Om Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel

Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.


Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.

Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.

Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.

Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.

50 år sedan Båstadkravallerna. En personlig betraktelse

I morgon, torsdag 3 maj 2018, är det exakt 50 år sedan som demonstranter i Båstad stoppade Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia (dagens Zimbabwe).

Jag var nio år och gick i fjärde klass på Strandängskolan i Båstad. Jag älskade att titta på tennis, förstod mig inte så mycket på politik. Vår klasslärare Thorild Edbergh - salig i åminnelse - försökte förklara problematiken: Var det verkligen rätt att spela tennis mot ett land där svarta och vita inte behandlades lika och där svarta människor inte hade samma rättigheter? Well, lillgammal som jag var redan då värjde jag mig mot problematiken med floskeln att "idrott och politik hör inte ihop".

De tumultartade demonstrationerna ledde till att matchen i hast flyttades till Bandol på Franska Rivieran. Sverige vann med 4-1. Jag tror att jag fortfarande någonstans i källaren har kvar de rhodesiska spelarna Adrian Beys och Frank Salomons autografer. Min mamma Soli Bjereld jobbade på Pressbyrån mitt i Båstad, och otaliga är de autografer hon kärleksfullt insamlade åt mig från mer eller mindre kända kunder.

Tidsandan var något annorlunda då, för att uttrycka det milt. När ordföranden för Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist ombads kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag svarade han: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968).

Nej, det var inte bättre förr.

Bland de få Båstadbor som deltog i demonstrationerna mot matchen återfanns prästen Ingemar Simonsson. Efter demonstrationerna utsattes Ingemar Simonsson och hans familj för hatattacker, trots att han bara deltagit i den del av demonstrationen som inte ledde till tumult. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem. Författaren Bo Lindblom har i boken Fallet Båstad (Wahlström & Widstrand, 1968) återgivit ett urval av de anonyma hot- och hatbrev som sändes till Ingemar Simonsson. Delar ur dessa kan läsas här. Men läs med försiktighet. Vi talar om näthat i dag. Men hatet var sannerligen inte mindre förr.

Se gärna Bo Widerbergs utmärkta film om de dramatiska händelserna i Båstad, Den vita sporten (1968). Jag ser Bo Widerberg sittandes på Hotell Skansens tak, med filmkamera i ena handen och med en megafon i den andra, hojtandes "Jag är på er sida" till misstänksamma demonstranter som trodde att det var SÄPO som filmade. Kanske minns jag fel, men jag minns det så.

Bara sju år senare var allt förändrat. I september 1975 mötte Sverige militärjuntans Chile i en Davis Cup-match i tennis i Båstad. Jag var 17 år, hade just flyttat till Göteborg och det var en självklarhet för mig att åka hem till Båstad och delta i demonstrationen. Antalet demonstranter var ungefär det tiodubbla jämfört med 1968. Debatten handlade om på vilket sätt man skulle demonstrera och protestera, inte om att idrott och politik inte hörde ihop. Matchen kunde genomföras utan större störningar. Sverige vann med 4-1.

Om allt detta kan ni förstås också läsa i min och Marie Demkers bok med den ödmjuka titeln 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg, 2018).

Hur uppmärksammar jag då själv 50-årsdagen av dessa ikoniska händelser? Jo, genom att presentera en rapport om ett helt annat ämne, på Timbro i Stockholm. Underliga äro i sanning Herrans vägar.

50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!

Håll dig till höger, Svensson?

En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift.
Han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, 

byxis för allt båg och trassel.
Ljuger för dom båda två i skift.

Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger.
Annars slutar det bara med en smäll.

I natt kl 05.00 är det 50 år sedan Sverige gick över till högertrafik. Jag minns fortfarande den hisnande känslan som 9-åring när jag på Korrödsvägen i Båstad plötsligt skulle börja cykla på andra sidan av den väg jag under flera års tid dagligen cyklat till skolan. Allt fast förflyktigas tänkte jag, även om jag förstås inte kunde formulera tanken i ord.

