Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Verklighetens folk? Göran Hägglund sådde vind, och fick skörda storm

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman påminner om att det är tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande Göran Hägglund publicerade sin artikel om "Verklighetens folk" på DN Debatt (16 september 2009). I artikeln ställde Göran Hägglund Sveriges "radikala elit" mot "vanliga Svenssons". Dessa "vanliga Svenssons" benämner Göran Hägglund som "verklighetens folk", "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv (...) och som ägnat sommaren åt att "tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Göran Hägglunds artikel kan läsas nästan som en parodi på en populistisk artikel. Här finns skallet mot och förlöjligandet av en "radikal elit" som till exempel påstås tillskriva människor som uppskattar föreställande konst för att ha "nazistiska böjelser". Här finns naturromantiserandet av det "rena" folket, obefläckat av politik och uppfyllt av sina vardagsgöromål. Här finns också det för populismen så typiska auktoritära perspektivet - folket är ett, folket är homogent, folket "har inte tid att förhålla sig till alla konstigheter".

Nej Göran Hägglunds text har inte åldrats med välbehag. För att uttrycka det mycket milt.

Artikeln på DN Debatt hade föregåtts av Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli 2009. Då var det “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” som buntades ihop till en "kulturelit": Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget (...) som hemsökte "vanligt folk". Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. (Jag undrar fortfarande om Göran Hägglund på allvar tyckte att det var fel att förskolan jobbade med könsrollsfrågor.)

Ty vind så de, och storm skola de skörda, skrev Hosea (8:7). Göran Hägglunds tal och artikel bidrog dessvärre till att ge legitimitet åt det populistiska tonfall som idag genomsyrar samhällsklimatet. Eller som Björn Wiman avslutar sin artikel:

Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti - som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta - sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag.

Välkommen till den nya verkligheten Den verklighetens folk tillhör vi alla.

Sara Skyttedal kan inte välja mellan Macron och Orbán

Jag minns när Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund sommaren 2009 i sitt tal i Almedalen gjorde anspråk på att representera "verklighetens folk". I talet skapade Göran Hägglund en motsättning mellan en så kallad kulturelit och "vanligt folk". Hägglund ondgjorde sig över tidningarnas kultursidor, över teaterregissörer och över så kallade "könsneutrala lekar" i förskolan. Jag följde talet på plats, och såg hur en dåvarande ledarskribent på Svenska Dagbladet bokstavligen hoppade jämfota av förtjusning.

Själv blev jag djupt besviken på Göran Hägglund, som jag annars hållit (och håller) högt. Genom att etablera en populistisk retorik på bästa Donald Trump-nivå (även om vi hade några år kvar till Trump-eran då) bidrog han till att sänka debattnivån och ge legitimitet åt högerpopulisternas  verklighetsbild. Han blev vinden som förebådade stormen. Jag var besviken, för jag tyckte han borde ha stått emot.

Idag, snart tio år efter Göran Hägglunds populistiska utspel, går Kristdemokraterna till Europaval med en lista som toppas av en kandidat (Sara Skyttedal) som säger sig inte kunna välja mellan Frankrikes president Emanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán.  "Båda är lika destruktiva", säger hon till Dagens Nyheter.

Orbáns högerauktoritära regeringsparti Fidesz har genomfört långtgående inskränkningar av rättsstaten och EU överväger skarpa sanktioner mot Ungern. Men Kristdemokraternas toppnamn inför EU-valet Sara Skyttedal kan inte välja mellan Emanuel Macron och Viktor Orbán. Och så finns det de som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna inte litade på att en M/KD-regering skulle orka hålla Sverigedemokraterna utanför det politiska inflytandet.

Strid i KD om flyktingpolitiken

I den senaste mätningen från Demoskop får Kristdemokraterna 2.6 procent av väljarstödet. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Kristdemokraterna låg över fyraprocentsspärren i en Demoskopmätning. Inte syns det några ljus i tunneln heller - partiet har svårt att vinna sakägarskap i någon enskild fråga.

Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.

Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.

Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.

Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.

 Foto: Franke Fouganthin

”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.

Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.

Livet efter DÖ. Regeringskris eller business as usual?

Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.

Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.

Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?

Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.

I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.


Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.

Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.

Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna?

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna? Valet av Ebba Busch Thor som partiledare föregicks av en maktkamp, där hennes konkurrent och den Göran Hägglund närstående Jakob Forssmed drog det kortaste strået. Jakob Forssmed representerar en mer mittenorienterad och Ebba Busch Thor en mer högerorienterad del av partiet. I sitt installationstal gjorde också Ebba Busch Thor en tydlig poäng av att Kristdemokraterna står till höger i politiken.

So far, so good. Alla partier har olika grupperingar som i varierande grad konkurrerar med varandra om att driva partiet i en viss riktning. I det här fallet var det heller ingen som ifrågasatte processen - valet av Ebba Busch Thor tycks ha varit ett uttryck för medlemsviljan inom Kristdemokraterna.

Nu prövas Ebba Busch Thors förmåga att samla och hålla samman sitt parti, givet de olika åsiktsgrupperingar som finns. Därför väckte det stor uppmärksamhet när det framkom att Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen - den Jakob Forssmed och Göran Hägglund närstående Emma Henriksson - att lämna sitt gruppledaruppdrag. Emma Henriksson var inte road av uppmaningen, men valde att inte ta strid utan ställde sin plats till förfogande.

Riksdagsgruppens valberedning kunde inte enas om vem som skulle ersätta Emma Henriksson. Ebba Busch Thor - som själv inte sitter i riksdagen - lät då meddela att hon förordade den henne politiskt närstående Andreas Carlson. När riksdagsgruppen skulle rösta om Andreas Carlson som gruppledare begärdes sluten votering. Andreas Carlson fick endast hälften av rösterna, resterande hälften var blankröster.

Jag tror aldrig det hänt tidigare i svensk politisk historia att en gruppledare i riksdagen enbart fått stöd av halva sin riksdagsgrupp. Andreas Carlson har nu en tuff utmaning (för att uttrycka det milt) att vinna riksdagsgruppens förtroende och att utveckla auktoritet som gruppledare. Anderas Carlson själv låter ångerfull när han uttalar sig till Ekot: Jag tror mycket hade kunnat göras bättre när det kommer till att få information och till att känna oro. Som så ofta när det gäller politiska konflikter hänvisas till att "informationen" kunde ha hanterats annorlunda - även när det i grunden rör sig om värdeskillnader.

Först i höst lär vi kunna göra en bedömning av hur allvarlig sprickan inom Kristdemokraterna är, och med vilken skicklighet Ebba Busch Thor förmår utöva sitt partiledarskap. Nu önskar jag bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar!

Fortsatt maktstrid inom KD. Ebba Busch Thor petar Emma Henriksson

 Igår blev det känt att Kristdemokraternas nytillträdda partiledare Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen Emma Henriksson att ställa sin plats till förfogande. Ebba Busch Thors agerande har av främst två anledningar väckt stor uppmärksamhet.

1.) Ebba Busch Thor och Emma Henriksson tillhör olika åsiktsriktningar inom Kristdemokraterna. Emma Henriksson står Jakob Forssmed och förre partiledaren Göran Hägglund nära, och representerar någon form av kontinuitet inom Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor, som saknar riksdagsplats, står mer till höger och har en starkare, med ideologiskt inriktad förändringsagenda för partiet. Petningen av Emma Henriksson handlar inte om en personfråga i största allmänhet, utan om partiets ideologiska färdriktning. Valberedningen får nu en delikat uppgift att försöka identifiera en efterträdare till Emma Henriksson som kan accepteras även av den del av Kristdemokraterna som önskat att Emma Henriksson skulle ha fortsatt som gruppledare.

2.) För bara sex veckor sedan uppmanade Ebba Busch Thor sina partikamrater att vara varsamma mot varandra, för att undvika partistrider. Måndagen efter Ebba Busch Thor valts till partiledare sa hon i  radions P1 Morgon: Vi har aldrig stått så enade i Kristdemokraterna som vi gör i dag. Vi har haft en turbulentare tid bakom oss, men det här handlar om att när man utvecklar politiken så kommer det att finnas ett behov av högt i tak, mycket diskussion och då vill jag mana till försiktighet och varsamhet i hur vi gör det. Många frågar sig nu hur "försiktigt" och "varsamt" det är att peta en sittande gruppledare som har starkt stöd hos den del av partiet som förlorade maktstriden om partiledarposten.

