Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

Should I stay or should I go? Om Miljöpartiets dilemma

Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut, sa Miljöpartiets språkrör och tillika miljö- och klimatminister och vice statsminister Isabella Lövin i P1 Morgon i morse. Isabella Lövins uttalande har sin grund i en oro över att Socialdemokraterna i förhandlingar där Miljöpartiet inte deltar ska komma överens med Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik.

Oron är lätt att förstå. Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard har i sina kommentarer varit närmast översvallande över hur långt hon menar att Socialdemokraterna visat sig beredda att för att få till stånd en överenskommelse med Moderaterna. Maria Malmer Stenergard säger också att Moderaterna fått garantier från Socialdemokraterna att partiet kommer att gå fram med en överenskommelse i riksdagen även om inte regeringspartnern Miljöpartiet står bakom.

För Miljöpartiet är situationen förstås oerhört förödmjukande. Visserligen kan Miljöpartiet förhindra att regeringen lägger fram en proposition i frågan. Men Miljöpartiet kan inte förhindra att Socialdemokraterna aktivt bidrar till ett riksdagsbeslut som bekräftar den överenskommelse som eventuellt sluts mellan Moderaterna och Socialdemokraterna (och kanske även flera riksdagspartier). Vilken politisk trovärdighet kommer den rödgröna regeringen ha framåt om de båda regeringspartierna ser så väsensskilt på en av vår tids viktigaste politiska sakfrågor? Situationen blir snabbt ohållbar, och det är därför Isabella Lövin uttrycker sig som hon gör: "Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut".

Kommer då Miljöpartiet att lämna regeringen? Det är trots allt inte självklart. Den migrationspolitiska kommitténs betänkande ska ut på remiss och först våren 2021 blir det riksdagsbehandling kring konkreta lagförslag. Mycket kan hinna hända på den tiden, och det är därför Moderaterna gör så stor sak av att de vill ha skriftliga garantier från Socialdemokraterna om att paritet verkligen kommer att köra över Miljöpartiet i denna fråga. Om Miljöpartiet väljer att lämna regeringen förbättrar man sina förutsättningar att växa i opinionen. Samtidigt innebär ett avhopp att partiet får mindre politiskt inflytande över sakpolitiken, inte minst miljö- och klimatfrågorna. Everything comes with a price.

Själv kommenterar jag den migrationspolitiska kommitténs arbete för Dagens ETC:  

- Om man nu månar så mycket om integrationen borde man värna saker som stärker integration, som permanenta uppehållstillstånd.

– För mig ska S första fråga i detta område vara på vilket sätt Sverige bäst kan hjälpa fler människor, nu kretsar frågan kring hur ska Sverige hjälpa färre.

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Klimat och sjukvård inför valrörelsens slutspurt

Klimatfrågor och sjukvårdsfrågor växer fram som allt mer centrala problemområden inför den stundande valrörelsen. Det extrema sommarvädret och de många skogsbränderna lyfter oundvikligen upp miljö- och klimatpolitiken som frågor där inget politiskt parti kan ducka. Vi fick en försmak på vad som komma skall i gårdagens SVT Aktuellt, med en debatt mellan Isabella Lövin (MP) och Ulf Kristersson (M). Titta gärna på det inslaget. Det ska bli intressant att följa hur Moderaterna ska agera för att på kort tid vässa sina kort i miljö- och klimatpolitiken, för att inte hamna i en hopplös, oinspirerad defensiv.

En mätning från Demoskop tidigare i somras visade också att Miljöpartiet var det parti som väljarna hade störst förtroende för i miljöfrågor. Sommarens extremväder och de omfattande skogsbränderna påverkar den politiska dagordningen på ett sätt som ger bättre strategiska förutsättningar för Miljöpartiet att hålla sig kvar i riksdagen.

