Ulf Kristersson söker politiskt samarbete med Jimmie Åkesson. Moderaternas normalisering av SD är nu fullbordad

I dag träffades Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera ett framtida politiskt samarbete i riksdagen. Samtalet handlade enligt Ulf Kristersson själv bl a om sätt att minska invandringen till Sverige, om behovet av skärpta straff för att bekämpa brottsligheten och om ett främjande av kärnkraften.

Det är första gången moderatledaren träffar Jimmie Åkesson för ett enskilt möte i syfte att åstadkomma ett politiskt samarbete i riksdagen. Moderaternas normalisering av Sverigedemokraterna kan härmed sägas vara fullbordad.

Det går fort ibland. Från Fredrik Reinfeldts uppmaning "Öppna era hjärtan" 2014 över Anna Kinberg Batras uttalande om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna 2017 till att Jimmie Åkesson sitter i Ulf Kristerssons arbetsrum i riksdagen och planerar ett konkret samarbete mellan de båda partierna inom invandringspolitiken och kriminalpolitiken.

Det är samme Ulf Kristersson som i egenskap av nyvald partiledare tydligt deklarerade: "Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna". I regeringsförhandlingarna efter valet 2018 lovade samme Ulf Kristersson dyrt och heligt Centerpartiet och Liberalerna att han som statsminister skulle bli en garant för att Sverigedemokraterna aldrig skulle få något inflytande över politiken. Dagens samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson visar att Annie Lööf och Jan Björklund visste vad de gjorde när de sa "tack, men nej tack" till Ulf Kristerssons inviter.

Samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer knappast att stanna vid migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Aptiten växer medan man äter. Hur blir det med public service? Hur blir det med kulturpolitiken? Och hur blir det med skolan - kommer Richard Jomshofs bisarra idéer om statliga internatskolor för barn som stör ordningen också snart att vara moderat politik? Som sagt - det går fort ibland.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som bara vill minska invandringen. Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Sverigedemokraterna beskriver sig själva som Sverigevänner, men hatar den liberala individualiserade syn på människans fri- och rättigheter som under så lång tid konstituerat det som i dag är Sverige.

Det högerkonservativa blocket tätnar. Högerradikala, populistiska rörelser kommer sällan till makten utan att först ha släppts fram av den traditionella högern. Dagens besked från Ulf Kristersson innebär ytterligare ett steg i en sådan riktning.

Ebba Busch Thor och KD:s populistiska retorik

I sitt tal i Almedalen igår rasade kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor mot det mesta: Socialister, radikaler, liberaler, statsministern, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Jan Björklund, "ledande politiker", "höga tjänstemän", Januaripartierna, "elitfeminister", Skolverket, Jämställdhetsmyndigheten och bankerna.

Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.

Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.

I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.

Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.

Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.

I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.

Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

Gå i frid, Jan Björklund

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga. Jag vet inte riktigt varför Jesusorden från Markus 5:34 kommer över mig när Jan Björklund nu lämnar politiken. Jesus riktar sig till en kvinna som blivit fri från sin sjukdom, genom att tro och genom att röra vid Jesus mantel. Kanske förknippar jag citatet med Jan Björklunds sista stora insats som partiledare; han följde sin tro och belönades med att Sverigedemokraterna nu utestängs från allt inflytande över regeringspolitiken. Vackert så.

Däremot belönades inte Jan Björklund av väljaropinionen. I kvällens Novus får Liberalerna endast 2.7 procent - det är vad jag kan förstå det sämsta resultatet för Liberalerna i Novus någonsin.

Jan Björklunds partiledartid har varit framgångsrik i det avseendet att Liberalerna under flera år i regeringsställning kunnat påverka svensk politik och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan man med fog diskutera hur positiv denna prägel har varit. Jan Björklunds viktigaste fråga har ju varit skolan, och det är ganska svårt att beskriva den svenska skolans utveckling under Jan Björklunds tid som positiv. I stället förknippas svensk skola i dag med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Jag har alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Jag är övertygad om att viktiga uppgifter fortfarande ligger framför honom. Så låt oss fullfölja det religiösa anslaget genom att avsluta med psalm 730, Per Harlings översättning av en irländsk visa/bön och ofta använd som en så kallad sändningssång: Må din väg gå dig till mötes.

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen må Gud hålla,

hålla dig i sin hand.

 

Jan Björklunds nio liv

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. 