En högervridning av Kristdemokraterna riskerar att lösa upp Alliansen. Oavsett om så blir fallet finns det inget som tyder på att de rödgröna partierna eller allianspartierna under överskådlig tid kommer att kunna samla en egen majoritet i riksdagen, skriver Ewa Stenberg i en klok artikel i DN. Så länge inte valsystemet ändras eller Sverigedemokraterna släpps in i värmen (inget tyder på att någondera av detta heller kommer att inträffa under överskådlig tid) så är partierna dömda till en evig Decemberöverenskommelse.

Såvida det inte bildas en blocköverskridande regering eller ett mer utvecklat blocköverskridande samarbete. Kommer på mig själv med att för första gången inte direkt och kategoriskt avfärda tanken på en möjlig stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Inte för att jag vill ha en sådan - läsaren av denna blogg vet att jag förespråkar politiska lösningar som synliggör konflikterna i partisystemet, inte döljer dem. Men de ständiga eftergifter och kompromisser som följer i Decemberöverenskommelsens spår riskerar att skapa en längtan efter en stark regering vilket skulle göra en sådan koalition möjlig. Jag vill inte dit, men börjar bli orolig för att det är just dit vi är på väg.

Vart går Kristdemokraterna? En jämförelse mellan Ebba Busch Thors och Göran Hägglunds installationstal

I dag valdes Ebba Busch Thor till ny partiledare för Kristdemokraterna. Kommer hon att profilera sig högerut, i syfte att dra den politiska debatten åt höger och vinna över besvikna moderatväljare och kanske till och med Sverigedemokrater? Eller kommer hon att orientera sig mot mitten, för att hålla samman sitt i många viktiga frågor splittrade parti?

Första indikationen på hur Ebba Busch Thor vill profilera Kristdemokraterna kanske kom i hennes installationstal på rikstinget i dag. En spännande fråga är till exempel vilken roll Ebba Busch Thor tillskriver de kristna värdena i Kristdemokraternas ideologi och politikutveckling.

Vi måste göra klart att Kristdemokraterna är ett politiskt parti, inget annat. Politik är inte religion. Religion är heller inte politik. Alla som delar våra värderingar och gillar vår politik hör självklart hemma hos Kristdemokraterna. Det är så vi blir ett växande parti. Nej, så formulerade sig inte Ebba Busch Thor i sitt installationstal i dag. Citatet är i stället hämtat från hennes företrädare Göran Hägglunds installationstal när han valts till partiledare 2004. Göran Hägglund var som partiledare angelägen om att hålla rågången klar mellan religion och politik. Huruvida det var en framgångsrik strategi går att diskutera. Något "växande parti" blev aldrig Kristdemokraterna under Göran Hägglunds tid som partiledare.

Det är intressant att jämföra Göran Hägglunds installationstal med Ebba Busch Thors installationstal. Göran Hägglund nämnde kristendomen  en enda gång och i en enda mening, medan kristna värden hade en framträdande plats i Ebba Busch Thors tal. De båda skiljer sig också åt i synen på kristna värden i dagens samhälle. Göran Hägglund sa: Vi kristdemokrater anser att den etik som förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen ska vara fortsatt vägledande. Ebba Busch Thor sa: Det var ur de kristna värdena som Europas demokratiska och humanistiska principer formades. Öppenheten, toleransen, religionsfriheten, barmhärtigheten, jämlikheten. Där ser vi vikten av att vi håller fast vid våra kristna värderingar. 

Göran Hägglund talade således om den etik som "förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen". Ebba Busch Thor säger i stället att Europas demokratiska och humanistiska principer formades ur de kristna värdena. Det är ingen liten skillnad, det. Djävulen gömmer sig i detaljerna, om uttrycket ursäktas i detta sammanhang.

Överhuvudtaget var Ebba Busch Thors tal ett ovanligt tal. Anförandet handlade mycket om etik och moral och vårt sätt att leva tillsammans, gestaltat av personliga upplevelser och erfarenheter. Ordet "ondska" återkom sju gånger. 

