Alliansregeringen - mellan skattefrågans Skylla och Karybdis

Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Många äro de som lett i mjugg när vår tids socialdemokrater sjungit Internationalens fjärde vers, i Henrik Menanders översättning från 1902.

Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.

Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.

Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?

Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?

Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.

När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.

Max-affären - om yttrandefrihet och frihet att äta var man vill

Jag blev inte blev särskilt upprörd över att hamburgerkedjan Max i ett brev till sina anställda ondgjorde sig för en höjning av restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna vid en rödgrön valseger. Självklart har du som arbetsgivare rätt att delta i den politiska opinionsbildningen på samma sätt som alla andra. Vi lever i ett fritt land.

På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.

Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.


Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.

Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.