara vara hotfullt och skrämmande (inte minst för barn).

2.) Bengalbränning är förbjuden och genomförandet urholkar därför klubbens/matcharrangörens auktoritet. Dessutom försenas inte så sällan matchen, vilken innebär att rytmen störs för såväl spelare som för publik.

3.) De som bränner bengaler sätter sig själva i stället för klubben i centrum. Bengalbrännandet blir en egotripp, på klubbens och publikens bekostnad. Lojaliteten blir med den egna gruppen i stället för med den klubb man säger sig vilja stödja.

Vilka sätt finns det då att få bukt med problemet. Jag tror de som ropar på en quick fix ropar förgäves. Bengalbränningen handlar om en kultur som fått fäste i små, högmobiliserade grupper och det krävs ett långsiktigt arbete för att åstadkomma förändring.

En del förespråkar ett legaliserande och ett organiserat användande av pyroteknik i samband med matcherna. Den lösningen tror jag inte så mycket på. Det är förbudet som gör pyrotekniken attraktiv. Bengalbrännandet handlar om unga män och makt - att visa styrka och visa vem som det är som bestämmer på läktarplats. Om klubben organiserar egen pyroteknik kommer dessa unga män att fortsätta bränna sina egna bengaler.

Andra förespråkar starkare läktarinsatser från polis och vakter när bengalbrännandet genomförs. Men det är ingen enkel strategi. Risken är stor att ett polisiärt ingripande leder till upploppsliknande situationer på läktaren, där helt oskyldiga åskådare kommer att skadas.

Jodå, kvinnan som ingrep igår visade civilkurage och förtjänar respekt. Problemet löses på sikt bäst genom att polisen och vaktpersonal under matchtid förmår identifiera de personer som bränner bengaler och sedan ingriper mot dem i efterhand. Klubbarna och polisen måste också samarbeta i att luckra upp de små men väl ihopkittade grupper som är bärare av denna kultur.