De inom Kristdemokraterna som längtar till höger var nog gladast efter talet. De sakfrågor som Ebba Busch Thor lyfte fram först handlade om strängare straff och starkare försvar. Hon betonade också explicit att partiet verkligen var ett högerparti. (Ordet "höger" förekom överhuvudtaget inte i Göran Hägglunds installationstal.) De som är obekväma med tanken på en högervridning av Kristdemokraterna fick söka tröst i uppmaningar som Stå alltid på de svagas sida och Vi ska ta strid för en politik som ersätter egoism med gemenskap. 

Jag fick intrycket att Ebba Busch Thor verkligen avser att försöka föra Kristdemokraterna högerut, på socialkonservativ och inte på nyliberal grund.

Bäst i talet var att Ebba Busch Thor på ett övertygande sätt bottnade i sina värderingar och sin människosyn. Här fanns heller inga fiktiva "Tommy" eller andra låtsasfigurer, utan de människor som förekom var på riktigt. Sämst var det sätt på vilket hon kritiserade den rödgröna regeringen. Här blev formuleringarna mer svepande och slängiga. De talepunkter som i övrigt på ett befriande sätt lyst med sin frånvaro staplades plötsligt på varandra och Tea Party-rörelsen kändes inte långt borta.

Kristdemokraterna efter Göran Hägglund

Uppdaterat 26/2 kl 11.30. Acko Ankarbergs avhopp kom överraskande. Visserligen indikerade förhandsnomineringarna att Ebba Busch Thor hade stärkt sin ställning och att partiet görna såg en förändring. Acko Ankarberg representerade kontinuiteten, Ebba Busch Thor förändring och - sannolikt - en starkare högerprofilering. Acko Ankarberg hade goda förutsättningar att hålla samman partiet - givet att det hade funnits ett något starkare stöd för hennes person och hennes mittenposition i partiet.

Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.

Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.

*

 I dag höll Göran Hägglund ett slags avskedstal till Kristdemokraternas partimedlemmar, på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i Örebro. Talet var impregnerat av socialkonservativa värderingar. Redan i sitt installationstal 2004 formulerade Göran Hägglund sin vision om ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Formuleringen inramade även hans avskedstal.

Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.


Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.

Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.

*

Vem blir det då som efterträder Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna? Fältet har tunnats ut. Lars Adaktusson, Emma Henriksson och Stefan Attefall har meddelat att de inte står till förfogande. Av de namn som kvarstår återfinns tre huvudkandidater i form av Acko Ankarberg, Ebba Busch Thor och Jakob Forssmed. Jag har hittills anfört att partiet kommer att välja det namn som har bäst förutsättningar att hålla samman partiet, och att Acko Ankarberg väger tungt i det avseendet. Men det är ännu för tidigt att ge en definitiv bedömning. Acko Ankarberg står för kontinuitet, och många kristdemokrater vill ha förnyelse och förändring. Unibet, som brukar ha ordning på oddsen, ger 1.60 på Acko Ankarberg och 2.30 på Ebba Busch Thor. Jakob Forssmed ger hela 8.50.

I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.

Uppdaterat kl  22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom. 

En öppen process? Om Kristdemokraternas val av ny partiledare

Hur skulle Kristdemokraterna gå till väga för att utse ny partiledare efter Göran Hägglund? Alla är för en "öppen process", men en öppen process kan betyda väldigt många olika saker.

I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.

En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.

Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.

Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.

Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.

Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)

Peter Pan och Kristdemokraterna

En sen kväll tröttnade Peter Pan på att leka med de andra barnen i Kensington Gardens och beslöt sig för att flyga hem till sin mamma igen. Han visste att han varit borta länge och att hon varit ledsen och orolig och saknat honom, men nu skulle han äntligen komma tillbaka. Han skulle flyga in genom det fönster som alltid stod öppet och lägga sig bredvid henne i sängen och allt skulle bli som vanligt igen.

Men när Peter Pan kom fram till mammans sovrumsfönster så var fönstret stängt. Peter Pan knackade det hårdaste hans små fingrar kunde förmå på fönstret, men ingen kom och öppnade. Då kikade Peter Pan in genom fönstret, han såg sin mamma sova sött i sängen och hon hade en annan lite pojke på sin arm. Peter Pan fick aldrig, skriver J M Barrie, träffa sin mamma igen.

