Tack för dessa ordförandeår!

I lördags lämnade jag mitt uppdrag som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Till ny ordförande valdes Sara Kukka-Salam, oppositionsråd i Solna och med dubbla masterexamina från Handelshögskolan i Stockholm i bagaget. Till ny vice ordförande efter avgående Mariam Osman Sherifay valdes Jesper Eneroth, ordförande för S-gruppen i kyrkomötet och med en färsk kandidatexamen i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Jag önskar det nya ledarskapet allt gott och lycka till - jag är övertygad om att det här blir väldigt bra!

Det är inte utan vemod jag lämnar uppdraget. Under mina fem år som ordförande har jag mött så mycket kärlek och ett så starkt engagemang för de frågor som förbundet driver. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla ni människor som jag mött under mina resor runt om i landet för ert fantastiska arbete i kampen för en generös och humanitär flyktingmottagning och för ett grönt, hållbart samhälle. 

Som ordförande för förbundet har jag i princip dagligen kontaktats av förtvivlade människor som vädjat om stöd och fört fram budskap om flyktingars utsatthet, de skriande LSS-behoven, den växande ojämlikheten eller de svenska barnen i fånglägren i Syrien. Som jag uttryckte det på förbundskongressen i lördags i mitt sista anförande som förbundsordförande: Vi ska ge dessa människor vårt stöd och vi ska föra in deras erfarenheter och deras röster i vårt eget parti och gör deras sak till vår sak, till hela partiets sak!

Men vid sidan av vemodet och saknaden av det dagliga kamratskapet finns också en frihetskänsla. Det är krävande att leda en politisk organisation med allt vad det innebär av ansvarstagande, offentlighet och konflikter. Det är ingen slump att jag igår kom på mig själv med att nynna ledmotivet ur Jan Hammarlunds Skolsången: Från och med idag är ni befriade från skolan!

Jag har nu  haft förmånen att få uppleva och studera det politiska livet i Sverige på tre olika sätt. För det första ur ett medialt perspektiv - jag har ursprungligen en examen från Journalisthögskolan i Göteborg och har genom åren medverkat i olika medier i en mängd olika roller. För det andra ut ett statsvetenskapligt perspektiv - som professor vid Göteborgs universitet och med det politiska livet som studieobjekt. För det tredje ur ett deltagarperspektiv - från föreningslivet på lokal nivå till fem år som adjungerad ledamot av partistyrelse och verkställande utskott. Dessa erfarenheter har förstås gett mig ett antal insikter, inte bara om politiken utan också om medier och om statsvetenskap. Jag tänker återkomma till och utveckla dessa insikter i lämpliga former framöver.

Tack alla som varit med och stöttat under alla dessa år. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang finns förstås kvar även efter att jag nu lämnat uppdraget som förbundsordförande - vi kommer säkert att ses igen!

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Skända flaggan?

Underskatta aldrig sprängkraften i en flagga. Konstnären Mattias Norströms verk med en svensk flagga på krökt flaggstång har väckt rabalder. I SVT Aktuellt igår menade till exempel den kristdemokratiske riksdagsledamoten Erik Slottner att konstverket var "osmakligt" och att konstnären "gått över en gräns". Att ställa ut verket på Sergels torg var "inte att värna vårt land". I stället borde verket flyttas till en mindre central plats, till exempel inne i Stockholms kulturhus. Och i natt greps en man vid konstverket, utrustad med grensåg och stege. Mannen förklarade att han vaknat mitt i natten och känt att "nu är det dags", upprörd över att verket smädade "svenska idrottares prestationer" och "skolavslutningar".

Well, well. Jag fotograferade samma konstnärliga verk i augusti förra året, då det stod utställt i Vasaparken i Göteborg. Det fanns väl de som grumsade då också, men utställnngen blev ingen nationell angelägenhet. (Ja, jag vet att det finns ett starkare symbolvärde i Sergels torg än Vasaparken. Men i alla fall.)

