Därför är jag trött på det eviga bengalbrännandet

Strax innan avspark utbröt det igår tumult på läktarplats vid den allsvenska fotbollsmatchen mellan BK Häcken och IFK Göteborg. Maskerade supportrar till IFK Göteborg förberedde sig för att elda bengaler. En kvinna i publiken blev upprörd över de maskerade supportrarnas beteende. Hon gick fram för att fotografera dem och försökte även rycka av maskeringen på en av dem. Kvinnan påstås då ha fått ta emot ett slag i ansiktet. En man kom till hennes försvar och slagsmål bröt ut.

Jag är väldigt trött på det eviga bengalbrännandet på allsvenska fotbollsmatcher. Mina argument är tre.

1.) Bengalbränning på läktarplats är farligt och uppfattas av många som skrämmande. Bengalerna utväxlar en stark hetta och den kraftiga rökutvecklingen kan orsaka skada. Brännandet utförs oftast av maskerade män med svarta luvor, vilket kan vara vara hotfullt och skrämmande (inte minst för barn).

2.) Bengalbränning är förbjuden och genomförandet urholkar därför klubbens/matcharrangörens auktoritet. Dessutom försenas inte så sällan matchen, vilken innebär att rytmen störs för såväl spelare som för publik.

3.) De som bränner bengaler sätter sig själva i stället för klubben i centrum. Bengalbrännandet blir en egotripp, på klubbens och publikens bekostnad. Lojaliteten blir med den egna gruppen i stället för med den klubb man säger sig vilja stödja.

Vilka sätt finns det då att få bukt med problemet. Jag tror de som ropar på en quick fix ropar förgäves. Bengalbränningen handlar om en kultur som fått fäste i små, högmobiliserade grupper och det krävs ett långsiktigt arbete för att åstadkomma förändring.

En del förespråkar ett legaliserande och ett organiserat användande av pyroteknik i samband med matcherna. Den lösningen tror jag inte så mycket på. Det är förbudet som gör pyrotekniken attraktiv. Bengalbrännandet handlar om unga män och makt - att visa styrka och visa vem som det är som bestämmer på läktarplats. Om klubben organiserar egen pyroteknik kommer dessa unga män att fortsätta bränna sina egna bengaler.

Andra förespråkar starkare läktarinsatser från polis och vakter när bengalbrännandet genomförs. Men det är ingen enkel strategi. Risken är stor att ett polisiärt ingripande leder till upploppsliknande situationer på läktaren, där helt oskyldiga åskådare kommer att skadas.

Jodå, kvinnan som ingrep igår visade civilkurage och förtjänar respekt. Problemet löses på sikt bäst genom att polisen och vaktpersonal under matchtid förmår identifiera de personer som bränner bengaler och sedan ingriper mot dem i efterhand. Klubbarna och polisen måste också samarbeta i att luckra upp de små men väl ihopkittade grupper som är bärare av denna kultur.

Om moralism och historielöshet i debatten om fotbollsvåldet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om vad jag uppfattar som historielöshet och moralism i debatten om det s k fotbollsvåldet. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Visst är våldet i samband med idrottsevenemang ett stort problem som fläckar fotbollens varumärke. Enskilda människor kommer till skada. Sponsorer tvekar och barnfamiljer undviker vissa matcher.

Men debatten präglas också av historielöshet, bristande proportioner och moralism. Jämfört med andra våldsyttringar i det svenska samhället i dag är det ytterst få människor som kommer till skada. I stället är det våldets ritualisering och meningslöshet som provocerar.

I grunden handlar huliganvåld nästan alltid om grupper av unga män i kombination med alkohol eller droger. Den typen av våld är sannerligen ingen ny företeelse, utan snarare något som har präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, som t ex i Ulf Peder Olrogs "Samling vid pumpen": Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt! Alfred ha de slagit så han ligger och blör. I grusgropen slåss de med Buskhyttaborna, länsman fick på huvet, så jag tror att han dör. Eller Olle Adolphsons "Balladen om det stora slagmålet på Tegelbacken": Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör. Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör, som med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett gick till Tegelbacken för att skipa rätt.

I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga berusade män från Tunaberga som slåss mot unga berusade män från Buskhyttan. I stället är det unga, berusade män från Firman Boys som slåss mot unga, berusade män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma.

Jag vill inte leva i ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. Min principiella inställning är i stället följande:

1.) Våldsanvändningen hänger nästan alltid hänger samman med bruk av alkohol. Ta därför bort all alkoholförsäljning från arenorna.

2.) Medierna bör fortsätta på den inslagna vägen och tona ned rapporteringen från interna uppgörelser mellan vår tids Tunabergare och Buskhyttabor, d v s klubbarnas s k firmor. Uppmärksamhet i medierna innebär ju bara ytterligare en kick för den lilla grupp som deltar i dessa sammanstötningar.

3.) I den mån individer på eller utanför en idrottsarena bryter mot lagen är det polisens ansvar att agera. Självklart skall polisbevakningen av idrottsevenemang bekostas av det allmänna. Det är därför vi betalar skatt, och polisens våldsmonopol varken kan eller bör delegeras till någon annan.

4.) Klubbarna har ett ansvar genom att inte bidra till firmornas legitimitet. Stockholmsklubbarnas s k kvartssamtal med firmarepresentanter undergräver ju all trovärdighet i klubbarnas påståenden att de motarbetar firmorna.

5.) Spelare och ledare har också ett ansvar i att skärpa sin stil och hyfs på och bredvid planen. Det ständiga tjafsandet på domaren och fuskandet i form av att medvetet och på felaktiga grunder tillskansa sig fördelar (filmningar, "stjälande" av inkast och hörnor etc) bidrar också till att i onödan hetsa upp stämningen.

Men framför allt - spänn av. Fotbollsvåldet är ett otyg och skall bekämpas. Men det är inte kriget som har kommit till vårt land.

Liknande tankar har tidigare formulerats av Vänstra Stranden.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!