Det var Vänstra Stranden som osökt kom att tänka på denna sedelärande historia om vådan av att komma försent i sina liv när vi i Göran Hägglunds anda i eftermiddags satt vid köksbordet för att lösa världsproblemen - i det här fallet Kristdemokraternas framtid. Inför valet 2006 och efter de nya Moderaternas rusning mot mitten fanns det ett öppet fönster mot höger på det politiska fältet att flyga in genom. Kristdemokraterna hade möjlighet att flyga in och med en socialkonservativ ideologi ta det utrymmet i besittning. Men Kristdemokraterna tvekade, och varvade i stället en stundtals populistisk retorik (sänkta bensinskatter, verklighetens folk, politikens gränspolis) med att inta positioner snarast längst till vänster av allianspartierna på det så trånga mittfältet.

Nu är fönstret stängt och ett annat litet parti ligger och gosar längst ut till höger i Moder Sveas säng. Frågan är om fönstret går att öppna igen.

*

Läs gärna Vänstra Strandens text Hur skall det gå för Kristdemokraterna?

Vill också tipsa om att Unibet ger det intressanta oddset 10 ggr pengarna på att samtliga allianpartier när året är slut har kvinnliga partiledare. Något säger mig att det oddset kommer att sjunka inom kort.

Exit Göran Hägglund

Göran Hägglunds avgång kom oväntat. Även om det var en i högsta grad öppen fråga huruvida Göran Hägglund skulle leda Kristdemokraterna i valet 2018 fanns det inga tecken i himlen på att han skulle avgå just nu. Tvärtom talade mycket för att Göran Hägglund skulle låta de många yngre tänkbara efterträdarkandidaterna utnyttja tiden i opposition till att ta ett steg fram och synliggöra sig ytterligare för partimedlemmar och för väljarkåren för att sedan kunna ta över 2016. Så blev det nu inte.

Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.

Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.

Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.

Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.

Göran Hägglund vill minska kostnaderna för asylmottagningen

På DN Debatt formulerar Kristedemokraternas partiledare Göran Hägglund tre politiska förslag i syfte att minska kostnaderna för asylmottagningen. Etableringsbidragen skall sänkas. Handläggningstiden för asylärenden för flyktingar som kommer från "säkra länder" skall kortas. Den som beviljas asyl i Sverige skall inte längre få ett permanent uppehållstillstånd, utan ett uppehållstillstånd som endast gäller i tre år. Därefter prövas ärendet igen. Om skyddsbehovet kvarstår eller om den sökande har etablerat sig på arbetsmarknaden ges ett permanent uppehållstillstånd.

Det finns såväl sakpolitiska som strategiska förutsättningar för Kristdemokraternas och Göran Hägglunds kursändring. Sakpolitiskt står Sverige inför en tid där flyktingmottagningen sannolikt kommer att öka. Då är det naturligt att se över migrationspolitikens utformning, i syfte att till exempel stärka rättsäkerheten och förbättra möjligheter till integration.

Strategiskt är Kristdemokraterna i starkt behov av en profilfråga. Inför det stundande extravalet tvingas partiet än en gång möta väljarna balanserandes på fyraprocentsgränsen. En politik som syftar till att minska kostnaderna för asylmottagningen kan göra partiet relevant för väljare som annars väljer mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

En del har uttryck förvåning över att det är just Kristdemokraterna som lägger fram de här förslagen. Jag är inte förvånad. Det är länge sedan Kristdemokraternas väljare var lika positiva till en generös flyktingpolitik som t ex Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Göran Hägglund har redan tidigare med sitt språkbruk om "Verklighetens folk" tangerat en populistisk "vi mot dom-diskurs" som man annars vanligen förknippar med Sverigedemokraterna. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har sedan länge rört sig i en riktning mot en mer restriktiv flyktingpolitik.