Vänster-högerdimensionen har länge strukturerat svensk politiken. Miljöpolitik och sjukvårdspolitik har inte alltid varit så lätta att placera in på denna dimension. När det gäller båda dessa politikområden finns det en skillnad mellan vänster och höger om hur mycket staten och det offentliga via skattemedel ska satsa, samt i vilken utsträckning staten ska försöka styra människors beteenden. Men om vi bortser från resursfördelningsfrågan finns det en potential för partierna - inte minst Socialdemokraterna - att visa på vilket sätt vänster och höger faktiskt har betydelse för sjukvårdspolitiken. Sjukvårdens problem handlar ju inte bara om resurser, utan också om personalbrist och kommunikationsproblem inom vården.

Redan för sex veckor sedan återfanns miljöpolitiken och sjukvårdspolitiken bland väljarnas fyra viktigaste frågor inför valet. Ingenting tyder på att de skulle ha blivit mindre viktiga i väljarnas ögon när valrörelsen snart går in i sitt avgörande skede.

Tal till nationen - Stefan Löfven

Stefan Löfven var sist ut av partiledarna i SVT:s satsning Tal till nationen. Talet började inte så bra, då Löfven förklarade att han höll på Tottenham och inte på Liverpool FC. Men visst, Tottenham-markeringen var förstås bara en förevändning för att få lyfta fram Liverpool-fansens storslagna sång You'll Never Walk Alone (Gerry and the Pacemakers, Rogers & Hammerstein).

Nej, ingen vandrar ensam i Stefan Löfvens Sverige. Flera gånger i talet betonade han vikten av ett starkt samhälle, där människor lever i gemenskap och är trygga.

Nästan alla partiledare har talat om trygghet. Är det så vi i efterhand kommer att benämna valet 2018 - Trygghetsvalet? Stefan Löfven lyfte fram Socialdemokraternas satsningar inför valet som "det största trygghetsprogrammet i modern tid".

I talet fanns också en framtidstro och en tilltro till möjligheten till förändring. Framtiden skapar vi själva, tillsammans. Det är inte den nya tekniken vi ska vara rädda för, det är den gamla, sa Stefan Löfven. Och tillade: Näst intill ingenting är givet. Trygghet i förändring. Eller kanske som Fredrik Reinfeldt sa: Förändra er eller dö! (Nej, det sista sa inte Stefan Löfven.)

Stefan Löfven hade en svår uppgift i att balansera tidigare uttalanden om migration och brott och straff med en profilering i välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor, det vill säga i den riktning dit Socialdemokraterna nu vill vrida debatten. Jag tycker att han givet förutsättningarna klarade den uppgiften OK.

Mitt slutomdöme om SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2028" är positivt. Programformen blev en prövning för partiledarna kring hur de skulle lyckas hantera formatet. Jag tycker att Annie Lööf och Isabella Lövin lyckades bäst.

I morgon fredag sammanträder Socialdemokraternas partistyrelse. Jag kan tyvärr inte vara med denna gång, på grund av andra sedan länge inbokade åtaganden. Men jag sänder med Liverpool FC:s mäktiga sång, här framförd av Judy Garland. Det kan partiet behöva.

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark

At the end of a storm
There's a golden sky
And the sweet silver song of a lark

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown

Walk on, walk on
With hope in your heart
And you'll never walk alone...

Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

Tal till nationen - Annie Lööf

Jag väljer att gå framåt! Så avslutade Annie Lööf sitt anförande i idag i SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2018".

Anförandet var ett liberalt stridsrop för öppenhet och tillit. Annie Lööf sjöng integrationens lov och argumenterade för att se möjligheten i alla människor som kommer till Sverige, vårt växande hem. Hon gestaltade lokalsamhällets möjligheter genom att lyfta fram erfarenheter från den småländska landsbygden under 1980-talet när det gällde att skapa arbete åt nyanlända flyktingar.

Är Annie Lööf då Sveriges svar på Emmanuel Macron? Ja, kanske mer än vad man kan tro. Hustrun teaterviskar till mig att Macron visserligen är mer etatistisk och tror på centralmakten. Men de förenas i tilltron till modernitet, till att marknadslösningar skapar jobb, att migration är något positivt - och naturligtvis i deras optimistiska tillrop: Framåt!