Flaggor har ett starkt känslomässigt symbolvärde. I början av 1970-talet gick jag med i ett antal Vietnam-demonstrationer, arrangerade av De förenade FNL-grupperna i Sverige (DFFG). Ofta avslutades manifestationen med att en amerikansk flagga brändes, till demonstranternas ohöljda jubel.

Jag tänker också på Jan Hammarlunds protestsång "Flamma stolt", från hans debutalbum "Befriade från skolan" (Silence, 1972) och som han framförde tillsammans med Turid Lundqvist. Sången var en travesti på K G Ossiannilssons patriotiska och högtravande dikt "Sveriges flagga", tonsatt av Hugo Alfvén och ofta sjungen av manskörer. Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå) väckte åtal mot skivbolaget för brott mot upphovsrätten. Upplagan drogs in. Texten var så här:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Måtte fanan brinna som halm

Liksom Vietnams skogar, fält och byar

Liksom människor i napalm

Amerikaner, nota bene,

vi vill inte bränna er,

vi vill bara, vi vill bara

bränna ert jävla stjärnbaner

När Jan Hammarlund fortsättningsvis framförde låten tvingades han recitera i stället för att sjunga. Han ändrade också lite i inledningsmeningen. På Youtube hittade jag en inspelning av den nya versionen, den kan lyssnas på här.

För mig är det viktigt i vilket syfte en flagga "skändas". Hade syftet med Mattias Norströms verk varit att håna det svenska samhället och vår frihet och jämlikhet hade jag sannolikt blivit provocerad. Men så är ju uppenbart inte fallet. I min tolkning blir den krökta stången en ingång till en diskussion om tillståndet i Sverige i dag, och om nationens betydelse i en globaliserad värld. Andra gör säkert andra tolkningar.

Som jag skrev på Twitter igår: Är man trygg i sin kärlek till Sverige tycker jag man kunde klara av ett konstverk med en böjd flaggstång.

Studentfirande och studentmössor

Länge hade jag svårt för studentavslutningar. Inte avslutningarna i sig, men studentflaken med tjoande unga män och kvinnor som inte sällan i berusat tillstånd firade att de gått ut gymnasiet.

Jag tillhör generationen där många uppfattade studentfirandet som "borgerligt", en gammal överklassceremoni som inte ens längre fyllde någon funktion eftersom studentexamen avskaffades 1968. Vi var fem i min klass som vägrade bära studentmössa (jag tror jag fortfarande kan namnge de övriga fyra, efter alla dessa år). Mina föräldrar ville att jag skulle köpa en kostym - det ville inte jag. Kompromissen blev att jag köpte en jeanskostym (!) som jag använde en enda gång. (Gud hjälpe, jag tror jag har kvar den i en garderob någonstans.) Jag gick tvåårig social linje och var 17 år. Ja, jag var brådmogen och omogen på samma gång.

I dag har jag försonats med studentflaken. Studentmössan är inte längre en överklassymbol och tjoandet syftar inte i första hand på en utförd prestation (eftersom alla firar, oavsett om de har godkänt betyg i alla ämnen eller ej). I stället är firandet och tjoandet ett uttryck för den starka frihetskänsla som följer efter så många år i den svenska skolan. Från och med i dag är ni befriade från skolan, som Jan Hammarlund sjöng en gång. Och friheten är alltid värd att fira.

Jag tycker också om den nya traditionen där firande ungdomar från alla delar av världen poserar med flaggor, antingen den svenska flaggan eller flaggor från andra länder. Flaggspelet gestaltar den fantastiska mångfald som präglar och även framöver kommer att prägla detta underbara land som vi kallar Sverige.

40 år sedan demonstrationen i Båstad mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile. Självklart var jag med.

I dag den 20 september 2015 är det 40 år sedan den stora demonstrationen i Båstad, när Sverige spelade en Davis Cup-match i tennis mot juntans Chile. Omkring 7000 personer uppges ha deltagit i manifestationen, som genomfördes i fredliga former. Självklart var jag med.

Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.

Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?

Bara sju år tidigare - 1968 - hade  demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.

Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.

Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.