Jag brukar hävda att Sverigedemokraternas närvaro inte får utgöra ett hinder för en migrationspolitisk debatt mellan de övriga partierna. Ett sådant läge försämrar möjligheterna att utveckla migrationspolitiken och skapar en polarisering där Sverigedemokraterna representerar den ena polen och de sju övriga partierna trängs kring den andra polen. Det är ett konstgjort politiskt läge som främst gynnar Sverigedemokraterna.

Däremot är jag orolig för att Kristdemokraternas och Göran Hägglunds konkreta förslag bidrar till att föra politiken i en mer restriktiv riktning, och att Sverigedemokraterna den vägen ges ett indirekt politiskt inflytande. Genom att lägga fokus på minskade kostnader för asylmottagningen bidrar Göran Hägglunds utspel till att flytta över debatten till Sverigedemokraternas planhalva.

Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb.

Uppdaterat kl 21.25. Undrar också lite över hur ökad osäkerhet kring om man får stanna i landet ökar motivationen för att lära sig svenska. Samt hur vårdnadsbidraget passar in i Kristdemokraternas incitamentsstruktur för att få fler invandrare i arbete.

Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen.

Göran Hägglund i Almedalen - habilt, men ingen vändpunkt för KD

Göran Hägglunds tal i Almedalen blev inte den vändpunkt som Kristdemokraterna skulle behöva för att lyfta partiet på säker mark över fyraprocentsspärren. Anförandet var habilt, men präglades av samma problem som kännetecknar Kristdemokraternas politik överhuvudtaget. Partiet behöver en profilfråga som berör tillräckligt stora väljargrupper och som kan motivera tillräckligt många allmänborgerliga väljare att rösta just på Kristdemokraterna.

Göran Hägglund inledde med två av de frågor som partiet ett bra tag nu försökt profilera sig på - kravet på en utredning om svenskt Nato-medlemskap samt arbetsfördelningen mellan kommun, landsting och stat i sjukvårdsfrågor. Oavsett var man står i sak kan jag inte riktigt förstå vilket tänkande som leder fram till slutsatsen att dessa två frågor skulle vara effektiva kampanjfrågor för Kristdemokraterna inför valet i september. En del menar att Nato-spåret är en flört med de moderater som är missnöjda med sitt eget partis duckande i frågan. Kanske det. Men jag är tveksam till om det i så fall är en ändamålsenlig strategi.

Däremot tror jag att dagens utspel från Kristdemokraterna om garanterad rätt till plats på äldreboende för alla över 85 år är ett bättre förslag, som förstärker den del av partiets profil som handlar om omsorgen om de äldre. Det är också en billig reform som kan bidra till ökad trygghet för många människor.

Sin vana trogen ägnade sig Göran Hägglund åt ordvitsar som drev med oppositionen. Jag uppskattar Göran Hägglunds humor, men i kväll blev skämten så många att det kändes ansträngt och ibland nästan tvångsbetonat. Min tweet om att det föreföll som att Göran Hägglund redan avgått och att vi iakttog hans audition för ett nytt jobb i nöjesbranschen fick stor spridning.

Kommer då Kristdemokraterna att klara sig kvar i riksdagen i höstens val? Jag brukar inte tveka i mina bedömningar, men här är jag fortfarande osäker.

Inget regn i Almedalen i dag, men lite kyligt framåt kvällen. Har cyklat för första gången på ett år, och tänker göra det även fortsättningsvis under veckan. Allmänheten uppmanas till viss försiktighet.

Omslaget. Sista chansen för Alliansen?

Det kommer nu ett omslag i finanspolitiken i stramare riktning och det går i dag inte att se något utrymme för skattesänkningar under kommande mandatperiod, sa statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan.

Omslag var ordet, sa Bull. Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering är i ett närmast desperat behov av omslag i opinionsläget för att ha en chans att behålla regeringsmakten efter höstens val. De rödgröna partierna har ett överläge på omkring 15 procentenheter och det syns ingen tendens till att avståndet skulle börja minska. Socialdemokraterna har också större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar just nu på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Alliansens enda ljuspunkt ligger i att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi.

Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val. Kanske är det omslag som Fredrik Reinfeldt nu lanserar Alliansens sista chans att åstadkomma en så kallad "game-changer", det vill säga något som förändrar den politiska situationen på ett avgörande sätt. Lyckas inte Alliansen i sitt uppsåt denna gång behövs det sannolikt en yttre händelse för att vända opinionen till valseger - till exempel en ekonomisk eller politisk kris i omvärlden alternativt hjälp från ovan. Inget av dessa alternativ tycks i dag särskilt sannolikt.