Så skrev jag på denna blogg för ganska exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 25 januari 2015. Bakgrunden var Folkpartiets (det vill säga dagens Liberalerna) katastrofala valresultat i valet några månader tidigare, då partiet med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) hade varit sämre. Efter valet fortsatte Folkpartiet att dala i opinionsmätningarna. Frågan var inte om Jan Björklund skulle avgå, utan när. Eller varför han inte redan hade avgått.

Tji, fick vi. Jan Björklunds motivation att fortsätta var stark. Han utmanades våren 2017 av Birgitta Ohlsson, men Jan Björklund gick segrande ur den kraftmätningen. En annan tänkbar utmanare - eller möjligen kronprins - var Erik Ullenhag. Han har nu lämnat politiken och är Sveriges ambassadör i Jordanien.

I dag är Liberalerna ett öppet splittrat parti. Striden om partiets hållning i regeringsfrågan ägde rum inför öppen ridå. Jan Björklund gick segrande även ur den striden, och någon ny utmanare syns inte vid horisonten. Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson var den som inför offentligheten mest energiskt argumenterade för att partiet skulle släppa fram en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men Mats Persson förlorade och hans bedömningar av den strategiska situationen imponerade inte. I kulisserna går det att ana tillbakakommande Johan Pehrson som, om Mats Persson nu är politiskt förbrukad, säkert inte tvekar att vid rätt tillfälle ställa sig till förfogande som partiledarkandidat.

I dag kräver ledningen för Liberalerna i Sigtuna kommun att Jan Björklund avgår. Well. Att byta partiledare just när partiet genomgått sin svåraste kris i modern tid är förstås vanskligt. Särskilt om det är svårt att hitta en slagkraftig kandidat som har förutsättningar att uppfylla det som är en partiledares kanske viktigaste funktion, att hålla samman sitt parti. Stefan Löfven-ingar växer inte på träd.

Många liberaler sneglar nog mot himlen, förlåt - jag menar mot Bryssel - och hoppas att Cecilia Malmström ska nederstiga som en deus ex machina för att ställa allting till rätta. Jag anar att de sneglar förgäves.

Men osvuret är bäst. Det ska bli spännande att om fyra år läsa denna bloggtext igen. I väntan på det kan den nyfikne läsa statsvetaren Anders Sundells text som visar att det är en avservärt högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val.

När dog Alliansen?

Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".

Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.

*

Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?

I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.

Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.

Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.

Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.

Fortsatt dramatik i regeringsfrågan

I en debattartikel i Expressen skriver åtta riksdagsledamöter från Liberalerna att partiet bör släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. De åtta utgör en minoritet av den liberala riksdagsgruppens totalt 20 ledamöter. Som jag tidigare anfört är det oftast den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka information eller att gå ut offentligt för att försöka förändra opinionsläget. Eller som Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren skrev på twitter tidigare i dag: Orsaken till att L-politiker som vill släppa fram Kristersson nu tar tydlig ställning offentligt och gemensamt kan vara att den interna debatten inte går deras väg.

I kväll redovisar Ekot uppgifter om att allianspartiernas partiledare arbetar med att ta fram ett gemensamt dokument som skulle garantera att Sverigedemokraterna utestängdes från politiskt inflytande om det skulle bli en moderatledd regering. Jag har svårt att se hur ett sådant dokument skulle bli trovärdigt. Mandatfördelningen i riksdagen är ju som den är. Ulf Kristersson skulle som statsminister behöva Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild viktig omröstning. Det är klart att en sådan position skulle ge Sverigedemokraterna ett stort inflytande, oavsett hur ett dokument formuleras.

Och om allianspartierna ändå lyckades göra en sådant dokument trovärdigt - varför i fridens dag skulle Jimmie Åkesson släppa fram en regering som garanterade att hans parti inte skulle få något inflytande?

Nej, jag hoppas och tror att Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid sina utfästelser från den dagen de röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister i riksdagen förra gången, den 14 november.

Jan Björklund: Den regering som nu föreslås är SD:s önskeregering. (...) Att i detta läge. efter det som nu har inträffat, regera enbart med SD i regeringsunderlaget är uteslutet.

Annie Lööf: Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. (...) Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är trots allt lättare att kompromissa om politiska sakfrågor än om sin moral. Därför hoppas och tror jag fortfarande på en blocköverskridande lösning i regeringsfrågan.

