Alliansregeringen - mellan skattefrågans Skylla och Karybdis

Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Många äro de som lett i mjugg när vår tids socialdemokrater sjungit Internationalens fjärde vers, i Henrik Menanders översättning från 1902.

Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.

Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.

Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?

Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?

Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.

När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.

Alliansregeringen - en one trick pony?

En uppdatering från kl 17.40 återfinns längst ned i posten.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade i dag att regeringen skjuter upp genomförandet av det femte jobbskatteavdraget samt de planerade skattelättnaderna för pensionärer. Skälet till regeringens beslut är den pågående oron i världsekonomin.

Beslutet kommer inte på något sätt oväntat och kanske drar Fredrik Reinfeldt också en liten suck av lättnad. Genomförandet av det femte jobbskatteavdraget utvecklades till en besvärlig politisk fråga, där alliansregeringen riskerade att gå mot sitt hittills största nederlag i riksdagen. De senaste dagarna har allt fler röster ur det borgerliga lägret också argumenterat för att skjuta upp genomförandet av jobbskatteavdraget, t ex regeringens egen IT- och regionminister och tillika partiledarkandidat för Centerpartiet Anna-Karin Hatt. I förlängningen av jobbskatteavdragsfrågan kunde det t o m skönjas nyvalshot i horisonten.

Om ekonomin ljusnar får alliansregeringen nu i stället möjlighet att återkomma valåret 2014 med förslag om nya skattelättnader. Efter ett par år i träda känns kanske förslaget om ett femte jobbskatteavdrag då något mindre uttjatat.

Även Socialdemokraterna och Håkan Juholt kan känna en viss lättnad. Det är inte enbart kul att fälla regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna är i dagsläget också lika lite intresserade av ett nyval som vad alliansregeringen är.

Regeringen har tidigare kritiserats för fantasilöshet och brist på visioner. Nu är det enda verktyget i verktygslådan - jobbskatteavdraget - inte längre möjligt att använda. Finns det inga arbetslinjeverktyg för tider av ekonomisk nedgång?

Av regeringens tidigare starka kort - sammanhållningen inom regeringen och hanteringen av finanskrisen - är det i skrivande stund osäkert hur det blir med regeringssammanhållningen. Hur kommer det nya Centerpartiet och en allt mer desperat kristdemokrati att förhålla sig till allianssamarbetet?

När det gäller den ekonomiska krishanteringen är det inte alls säkert att väljarna blir lika imponerade en andra gång. Regeringen riskerar i sin visionslöshet att framstå som en one trick pony. Bakom draperiet till manegen står Håkan Juholt och Tommy Waidelich, frustande och ivrigt stampande i väntan på att få göra entré...

Uppdaterat kl 17.40. Apropå Tommy Waidelich så tycker jag att han i dag i Studio Ett gjorde sitt bästa medieframträdande hittills som ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna. Han hade ingen enkel ingångsposition. Stödjer Socialdemokraterna regeringens beslut att skjuta på skattesänkningen för pensionärerna? Om Alliansregeringen nu visar ekonomiskt ansvar genom att skjuta upp det femte jobbskatteavdraget, borde då inte Socialdemokraterna visa ett motsvarande ekonomiskt ansvar genom att skjuta upp de reformer partiet lanserat i stället för jobbskatteavdraget?

Men Waidelich var givet förutsättningarna väldigt tydlig i sina svar. Socialdemokraterna prioriterar investeringar framför skattesänkningar för pensionärer. Socialdemokraterna tänker heller inte skjuta upp de reformer man lanserat, möjligen minska dem något. Waidelich grundidé är att om man använder pengarna till investeringar som ger jobb så stärker det statsfinanserna mer än att bara ha pengarna på banken som en extra buffert.

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas svåra vägval

Inför några få hundra åhörare, varav flera var från fastlandet inbussade Sverigedemokrater, höll Jimmie Åkesson sitt jungfrutal i Almedalen. De glesa åhörarleden berodde inte främst på att publiken bojkottade honom (även om många säkert kände olust för att närvara på ett SD-möte), utan på att söndagen är den sämsta Almedalsdagen då nästan alla har hunnit åka hem. Valåret 2014 infaller Sverigedemokraternas dag i stället på tisdagen, en av de dagar då allra flest är på plats i Almedalen.