Reinfeldt vill neutralisera skattedebatten, där Socialdemokraterna haft ett starkt retoriskt vapen i att kunna kritisera alliansregeringen för att låna pengar till skattesänkningar i stället för att prioritera investeringar i jobb, skola, omsorg och infrastruktur. För en vanlig väljare är det inte helt lätt att identifiera skillnaderna i de båda blockens skolpolitik. Reinfeldt vill få valrörelsen att handla om den ekonomiska politiken och där han vill framställa Alliansens linje som en jobbpolitik (mot de rödgrönas "bidragspolitik").

Kommer Alliansens så kallade omslag att få de önskade effekterna? Nja. Jag är skeptisk av två skäl. För det första: Genom att acceptera idén om skattehöjningar för att finansiera välfärden flyttar Alliansen över den politiska diskussionen till Socialdemokraternas hemmaplan. Om nu skattehöjningar skall genomföras för att förbättra välfärden, varför då inte låta Socialdemokraterna genomföra dessa? Det är ju ett parti som har stor erfarenhet av att bedriva en sådan politik.

För det andra: Hur trovärdig är egentligen Alliansens nya politik i skattefrågan? Det är bara någon månad sedan som Alliansen slogs med näbbar och klor för att finansiera ytterligare skattesänkningar. Här finns en risk att väljarna uppfattar omsvängningen som en omvändelse under galgen. Alliansregeringen kan uppfattas som en flipp-floppande vindflöjel för opinionen, alternativt en ulv i fårakläder som kommer att genomföra nya skattesänkningar så snart tillfälle bjuds.

Till detta kommer Alliansens splittring i skattefrågan. Annie Lööf och Göran Hägglund kan knappast ha klappat händerna av förtjusning över Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs utspel. Centerpartiet vill sänka skatten för företagare, Kristdemokraterna vill sänka skatten för pensionärer. Båda partierna är i desperat behov av profilfrågor för att stärka sin ställning i opinionen.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, brukar jag säga. Vi får se hur han klarar utfrågningen i kvällens SVT Agenda. Jag ger honom och Alliansen åtta veckor att genom sitt omslag påverka opinionen. Är opinionsavståndet lika stort som nu när vi närmar oss mitten av april - då tror jag faktiskt att regeringen är rökt.

Alliansregeringen - mellan skattefrågans Skylla och Karybdis

Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Många äro de som lett i mjugg när vår tids socialdemokrater sjungit Internationalens fjärde vers, i Henrik Menanders översättning från 1902.

Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.

Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.

Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?

Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?

Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.

När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.

Senatorsval i USA. Om Twittermissbruk och veganska strippklubbar

Uppdatering finns längst ned i posten.

Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.

En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.

I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.

Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.

Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare  (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp. 

Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).

Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."

Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.

Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.

Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)

Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner

I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess  verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.

Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.

Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.

Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.

 

Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.

 

I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.

Hur ska det gå för Kristdemokraterna? Fem år senare

I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna med sina 2.7 procent sitt sämsta resultat på nästan 20 år. Ljusen i tunneln blir för Kristdemokraterna allt färre. Visst kan det vara så att Alliansens småpartier ökar i slutskedet av valrörelsen 2014, då de får uppmärksamhet på mer lika villkor med de större partierna. Och visst kan det fortfarande finnas ett antal taktikröstare som hjälper upp partiets valresultat i förhållande till olika partisympatimätningar. Men förutsättningarna för att attrahera taktikröstare försämras om partiet uppvisar så dåliga resultat i opinionsmätningarna att en taktikröst uppfattas att riskera att bli en bortkastad röst. Centerpartiets svaga opinionsstöd innebär också att presumtiva taktikröstare 2014 måste välja mellan att taktikrösta på Kristdemokraterna eller på Centerpartiet. Det innebär i sin tur att det blir konkurrens om taktikröstarna på ett helt annat sätt än tidigare samt att ett antal taktikröstare kanske i stället väljer att rösta på Moderaterna eftersom taktikröstningssituationen blir för komplicerad.