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag röstade riksdagen som väntat nej till talmannens förslag att utse Stefan Löfven till statsminister. Därmed har talmannen bara två statsministeromröstningar kvar att spela med - sedan väntar extra val.

Vad händer nu? Det rimligaste alternativet är att talmannen än en gång låter riksdagen rösta om Ulf Kristersson som ny statsminister. Situationen har förändrats sedan Ulf Kristersson fick nej förra gången. Riksdagen har röstat igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Makt och ansvar hänger ihop. Därför kan talmannen nu pröva riksdagens vilja att ge Ulf Kristersson inte bara makten utan också ansvaret.

Helst borde en sådan omröstning äga rum redan före jul. Men jag vet inte om det är praktiskt möjligt.

En annan möjlighet är att talmannen ger partiledarna julhelgen på sig att fundera över läget och ompröva sina positioner. Men då börjar tiden rinna iväg, och ett extra val kan knappast läggas efter EU-valet i maj.

I sin röstförklaring i dag var Jan Björklund väldigt tydlig med att den preliminära regeringsöverenskommelsen mellan Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna var tillräckligt bra för att han skulle kunna tänka sig att släppa fran Stefan Löfven som statsminister. Även Annie Lööf anslog försonliga tongångar och stängde inga dörrar till fortsatta förhandlingar med Socialdemokraterna.

Allt mer offentliggörs nu också kring hur nära en överenskommelse egentligen var mellan de fyra partierna. En artikel i Dagens Nyheter beskriver händelseförloppet på ett vad jag kan bedöma i sina huvuddrag korrekt sätt.

Hur kommer då Centerpartiet och Liberalerna att ställa sig om de än en gång i riksdagen ombeds ta ställning till Ulf Kristersson som statsminister? Jag har ovanan att tro på vad folk säger. Därför tror jag inte heller att Annie Lööf och Jan Björklund i en eventuell ny omröstning kommer att svika sina löften och släppa fram en M/KD-regering som är  beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. 

Centerpartiet och Liberalerna har sedan sist inte blivit trygga i att M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd för Sverigedemokraternas inflytande. Ulf Kristerssons försonliga inställning till samarbete på lokal nivå mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna är ett tydligt tecken på varthän det barkar. Flera undersökningar har också visat att moderaternas egna väljare stöder ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vem tror att Ulf Kristersson skulle kunna stå emot trycket? Inte jag. Och knappast Annie Lööf eller Jan Björklund heller.

Annie Lööf slår dessutom i dag än en gång fast att Centerpartiet inte tänker släppa fram Ulf Kristersson i en ny omröstning. Till Aftonbladet säger hon: Vi röstade nej till Ulf Kristersson förra gången för att Centerpartiet vare sig kan tänka sig att sitta i en regering eller vara i budgetsamverkan med en regering som kräver Sverigedemokraternas aktiva stöd.(...) Vi vill inte medverka till en sådan konstellation, ett sådant samarbete, där man blir beroende av SD.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Så är det. Men det räcker inte med att vilja, det måste finnas en förmåga också. Jag tror faktiskt att Jan Björklund och och Annie Lööf båda vill bära sina respektive partiorganisationer fram till en blocköverskridande överenskommelse och därigenom spärra ut Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Man har de förmågan? Det är just nu den avgörande frågan.

L- och C-väljare har större förtroende för Löfven än för Kristersson!

Nog är det ett tidens tecken att Centerpartiets och Liberalernas väljare i dag hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än vad de gör för Ulf Kristersson.

I en färsk undersökning från Demoskop svarar 38 procent att de har ett stort eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven, medan motsvarande andel för Ulf Kristersson uppgår till 36 procent. Det är en dramatisk förändring jämfört med föregående månad. Då uppgick C- och L-väljarnas förtroende för Ulf Kristersson till 49 procent och för Stefan Löfven till 28 procent.

Väljarna påverkas förstås av sina partiers agerande. Givet att Annie Lööf och Jan Björklund nu sagt nej till Ulf Kristersson och i stället öppnat dörren till Socialdemokraterna är förändringen inte särskilt förvånande. Vi ska också komma ihåg att N-talen i studien sannolikt är små för C- och L-väljare.

Ja, jag tror fortfarande att det finns goda förutsättningar för S, C, L och MP att komma överens. Även om osvuret fortfarande är bäst.

