Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.
Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.
Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.
Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.
Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.
Visar inlägg med etikett Davis Cup. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Davis Cup. Visa alla inlägg
2015-09-20
40 år sedan demonstrationen i Båstad mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile. Självklart var jag med.
I dag den 20 september 2015 är det 40 år sedan den stora demonstrationen i Båstad, när Sverige spelade en Davis Cup-match i tennis mot juntans Chile. Omkring 7000 personer uppges ha deltagit i manifestationen, som genomfördes i fredliga former. Självklart var jag med.
Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?
Bara sju år tidigare - 1968 - hade demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.
Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.
Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.
Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?
Bara sju år tidigare - 1968 - hade demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.
Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.
Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.
2009-03-06
Stoppa matchen?
Protesterna mot Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö har hittills gått mycket lugnt till. Det är bra. Våldet och våldsromantiken är alltid vänsterns värsta fiende.
Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:
Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:
Under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.
Hmm - småflickor som fallit med blodrosor på blusarna? Nej, lyssna då hellre - angående min föregående bloggpost om hämnden och om Edmond Dantés - på Björn Afzelius underskattade och bortglömda Edmond Dantés nittonåriga dröm:
Mercédès, ett heligt hat
kan ändå aldrig bli
det enda elixiret för en född romantiker.
Mercédès, jag byggde också upp
en skimrande vision av kärleken.
Mercédès, i denna natt
vrider vi klockorna tillbaka,
låt oss börja våran resa om igen.
Mercédès, i afton känner jag mig redo
att begrava hämnaren.
Men visst har debatten om idrott och politik gått framåt sedan Sverige skulle spela Davis Cup mot Rhodesia i Båstad 1968. Då fick Mats Hasselquist, ordförande i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté frågan om hur han såg på det faktum att det inte fanns några svarta spelare i Rhodesias landslag. Han svarade: Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet, 26 maj 1968)
Händelserna och tidsandan i Båstad 1968 har jag och Marie Demker skildrat i boken I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Visst hör idrott och politik ihop. Idrottsmän i ett landslag representerar t ex inte bara sig själva utan också den stat de tävlar för. Vänskapligt idrottsutbyte med t ex Nazityskland under pågående Förintelse skulle i dag knappast kunna legitimeras med att de tyska idrottsutövarna bara representerade sig själva. Frågan är bara var man drar gränsen, och det är till syvende og sist en politisk bedömning. Iran? Saudiarabien? Israel? Ryssland? Kina? Zimbabwe? USA?
Själv är jag ju ingen vän av isolering, utan tror på kritisk dialog. Jag vill därför inte stoppa matchen mot Israel, men har full respekt för att matchen möts av politiska demonstrationer. Givet stämningsläget och risken för våldsutbrott har jag också full förståelse för att Malmö väljer att spela matchen inför tomma läktare. De som hävdar motsatsen tycker jag är naiva.
*
Låt mig då i denna mörka tid avsluta med att puffa för Sofia Karlssons nysläppta album Söder om kärleken, där hon själv står för det mesta av texten och musiken. Om Sofia Karlsson har jag skrivit tidigare. Hennes sånger är så avklarnat vackra att det inte går att stå emot. Som i den sorgliga och ändå så trösterikt kärleksfulla Andra sidan:
När du går där på saliga ängar
För dom är saliga det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger?
Där du vilar i sorglöst bo
Jag vill ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
Och visa dig vart du ska gå
Köp skivan, och delta gärna i morgondagens manifestationer i samband med tennismatchen. Under lugna och värdiga former.
2009-02-21
Är det rätt att spela Davis Cup-matchen mot Israel?
Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel i Malmö 6-8 mars har väckt berättigad uppmärksamhet. Är det verkligen rättfärdigt att bedriva vänskapligt idrottsutbyte med en stat som genom sin brutala krigföring i Gaza bara för ett par månader sedan dödade omkring 1 500 palestinier, varav flertalet civila och många kvinnor och barn?
För många är svaret på frågan intuitivt nej. I sin krigföring överskred Israel en moralisk gräns och det är inte rimligt att nu bara gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt. Ur det perspektivet borde Sverige dra sig ur matchen.
Men jag tillhör ändå dem som tycker att matchen skall spelas. Inte för att jag på något sätt ser mellan fingrarna på vad Israel gjorde i Gaza - min uppfattning i den frågan är väl känd. Men isolerade idrottsbojkotter är sällan verkningsfulla, och leder till en del andra problem som jag skall diskutera nedan.
Jag har viss erfarenhet av bråk kring Davis Cup-matcher i tennis. Som född och uppvuxen i Båstad minns jag de våldsamma demonstrationerna 1968, då Sverige skulle spela tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte inte att man skulle blanda ihop idrott och politik. (Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad.)