Hur skall då Kristdemokraterna göra för att vända den negativa trenden? Finns det något hopp för partiet och dess partiledare Göran Hägglund? Redan för fem år sedan skrev jag en bloggpost med rubriken "Hur ska det gå för Kristdemokraterna?" Det kan finnas ett värde i att gå tillbaka till vad jag skrev då och se hur texten förhåller sig till dagens läge. Har Kristdemokraterna lyssnat på mig eller inte? Borde Kristdemokraterna lyssna på mig eller inte? Så här skrev jag då:

Hur ska det gå för kristdemokraterna? Inför partiets riksting i Norrköping balanserar regeringens strykpojke på fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiets profilfrågor från valrörelsen 2006 är antingen kastade i glömskans sjö (förslaget om sänkt bensinskatt) eller genomförda som halvmesyrer (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget) och därför inte längre användbara som valvinnarfrågor. Det stundande Europavalet riskerar att bli en katastrof för partiet.

Kristdemokraterna definieras ibland som den kristna högern i Sverige. Partiets företrädare uppskattar inte den beteckningen. De tycker att beteckningen orättvist associerar till den kristna högern i USA, och dess fundamentalistiska syn i samlevnadsfrågor, den israelisk-palestinska konflikten och stödet för USA:s militära interventioner på olika håll i världen.

Visst finns det mycket som skiljer de svenska kristdemokraterna från den kristna högern i USA. Men väljarstudier visar att en betydande del av partiets väljare placerar sig själv just till höger på vänster-högerskalan. Ur det perspektivet representerar kristdemokraterna den kristna högern i Sverige.

Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga som bidrar till att skilja ut partiet från sina regeringskamrater och samtidigt ger den kristna högern i Sverige ett mänskligt ansikte. Varför inte rikta in sig på en mer generös flykting- och biståndspolitik? I en tid när enprocentsmålet för svenskt bistånd urholkas och flyktingar skickas tillbaka till Irak och Afghanistan behövs alla goda viljor i dessa frågor. Eftersom folkpartiet avsvurit sig socialliberalismen så kunde kristdemokraterna eftersträva att fylla högerkantens humanistiska tomrum med en medkännade socialkonservatism.

Uppdaterat: I dag torsdag kommenterar jag kd:s riksting i pigga Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Cissi Wallin i P 3.

Usch vad tiden går. Hade någon frågat mig idag hade jag sagt att Brunchrapporten började sändas 2011, typ.

Jag konstaterar att Kristdemokraterna fortfarande har enorma problem med att utmejsla en profilfråga. Vårdnadsbidraget är ingen hit, frågan om sänkt bensinskatt var ett politiskt feltänk av monumentala mått och frågan om fastighetsskatt är stendöd. Avregleringen av apoteken har väckt starka känslor, men något röstmagnet blev det ej. Göran Hägglunds försök att profilera partiet genom att använda en populistisk terminologi som "verklighetens folk" eller att utpeka sig själv som "politikens gränspolis" har heller inte mottagits med jubel från väljarna.

Jag tycker fortfarande att Kristdemokraterna borde kunna tjäna på att utveckla en medkännande socialkonservatism, med flykting- och biståndsfrågor som ett centralt inslag. Kristdemokraterna är ett folkrörelseparti och med tanke på den idéfattigdom och det alltmer desperata läge som partiet befinner sig i så tycker åtminstone jag att ett sådant frimodigt steg skulle kunna locka borgerliga, humanistiskt sinnade, väljares intresse.

Men jag börjar tappa hoppet om Kristdemokraterna. Det blir väl i stället mer av samma, mer avregleringar och vårdnadsbidrag, mer retorik om politikens gränser. Vore synd om det blev partiets sista ord. Skall partiet falla kunde det väl i alla fall göra det med frimod om med visad medkänsla och engagemang för dessa de verkligt våra minsta.

Så blir kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir lika mycket en kamp om den politiska dagordningen som ett försök att påverka väljarnas åsikter i enskilda politiska sakfrågor. Ungefär så här tror jag det kommer att bli.

Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.

Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.

Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.

Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.

Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll

Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.

Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.

Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.

P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.