Tidvis lät Annie Lööf som forna tiders kristdemokrater - en kärlek och en tillit till det lokala och en omsorg om de utsatta och de nyanlända. Kontrasten mellan Annie Lööfs hoppfullhet och Ebba Busch Thors dystopier kunde knappast vara starkare.

På måndag är det dags för Isabella Lövin. Då tar vi nya tag.

Kan Miljöpartiets kräftgång öppna dörren för Feministiskt initiativ?

Den enes död, den andres bröd, sägs det. Under en längre tid har vi kunnat se hur Miljöpartiets kris tagit sig uttryck i förlorat väljarstöd. I Svensk väljaropinion, den sammanställning av olika opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, får Miljöpartiet i dag endast 3.6 procent. Det är första gången som Miljöpartiet hamnar under fyraprocentsspärren i denna sammanställning. I Svensk väljaropinion skiljer det nu endast en procentenhet mellan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, trots att det senare partiet ligger i medieskugga.

I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.

Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.

Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.

Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.

Vem är vem? Svenska partiledare rollbesätter Snövit och de sju dvärgarna!

I morgon är det julafton och kl 15 samlas många av oss framför TV:n för att återigen titta på Kalle Anka och de andra Disneyfilmerna. Själv har jag alltid varit svag för den fantastiska filmen Snövit och de sju dvärgarna från 1937. Filmen lär oss mycket om livet, och kanske kan den också lära oss något om svensk politik.

I min uppsättning av Snövit och de sju dvärgarna ser vi: 

Stefan Löfven som Glader. Stefan Löfven är nästan alltid glad och stolt, om än inte nöjd. Det finns de som tycker att han är väl glad, med tanke på läget i Sverige. Å andra sidan har han faktiskt en del att glädjas åt. Ekonomin går utmärkt, arbetslösheten sjunker och den välrenommerade amerikanska affärstidningen Forbes rankar Sverige som världens bästa land för företagare att verka i. Så han bottnar i rollen.

Gustav Fridolin som Toker. Nej, eviga underbarnet Gustav Fridolin lyckades inte hantera Miljöpartiets kris i våras på ett bra sätt. Visserligen lyckades han, icke utan möda, hålla sig fast vid språkrörsposten. Men partiet ligger strax över fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, riksdagsgruppen har splittrats och hans auktoritet är urholkad. Han håller på något sätt ändå humöret uppe.

Isabella Lövin som Blyger. Isabella Lövin ersatte den petade Åsa Romson som språkrör och tog plats i regeringen. I dagens opinionsmätning från Novus uppvisar hon det lägsta väljarförtroendet av alla partiledare. Men de låga förtroendesiffrorna är knappast ett uttryck för att hon skulle vara särskilt impopulär, utan snarare för att de svenska väljarna ännu inte upptäckt att hon finns.

Jonas Sjöstedt som Kloker. Ingen ifrågasätter Jonas Sjöstedts kunskap och kompetens. Han är en skicklig debattör, och hans framgångar i debatterna grundar sig mer på sakliga argument och på logik än på karisma och känslomässiga utspel. En del tycker kanske att han är lite tråkig och inte "går genom rutan", vilket förstås kan vara ett aber - både i politikens och i filmens värld.

Jan Björklund som Trötter. Jan Björklund har varit partiledare för Folkpartiet/Liberalerna sedan 1907, förlåt 2007. De senaste åren gestaltas Liberalernas opinionsutveckling bäst av en horisontell linje. Björklund vaknade till en stund i samband med att resultaten från senaste Pisa-undersökningen presenterades, men i övrigt har hans ledarskap sett rätt zzzzzömnigt ut.

Ebba Busch Thor som Prosit. Som nytillträdd partiledare nös Ebba Busch Thor vid fel tillfälle. Kristdemokraternas riksting bröt upp Decemberöverenskommelsen som skulle hålla samman Alliansen och reglera formerna för styrandet av Sverige fram till 2022. Decemberöverenskommelsen föll, och därmed kanske också hela Alliansen. Ingen vet hur Sverige ska kunna regeras efter valet 2018. Attjo. Prosit.