Det drar ihop sig i regeringsfrågan

På måndag kl 09.30 håller talman Andreas Norlén och Stefan Löfven en gemensam pressträff. Senast då lär vi väl få veta om Stefan Löfven behöver mer tid för samtal i regeringsfrågan eller om han av talmannen redan samma dag kommer att föreslås som statsminister.

Vi befinner oss mitt i en komplex process, och få vågar sia om hur den ska sluta, Själv är jag optimist - jag tycker det är mer som talar för än som talar emot att Stefan Löfven kan bilda en ny regering. Socialdemokraterna vill gärna få till stånd en blocköverskridande lösning, Centerpartiet och Liberalerna börjar få slut på alternativ. De kan inte med mössan i hand gå tillbaka till Ulf Kristersson och de vill helst - särskilt Liberalerna - undvika ett extra val.

Den avgörande frågan är om det finns en genuin politisk vilja att komma överens. En sådan vilja förutsätter en ödmjuk inställning från samtliga parter, där man ger och tar. Samtliga partier måste också känna sig bekväma med den slutna överenskommelsen - annars blir den instabil och riskerar att uppfattas som illegitim. Spåren från Decemberöverenskommelsen förskräcker. Därutöver krävs det förstås politisk kreativitet för att hitta lösningar kring de punkter som Liberalerna och Centerpartiet fört fram.

Det gör ont i partisjälen på Liberalerna och Centerpartiet att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering. Måhända kan Annie Lööf och Jan Björklund finna stöd och tröst i dagens undersökning från Inizio. Undersökningen visar att 64 procent av Liberalernas och Centerpartiets väljare vill att deras parti släpper fram Stefan Löfven. Särskilt starkt är stödet bland centerpartisterna - nära 70 procent stöder en sådan åtgärd.

Får vi en ny regering i nästa vecka?

Regeringsfrågan tycks vara på väg in i ett avgörande skede. Annie Lööf och Jan Björklund har nu båda för första gången deklarerat att de kan tänka sig att släppa fram en ny socialdemokratisk regering. Det är en positiv men också förväntad utveckling, givet valresultatet. De rödgröna partierna fick ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fick. Samtidigt förstärker Lööfs och Björklunds tillkännagivanden Alliansens sönderfall. Som flera bedömare nu formulerar det: Alliansen finns inte längre som en politisk kraft, utan bara som en slags idé.

Det är förståeligt att Jan Björklund och främst Annie Lööf nu formulerar sina önskemål som krav. För den fortsatta processen är det viktigt att Lööf och Björklund kan behålla legitimiteten i sina egna väljargrupper. Ur socialdemokratiskt perspektiv är det bättre att förhandla och göra upp med starka aktörer som förmår att ge och ta - och framförallt förmår respektera ingångna överenskommelser. Spåren från Decemberöverenskommelsen - där Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M) inte förmådde hålla ihop sina partier kring den ingångna överenskommelsen - förskräcker.

Nu kan samtal/förhandlingar om sakpolitiken påbörjas. De blir svåra och det krävs politisk klokhet och ödmjukhet från samtliga parter om de ska lyckas. Om förhandlingarna misslyckas - vilket inte alls är omöjligt - rycker ett extra val allt närmare. I så fall kan Socialdemokraterna se fram mot en valrörelse som sannolikt kommet att handla om de frågor där man inte kom överens med Centerpartiet och Liberalerna - det vill säga socialdemokratiska hemmaplansfrågor som skatter, hyror, löner, trygghet på arbetsmarknaden etc. Det är sannerligen inget dåligt utgångsläge inför en ny valrörelse.

Jag noterar att Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson oroar sig för att hans parti kommer att förlora väljarstöd genom att samverka med Socialdemokraterna. Det är sant att små partier som samarbetar med stora regeringspartier tenderar att tappa väljarstöd. Men det skadar kanske inte att betänka Liberalernas väljarstöd utvecklat sig sedan partiet blev en del av Alliansen (tipstack till Daniel Hermansson):

2002: 13.4 procent
2006: 7.5 procent
2010: 7.1 procent
2014: 5.4 procent
2018: 5.5 procent

Jag kommenterar det politiska läget för bland annat SVT Nyheter.

Kampen om regeringsmakten går in i ett avgörande skede

I dag aviserade talman Andreas Norlén att han kommer att föreslå riksdagen att Stefan Löfven väljs till statsminister. Förslaget läggs fram måndag 3 december och omröstningen genomförs tidigast onsdag 5 december. En vecka senare, onsdag 12 december, röstar riksdagen om budgeten för 2019.