År 1975 skulle Sverige spela Davis Cup mot juntans Chile - återigen i Båstad. Den gången var demonstrationerna mot matchen mycket större. Själv gick jag med i tåget och det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile. Men matchen genomfördes, vid sidan av protesterna.
Det stora problemet med tillfälliga bojkotter är just deras tillfällighet. Om vi låter bli att spela tennis mot Israel i dag, när skall vi då återuppta idrottsutbytet med Israel? Vi kan ju inte med någon trovärdighet bojkotta nu och sedan ha idrottsutbyte med Israel igen om några månader. Ett återupptagande av idrottsutbytet skulle ju uppfattas som att vi nu var mer nöjda med Israels internationella agerande.
På samma sätt har jag svårt med krav på att man skall kalla hem ambassadören eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med något land. Ambassadören kan ju inte återvända och de diplomatiska förbindelserna inte återupptas utan att det uppfattas som att situationen avsevärt har förbättrats. Som någon sa: Det är aldrig svårt att kalla hem en ambassadör - det svåra är att skicka tillbaka ambassadören igen.
Alltså: antingen en långvarig, systematisk bojkott som t ex mot Sydafrika under 1970- och delar av 1980-talet, eller ingen bojkott alls. Och självklart skall en bojkott inte bara inkludera idrottsutbyte, utan i så fall alla eller åtminstone de flesta kontaktytor stater emellan.
Dessutom tillhör ju jag dem som inte tror att isolering mer än undantagsvis är en effektiv strategi. För mig är det en självklarhet att isoleringen av Hamas var kontraproduktiv, och att omvärlden i stället bör samtala och sätta diplomatisk press på Hamas. På samma sätt vore en isolering av Israel kontraproduktiv, och omvärlden bör i stället samtala och sätta diplomatisk press på Israel.
Så åk gärna till Malmö och demonstrera med kraft mot den israeliska politiken. Men genomför matchen - även om det av säkerhetsskäl blir inför tomma läktare.
För många är svaret på frågan intuitivt nej. I sin krigföring överskred Israel en moralisk gräns och det är inte rimligt att nu bara gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt. Ur det perspektivet borde Sverige dra sig ur matchen.
Men jag tillhör ändå dem som tycker att matchen skall spelas. Inte för att jag på något sätt ser mellan fingrarna på vad Israel gjorde i Gaza - min uppfattning i den frågan är väl känd. Men isolerade idrottsbojkotter är sällan verkningsfulla, och leder till en del andra problem som jag skall diskutera nedan.
Jag har viss erfarenhet av bråk kring Davis Cup-matcher i tennis. Som född och uppvuxen i Båstad minns jag de våldsamma demonstrationerna 1968, då Sverige skulle spela tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte inte att man skulle blanda ihop idrott och politik. (Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad.)
År 1975 skulle Sverige spela Davis Cup mot juntans Chile - återigen i Båstad. Den gången var demonstrationerna mot matchen mycket större. Själv gick jag med i tåget och det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile. Men matchen genomfördes, vid sidan av protesterna.
Det stora problemet med tillfälliga bojkotter är just deras tillfällighet. Om vi låter bli att spela tennis mot Israel i dag, när skall vi då återuppta idrottsutbytet med Israel? Vi kan ju inte med någon trovärdighet bojkotta nu och sedan ha idrottsutbyte med Israel igen om några månader. Ett återupptagande av idrottsutbytet skulle ju uppfattas som att vi nu var mer nöjda med Israels internationella agerande.
På samma sätt har jag svårt med krav på att man skall kalla hem ambassadören eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med något land. Ambassadören kan ju inte återvända och de diplomatiska förbindelserna inte återupptas utan att det uppfattas som att situationen avsevärt har förbättrats. Som någon sa: Det är aldrig svårt att kalla hem en ambassadör - det svåra är att skicka tillbaka ambassadören igen.
Alltså: antingen en långvarig, systematisk bojkott som t ex mot Sydafrika under 1970- och delar av 1980-talet, eller ingen bojkott alls. Och självklart skall en bojkott inte bara inkludera idrottsutbyte, utan i så fall alla eller åtminstone de flesta kontaktytor stater emellan.
Dessutom tillhör ju jag dem som inte tror att isolering mer än undantagsvis är en effektiv strategi. För mig är det en självklarhet att isoleringen av Hamas var kontraproduktiv, och att omvärlden i stället bör samtala och sätta diplomatisk press på Hamas. På samma sätt vore en isolering av Israel kontraproduktiv, och omvärlden bör i stället samtala och sätta diplomatisk press på Israel.
Så åk gärna till Malmö och demonstrera med kraft mot den israeliska politiken. Men genomför matchen - även om det av säkerhetsskäl blir inför tomma läktare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)