Jimmie Åkesson som Butter. Jimmie Åkesson är nästan alltid arg. Hur många flyktingar Sverige än tar emot så är det för många, och allt är massinvandringens fel. Det är Butter som i filmen vill köra ut Snövit i skogen igen, i stället för att ge henne skydd. Tell her to get out!, säger han till Kloker. Filmens mest givna rollbesättning.

Anna Kinberg Batra som Den onda drottningen. Som partiledare för det största allianspartiet ser Anna Kinberg Batra det som en självklarhet att hon ska inta rollen som oppositionsledare. Men den saken är inte längre självklar. Spegeln på väggen berättar bistra sanningar om andra unga kvinnor inom Alliansen som är på väg att ta rollen i anspråk. Kanske gäller det nu att handla, och handla snabbt...

Annie Lööf som Snövit. Efter motgångar som nytillträdd partiledare var Annie Lööf nära att bli dödförklarad. Men hon repade sig, har gått förbi Anna Kinberg Batra i förtroendemätningarna och kan kanske inom kort göra anspråk på att bli drottning över hela kungariket, eller åtminstone den del av kungariket som kallas Alliansen. Om hon nu inte frestas att tugga på fel äpple, förstås.

Vi får väl se hur lyckligt denna saga slutar. Med denna spännande rollbesättning önskar jag i alla fall alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Fyra partiledare sommartalar i helgen

Det inrikespolitiska livet rullar igång efter sommaren. De senaste dagarna har präglats av viss personturbulens inom socialdemokratin. I lördags meddelade Aida Hadzialic sin avgång, efter att hon i en poliskontroll åkt fast för rattfylleri. Aida Hadzialic är en kompetent och ideologiskt engagerad politiker, och hon kommer att saknas framöver. Hennes beslut att avgå är värt respekt. Rattfylleri är ett allvarligt brott hennes ställning som gymnasie- och kunskapslyftsminister hade riskerat att allvarligt skadas. Nu hoppas jag att hennes rakryggade agerande att snabbt ta ansvar för sitt fel möjliggör en politisk comeback på högsta nivå i framtiden.

Igår meddelade Carin Jämtin att hon avgår som partisekreterare för Socialdemokraterna och idag blev det klart att hon kommer att ersättas av Lena Baastad, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Carin Jämtin har under sina fem och ett halvt år som partisekreterare fungerat som ett samlande namn inom socialdemokratin, inte minst under den händelserika period då Håkan Juholt var partiledare. Carin Jämtins gärning har präglats av en stark integritet. Hon har också påbörjat ett viktigt arbete med att modernisera och utveckla partiorganisationen.

Lena Baastad höll en hög profil på dagens presskonferens, där hon bl a sa: Jag är van att vinna val. Det tänker jag fortsätta med. Hon passade också på att tveklöst peka ut Moderaterna som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Lena Baastad har gjort sig känd som en sakpolitiskt framgångsrik politiker som gärna samarbetar över blockgränserna - så styr ju Socialdemokraterna Örebro tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Lena Baastads långsiktigt viktiga uppgift blir att på allvar modernisera och öppna upp Socialdemokraternas partiorganisation. Partiet måste göra sig mer relevant för rödgröna medborgare, särskilt de unga, som i dag låter sitt politiska engagemang komma till uttryck på andra plattformar än partipolitiken.

Till helgen rullar det politiska livet igång ytterligare. Då sommartalar Jan Björklund (Göteborg, söndag), Stefan Löfven (Stockholm, söndag), Isabella Lövin (Avesta, lördag) och Jonas Sjöstedt (Umeå, söndag). Dessutom kommer höstens första Sifo-undersökning.

Mandatperioden går nu in i andra halvlek, för att tala sportspråk så här i OS-tider. (Ja, jag är oerhört imponerad av fotbollslandslagets insatser i kvartsfinalen mot USA och semifinalen mot Brasilien.)