Talmannens beslut var klokt och väl avvägt. Nu har allianspartierna inför sina respektive väljare fått köra sina förstahandsalternativ in i kaklet. De flesta - kanske till och med alla - av dessa förstahandsalternativ var dömda i förväg. Men det har ändå varit viktigt för den demokratiska legitimiteten att partierna på allvar har försökt få igenom dem.

Nu förändras landskapet. Nu blir det politik på riktigt, och inte bara ett signalspel. Det känns bra, efter all denna väntan.

Blickarna riktas mot Centerpartiets och Liberalernas interna processer. Tre frågor står i centrum. 1.) Är de villiga att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering? 2.) Är de villiga att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering? 3.) Vilka är deras sakpolitiska krav för att släppa fram/medverka i en socialdemokratiskt ledd regering? 

Socialdemokraterna har på motsvarande sätt att fundera över hur långt partiet kan gå i sakpolitiken för att få med Centerpartiet och Liberalerna på vägen.

Nu läcks det friskt, i första hand inifrån Liberalerna. Glöm aldrig att läckor nästan alltid har en agenda. Och att det ofta är den grupp som är i minoritet och som måste förändra maktförhållandena som har störst anledningar att läcka. #källkritik

Läget i regeringsfrågan

I dag informerade Annie Lööf talmannen att hon ger upp försöken att sondera fram en ny regering. Beskedet kom inte oväntat, även om det också hade varit möjligt för henne att begära förlängning med ytterligare en vecka.

Annie Lööf berättade i positiv anda om de samtal hon fört över blockgränsen om viktiga politiska sakfrågor. Däremot beklagade hon den låsning som fanns i statsministerfrågan. Men faktum är att samtliga tre förslag som hon sonderat förutsatte att just Alliansen skulle inneha statsministerposten, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna. (Alliansen + S, Alliansen + MP, C + L). Så länge Annie Lööf biter sig fast vid Alliansen och blockpolitiken blir hon en del av denna låsning i stället för en del av lösningen.

Det var bra att talmannen gav Annie Lööf möjlighet att köra dessa tre spår i botten. Nu är det dags att gå vidare. Pressen är stor på både Liberalerna och Centerpartiet. De måste nu välja mellan Ulf Kristersson eller Stefan Löfven, annars stundar extra val i vår.

Jan Björklund och Annie Lööf har varit starkare i sina utfästelser att inte släppa fram en M/KD-regering som är beroende av Sverigedemokraterna än vad de har varit om att inte släppa fram en ny socialdemokratisk regering. I samband med riksdagsomröstningen om Ulf Kristersson sade Annie Lööf: Centerpartiet gör nu efter valet precis det som vi sa före valet. Vi kommer inte att ingå i en regering som kräver aktivt stöd av Sverigedemokraterna (...) Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. Dessutom är de tydliga med att de vill motarbeta liberalers inflytande i svensk politik. Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är utomordentligt svårt att se hur Annie Lööf i ett senare skede skulle kunna backa från dessa så starka och entydiga formuleringar och släppa fram en M/KD-regering. 

Ett extra val är heller inte särskilt attraktivt för Centerpartiet. Genom sin hållning i regeringsförhandlingarna skulle partiet i ett sådant val knappast kunna räkna med att attrahera nya väljare från Kristdemokraterna, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Och Liberalerna skulle löpa stor risk att hamna under fyraprocentsspärren. 

Jag tror inte det är väljartaktiska hänsyn som nu avgör Centerpartiets och Liberalernas val. I stället kommer respektive partiers interna processer att bli väldigt viktiga. Vad tycker de aktiva medlemmarna i Liberalerna och Centerpartiet?

För mig pekar det mesta fortfarande mot en socialdemokratiskt ledd regering, kanske till och med en enpartiregering. Då kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet fylla rollen som grön vänsteropposition, Moderaterna och KD fyller rollen som högeropposition. Centerpartiet och Liberalerna förhandlar varje år med Socialdemokraterna om budgeten (på samma sätt som Vänsterpartiet gjorde under förra mandatperioden), och får därmed genomslag för liberal politik utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Sverigedemokraterna hålls fortsatt utanför och deras position marginaliseras.

Jag noterar att Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg är inne på liknande tankar.