Jimmie Åkesson höll sitt tal i opinionsmässig motvind. Just i dag publicerades två opinionsmätningar, vilka båda pekade på att SD balanserar på fyraprocentsgränsen. I Synovates undersökning minskar partiet från 6.3 till 4.6 procent. I Skops undersökning minskar partiet från 6.6 till 4.2 procent. Nedgången kan förstås vara en tillfällighet. Men om vi antar att den uttrycker en substantiell förändring så väcks frågan vad nedgången beror på. Jag tror inte nedgången är en reaktion på att SD fått stor uppmärksamhet för att de hotat att rösta med de rödgröna partierna i frågan om ett femte jobbskatteavdrag. En rimligare tolkning är att partiet under senare tid försökt bredda sitt politiska register och lagt mycket mindre betoning på de invandringspolitiska frågorna.

Varken i sitt tal i dag eller i sitt tal i riksdagens partiledardebatt för ett par veckor sedan berörde Jimmie Åkesson på allvar invandringspolitiken. Dagens Nyheter har gjort en egen undersökning som visar att SD tonat ned invandringspolitiken även i sitt riksdagsarbete. Eftersom dessa frågor uppfattas som de absolut viktigaste av en central del av SD:s väljargrupp är det möjligt att breddningen av politiken leder till en demobilisering av den delen av partiets sympatisörer.

Sverigedemokraterna står inför ett strategiskt dilemma. Antingen försöker partiet bibehålla sin ställning som outsider och som en spik i foten på det politiska etablissemanget. I så fall är invandringspolitiken en utmärkt fråga att hålla fast vid, tillsammans med den "lag och ordning"-linje som Åkesson i dag också lyfte fram. Men eftersom andelen svenska väljare som tycker att invandringspolitiken och "lag och ordning"-frågorna är tillräckligt viktiga för att de skall påverka deras val av parti är mycket liten, så frånhänder sig partiet därigenom möjligheten att på allvar växa och skaffa sig varaktigt politiskt inflytande över hela det politiska fältet.

Eller så breddar partiet sitt politiska register och tonar ned de invandringspolitiska frågorna och blir ett högerpopulistiskt, socialkonservativt inspirerat, parti överhuvudtaget. På så sätt kan partiet avdemoniseras och tröskeln sänks för de övriga partierna att i någon mån samverka med SD. Men risken är då i stället att partiet tappar i intresse hos sina nuvarande kärnväljare och att inga nya väljargrupper kommer i deras ställe. Sverige har knappast plats för ytterligare ett borgerligt parti.

Nu försöker Jimmie Åkesson kombinera båda dessa linjer. Han jobbar långsiktigt och påverkas knappast av tillfälliga opinionsmätningar.

(Jag noterade också att Jimmie Åkesson i sitt anförande lyckades med konststycket att påstå att SD är ett socialkonservativt parti och samtidigt förneka att partiet står till höger i politiken.)

I frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer Jimmie Åkesson att sälja sig dyrt. Jag har svårt att se hur Fredrik Reinfeldt skulle kunna formulera om sitt förslag på ett sätt som gör att SD byter sida utan att det politiska priset för regeringen skulle bli väldigt högt.

Nyval är inte det troligaste alternativet i höst, men kan inte uteslutas. Jimmie Åkesson är nog kluven till en sådan utveckling. Jag har svårt att se att SD skulle trilla ur riksdagen redan nu. Däremot riskerar partiet att tappa sin vågmästarställning, och därigenom marginaliseras än mer i den svenska politiken.

Kan Framtidskommissionen hjälpa regeringen att hitta en väg bortom jobbskatteavdragen?

Den borgerliga Alliansregeringen har på senare tid fått allt starkare kritik för att sakna framtidsvisioner och för att nya jobbskatteavdrag framställs som lösningen på i stort sett alla samhällsproblem. I dag - på Moderaternas egen dag i Almedalen - möter regeringen kritiken genom att på DN Debatt meddela att den avser att tillsätta en Framtidskommission bestående av de fyra partiledarna samt ett antal oberoende experter. Kommissionen skall beskriva de utmaningar Sverige står inför och staka ut den väg den vill att Sverige skall ta på sikt.

Det blir säkert bra. Men samtidigt bekräftar tillsättandet av kommissionen bilden av en regering som tappat orienteringen och som nu behöver hjälp både med att ta reda på vart den vill och hur den skall ta sig dit.