Två frågor blir oerhört viktiga inför valet 2018. 1.) Kommer Alliansen att lyckas hålla ihop? Moderaternas vandring mot mitten var en nödvändig förutsättning för Alliansens enighet. Nu tycks Moderaterna vara på väg att bli de gamla Moderaterna igen. Hur kommer Centerpartiet och Liberalerna att trivas i det sällskapet? 2.) Kommer Socialdemokraterna att lyckas åstadkomma en skarp vänster-högerkonflikt med Moderaterna? Vårens kampanj om den svenska modellen blev en framgång. Lyckas partiet nu följa upp med en praktisk politik som i ett knivigt parlamentariskt läge sätter avtryck och visar på skillnaderna mellan vänster och höger? Till dessa frågor lär vi få anledning att regelbundet återkomma till fram till valet 2018.

Spännande partiledardebatt i SVT Agenda

Strax är det dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Det är den första partiledardebatten efter regeringsombildningen och Miljöpartiets kris. Dessutom är det Isabella Lövins första partiledardebatt som språkrör.

Isabella Lövin gör sin debut i ett för Miljöpartiet mycket dystert opinionsläge. Partiet får i dag med 4,2 procent sitt sämsta resultat någonsin i Svensk väljaropinion från Novus/Ekot.

I övrigt är opinionsläget relativt jämnt mellan blocken. I Svensk väljaropinion får de rödgröna partierna 38,4 procent, mot allianspartiernas 41,8 procent. Det är anmärkningsvärt att allianspartierna misslyckats med att utnyttja regeringens parlamentariska svaghet och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen. Borgerligheten är politiskt demobiliserad. Som kuriosa kan nämnas att vid motsvarande mätning under förra mandatperioden - i maj 2012 - hade de rödgröna skaffat sig ett försprång på sju procentenheter, ett försprång som Alliansen inte lyckades ta ifatt.

Hur kommer då partiledardebatten i Agenda att gestalta sig? Miljöpartiets kris kom ytterst olägligt för regeringen, som äntligen hade lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Stefan Löfven kommer nu att göra sitt allra bästa för att tillsammans med Isabella Lövin få debatten att åter handla om dessa ting - jobb, samhällsbygge, skola, bostäder och klimatfrågor. Dessutom kommer frågor om lag och ordning samt integration/etablering att ta plats.

Frågor att hålla utkik efter: Vad menar egentligen Stefan Löfven med "enkla jobb"? Kommer Jonas Sjöstedt att ha med sig en kolbit in i studion? Hur kommer Alliansen att hantera de frågor där de är splittrade - till exempel flyktingmottagning, låglönejobb, förstatligande av skolan? Hur skall Jimmie Åkesson hantera det faktum att Sverigedemokraterna nu hamnat helt vid sidan av debatten? Har alla medverkande kammat sig ordentligt, eller råkar någon av dem se ut som en vanlig människa?

Åsa Romson petas. Är alla problem lösta då?

I dag föreslog Miljöpartiets valberedning att språkröret Åsa Romson petas och ersätts av Isabella Lövin. Givet den de senaste veckornas utveckling kom beskedet inte oväntat. Isabella Lövin är ett respekterat namn. Åsa Romson har förklarat att hon inte kommer att ta strid på kongressen och att hon lämnar uppdraget som klimat- och miljöminister. Därför talar det mesta för att Isabella Lövin till helgen väljs till språkrör med ett mycket starkt stöd.

Är Miljöpartiets kris då över? Ja, kanske. Miljöpartiets problem är visserligen mycket djupare än språkrörsfrågan. Men skiftet ger möjlighet till nystart.

Några långa skuggor kastar sig fortfarande över Miljöpartiet. Den första - och viktigaste - handlar om politiken. Regerandet har inneburit svåra kompromisser för Miljöpartiet, inte minst i flyktingfrågan och om Vattenfalls tyska kolgruvor. Partiets sakpolitiska framgångar har kommit i skymundan. Miljöpartiet är i akut behov av en fråga där man uppenbarligen lyckas göra avtryck - men det är inte enkelt att identifiera vilken den frågan skulle vara.