Ja visst gör det ont när knoppar brister

I dag röstade riksdagen nej till moderatledaren Ulf Kristersson som ny statsminister. Röstsiffrorna blev 195 nej mot 154 ja. Samtliga 349 riksdagsledamöter fanns således på plats och deltog i omröstningen. Det tycks också som att samtliga ledamöter höll sig till partilinjen - Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans 154 mandat, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 195 mandat.

Debatten i kammaren blev känslostark. Ja visst gör det ont när knoppar brister, skaldade Karin Boye. Nu vet vi visserligen inte om det är våren som är i antågande eller en kall senhöst följd av en riktigt bister vinter. Men ont gör det uppenbarligen i allianspartierna. Det är inte så konstigt. Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nu har den i stället blivit ett hinder för genomförande av liberal politik.

Jan Björklund berättade personligt om det hat som han och andra företrädare för Liberalerna och Centerpartiet utsatts för från "högens svans". Jimmie Åkesson slog återigen fast att Sverigedemokraterna förväntar sig "eftergifter i proportion till partiets storlek" för att kunna stödja en moderatledd regering. Ulf Kristersson, som under valrörelsen lovade att inte gå fram med en M- eller M/KD-regering "såvida inte himlen faller ner", var av naturliga skäl plågad eller åtminstone frustrerad.

Vad händer nu? I morgon stundar nya talmansrundor. Det mest sannolika utfallet är att Annie Lööf för ett sonderingsuppdrag med ett ganska öppet mandat. Ett klokt beslut, i så fall. Nu är dörren till en moderatledd minoritetsregering åtminstone tillfälligt stängd. Det är dags att öppna nya dörrar, där sakpolitiken kan ställas i centrum

Som Karin Boye skrev: Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Är Ulf Kristersson rökt nu?

Det var klokt av talmannen att nominera Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Som jag tidigare anfört har frågan om huruvida Annie Lööf och Jan Björklund är beredda att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering) legat i vägen för alla framsteg i regeringsbildningen. Nu tvingas Centerpartiet och Liberalerna visa sina kort, och därefter kan processen gå vidare på allvar.

Vad händer då nu? Centerpartiet och Liberalerna har redan tidigare avfärdat Ulf Kristerssons önskemål om att få bilda regering utan att alla allianspartierna ingår. Nu är det skarpt läge, genom talmannens avisering om riksdagsomröstning. I sak har ingenting förändrats sedan sist. Det enda som inträffat är egentligen att Ulf Kristersson förödmjukat Annie Lööf genom att, enligt talmannen, förvägra henne möjligheten att få sondera förutsättningarna för en regeringsbildning. (Jag undrar faktiskt lite varför talmannen gav Ulf Kristersson en sådan vetorätt. Det finns kanske ett bra svar på den frågan, men i så fall har jag hittills missat det.) Genom att vägra Annie Lööf möjligheten att sondera regeringsförutsättningarna har Ulf Kristersson också ytterligare höjt tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering eller en M/KD-regering.

Jan Björklund har redan hunnit berätta att Liberalerna kommer att rösta nej till Ulf Kristersson på måndag. Genom Jan Björklund tydlighet blir det än svårare för Annie Lööf att släppa fram Ulf Kristersson.

Jag undrar lite vad talmannen gör om Annie Lööf redan i dag eller i morgon är lika tydlig som Jan Björklund och förklarar att hon kommer att rösta nej på måndag. Det är ju knappast förnuftigt att bara gå och vänta en vecka på en omröstning där utfallet är givet på förhand. Men att avlysa omröstningen innebär ju bara att vi är tillbaka vid ruta ett.

Är Ulf Kristersson rökt nu? Nej, kanske inte riktigt ännu. Men det är mycket svårt att se några ljus i den tunnel där Moderaterna befinner sig. Jag tycker fortfarande att en blocköverskridande samverkan mellan S, MP, C och L är det bästa alternativet, givet valresultatet. Vägen dit är fortfarande lång, svår och osäker. Händelseutvecklingen i dag innebar emellertid ett litet steg på vägen.

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag öppnade Jan Björklund för Annie Lööf som en tänkbar statsminister. Det innebär att Alliansen nu inte bara är oeniga om migrationspolitiken, regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna. Allianspartierna saknar också en gemensam statsministerkandidat. "Det krackelerar", som en person i min bekantskapskrets uttryckte det.

Alliansen splittring är uppenbar och skapar förstås en särskild nerv och oförutsägbarhet i regeringsförhandlingarna. Perspektiven klarnade kanske heller inte efter dagens pressträff med talman Andreas Norlén, som i kreativ anda nu tänker träffa partiledarna i fyra olika grupper strukturerade efter olika regeringsalternativ. Redan med start i morgon tänker talmannen träffa partiledarna i fyra olika grupperingar: 1.) S+MP+allianspartierna (stor koalition), 2.) S+MP+L+C (mittenregering), 3.) MP+Alliansen (blocköverskridande) samt 4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).

Talmannen utsåg således ingen ny sonderingsperson. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i detta skede utanför diskussionerna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska heller inte träffas separat.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om något motsvarande arrangemang inför en regeringsbildning. Men det är möjligt att det har förekommit i andra länder.

Talmannens avsikt är att samtalen ska leda till att vissa regeringsalternativ kan sorteras bort, och att något av de kvarvarande alternativen så småningom tas till kammaren för omröstning. Jag tror i första hand att alternativ 1 kommer att kunna avfärdas. En samlingsregering ska användas i kristider, och där är vi ju definitivt inte. Jag tror heller inte på alternativ 3. En regering bestående av MP och Alliansen skulle knappast släppas fram av S och V, och sannolikt heller inte av SD. En sådan regering skulle heller inte ha majoritet, utan vara beroende av Jimmie Åkessons välvilja i varje enskild votering där S och V var oenig med regeringen. Jag tror varken MP eller L+C skulle vilja försätta sig i en sådan situation.

Kvar står alternativ 2 (en mittenregering med S+MP+C+L) och alternativ 4 (en slags alliansregering, sannolikt M eller M+KD). Det innebär att vi är tillbaka till utgångsläget. C och L måste välja om de vill samarbeta med de rödgröna över blockgränsen eller om de vill hålla fast vid Alliansen och släppa fram en M eller en M/KD-regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås andra alternativ. Till exempel en S-regering som varje år förhandlar om budgeten med L och C. Då kan L och C fortsätta att opponera, få genomslag för sin politik och hålla dörren stängd för SD-inflytande. Men där är vi inte ännu.

Ja, det blir en spännande dag i morgon. Och sannolikt ytterligare några dagar eller veckor framåt...

Hat och okvädingsord från högerhåll mot C och L

I dag blev det lite vilodag, i den intensiva debatten om regeringsbildningen. Ur det perspektivet är det också bra att talman Andreas Norlén tar ett varv till med partiledarna i morgon, innan han går vidare i processen (sannolikt genom att ge Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering). Känslorna behöver svalna på flera håll.

Igår stod Annie Lööf och Jan Björklund upp för sina väljare genom att göra precis det som de under hela valrörelsen lovat att de skulle göra - det vill säga inte sätta sig i en alliansregering som blev beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd och överhuvudtaget inte medverka till att ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande i riksdagen. Centerpartiets och Liberalernas nej till Ulf Kristerssons förslag var på så sätt förväntade och odramatiska.

Desto mer obehagligt är det att ta del av näthat och okvädingsord från delar av den höger som gärna sett ett samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna. Judas, skriver moderaten Ann Heberlein i en tweet apropå att Jan Björklund sade nej till Ulf Kristerssons förslag. (Heberlein försvarar sin tweet med att hon syftade på frälsningshistorien där Judas förräderi spelade en viktig roll, och att hon nu hoppas att Björklunds Judas-gärning ska leda till Moderaternas återuppståndelse.) Rebecca Weidmo Uvell kallar på twitter Centerpartiet och Liberalerna för "jävla hycklare", "fjolliberaler" och "barnrumpor". Katerina Janouch kallar på twitter Jan Björklund för "pajas". Och så håller det på, exemplen kunde lätt mångfaldigas.

Ja, jag hade blivit oerhört besviken om Annie Lööf och Jan Björklund sagt ja till Ulf Kristerssons förslag, och jag hade kritiserat dem för att svika sina vallöften och för att ge Sverigedemokraterna inflytande. Men jag skulle ju aldrig komma i närheten av de ordval som nu florerar i debatten och på nätet. Jag skäms när jag läser dessa formuleringar.

Ibland känns twitter precis som det professor Bo Rothstein en gång i tiden kallade bloggosfären för - en öppen kloakbrunn.

I morgon tar vi nya tag, med ny talmansrunda. Jag önskar Stefan Löfven och mittenpartierna lycka till i de samtal som sannolikt följer.

Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?

I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.

Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.

Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.

För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.

Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.

Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)

En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.