Miljöpartiet är i dag ett stukat parti. Efter drygt ett och ett halvt år i regeringsställning har en tredjedel av partiets ministrar tvingats avgå. Gustav Fridolin har de senaste veckorna bett om ursäkt till alla och envar på ett sätt som påminner om Håkan Juholts ursäkts-turné hösten 2011. Partiet har förlorat i auktoritet. Och auktoritet får man inte, auktoritet förtjänar man.

Åsa Romson blev, bland annat efter några olyckliga uttalanden, tidigt en medial hackkyckling. I debattens utmarker frodades hånet och mobbingmentaliteten. Miljöpartiet har en tung pedagogisk uppförsbacke i att förklara varför ett feministiskt parti väljer att sparka ett kvinnligt språkrör men låter det manliga språkröret sitta kvar, trots att väldigt få påstår att partiets kris handlar om personfrågor. I Studio Ett idag tolkar Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg valberedningens förslag som att Miljöpartiet väljer språkrör inte efter sakkompetens eller politisk linje, utan efter hur bra hen är på att hantera media. Den kommentaren är något för miljöpartisterna att fundera över.

Miljöpartiets kris, språkrören och regeringsfrågan

Med stor spänning inväntas besked från Miljöpartiets valberedning i språkrörsfrågan. Vilka personer kommer valberedningen att föreslå och hur kommer förslaget att tas emot i partiet?

Gustav Fridolin och Åsa Romson satte sig själva på spel när de inför Miljöpartiets stundande kongress explicit ställde sina platser till förfogande. Det var modigt gjort. Om de misslyckas blir konsekvenserna långtgående för dem själva, för Miljöpartiet och kanske också för regeringen.

Om valberedningen och Miljöpartiets kongress på allvar enas om att ge Fridolin och Romson förnyat förtroende kan samtliga berörda gå stärka ur krisen. Om Fridolin och Romson däremot väljs om först efter en process som präglats av strid och intern splittring får de knappast det stärka mandat de eftersträvat. I så fall försvagas deras ställning, inte bara internt utan också i regeringen.

Sannolikheten för att Fridolin och Romson skall få ett samlat och starkt stöd på kongressen har minskat den senaste veckan, då flera aktörer i partiet offentligt förespråkat ett nytt ledarskap. Vad händer då om Miljöpartiet bestämmer sig för att byta språkrör?

Skulle de nya språkrören bli Per Bolund och Isabella Lövin skadas inte relationerna till regeringspartnern Socialdemokraterna. Både Bolund och Lövin sitter i regeringen och uppfattas som stabila kort. Däremot försvagas Fridolins och Romsons positioner i regeringen. Kommer Fridolin och Romson överhuvudtaget att kunna sitta kvar på sina tunga poster som utbildningsminister respektive klimat- och miljöminister? Auktoriteten i deras ledarskap blir ju starkt ifrågasatt om deras eget parti väljer att avsätta dem som ledare.

Om Miljöpartiet kongress utmynnar i en fortsatt partikris eller om nya språkrör inte är lika förankrade i samarbetet med Socialdemokraterna som Bolund och Lövin kan en regeringsombildning inte uteslutas. Ett ständigt krisande Miljöparti eller nya språkrör som inte vill acceptera tidigare ingångna överenskommelser inom regeringen blir en belastning för Stefan Löfven.

Miljöpartiets interna liv är notoriskt svårbedömt. Jag noterar att Unibet fortfarande ger lägst odds på Gustav Fridolin, men Isabella Lövin har passerat Åsa Romson som favorit till den kvinnliga språkrörsplatsen. Ett sådant utfall skulle förstås leda till en diskussion om varför bristande förtroende för två språkrör leder till att det kvinnliga språkröret för avgå medan den manliga språkröret får sitta kvar. Den debatten blir inte busenkel för Miljöpartiet att hantera.