Raderna ovan är hämtade ut Peter Himmelstrands och Telstars låt "Håll dig till höger, Svensson", som vann Sveriges Televisions musiktävling i Hylands hörna inför högertrafikomläggningen 1967. Låten hamnade på Svensktoppen och Telstars spelade också in den på engelska under titeln "(Isn't it) All right Svensson". (Även Sven-Ingvars var med i tävlingen, med låten "H som i höger".)

Jag tog med texten till låtens första vers som ett exempel på att visa  hur tiden har gått och hur tidsandan såg ut då. Om 50 år kommer vi säkert att publicera versrader från vår tid och åter förfasa oss över tidsandan. I bästa fall är det ett uttryck för att utvecklingen får framåt. I sämsta fall är det ett uttryck för att allting går i cirkel, I vilket fall - hela låten kan lyssnas på här.

Jag under för övrigt om låten i vår politiskt ängsliga samtid hade kunnat framföras i Sveriges Television utan att en generad programledare tvingats tillägga "Nu är ju inte vänstern här och kan försvara sig".

40 år sedan demonstrationen i Båstad mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile. Självklart var jag med.

I dag den 20 september 2015 är det 40 år sedan den stora demonstrationen i Båstad, när Sverige spelade en Davis Cup-match i tennis mot juntans Chile. Omkring 7000 personer uppges ha deltagit i manifestationen, som genomfördes i fredliga former. Självklart var jag med.

Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.

Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?

Bara sju år tidigare - 1968 - hade  demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.

Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.

Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.

(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.

Är det rätt att spela Davis Cup-matchen mot Israel?

Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel i Malmö 6-8 mars har väckt berättigad uppmärksamhet. Är det verkligen rättfärdigt att bedriva vänskapligt idrottsutbyte med en stat som genom sin brutala krigföring i Gaza bara för ett par månader sedan dödade omkring 1 500 palestinier, varav flertalet civila och många kvinnor och barn?

För många är svaret på frågan intuitivt nej. I sin krigföring överskred Israel en moralisk gräns och det är inte rimligt att nu bara gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt. Ur det perspektivet borde Sverige dra sig ur matchen.

Men jag tillhör ändå dem som tycker att matchen skall spelas. Inte för att jag på något sätt ser mellan fingrarna på vad Israel gjorde i Gaza - min uppfattning i den frågan är väl känd. Men isolerade idrottsbojkotter är sällan verkningsfulla, och leder till en del andra problem som jag skall diskutera nedan.

Jag har viss erfarenhet av bråk kring Davis Cup-matcher i tennis. Som född och uppvuxen i Båstad minns jag de våldsamma demonstrationerna 1968, då Sverige skulle spela tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte inte att man skulle blanda ihop idrott och politik. (Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad.)

År 1975 skulle Sverige spela Davis Cup mot juntans Chile - återigen i Båstad. Den gången var demonstrationerna mot matchen mycket större. Själv gick jag med i tåget och det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile. Men matchen genomfördes, vid sidan av protesterna.

Det stora problemet med tillfälliga bojkotter är just deras tillfällighet. Om vi låter bli att spela tennis mot Israel i dag, när skall vi då återuppta idrottsutbytet med Israel? Vi kan ju inte med någon trovärdighet bojkotta nu och sedan ha idrottsutbyte med Israel igen om några månader. Ett återupptagande av idrottsutbytet skulle ju uppfattas som att vi nu var mer nöjda med Israels internationella agerande.

På samma sätt har jag svårt med krav på att man skall kalla hem ambassadören eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med något land. Ambassadören kan ju inte återvända och de diplomatiska förbindelserna inte återupptas utan att det uppfattas som att situationen avsevärt har förbättrats. Som någon sa: Det är aldrig svårt att kalla hem en ambassadör - det svåra är att skicka tillbaka ambassadören igen.

Alltså: antingen en långvarig, systematisk bojkott som t ex mot Sydafrika under 1970- och delar av 1980-talet, eller ingen bojkott alls. Och självklart skall en bojkott inte bara inkludera idrottsutbyte, utan i så fall alla eller åtminstone de flesta kontaktytor stater emellan.

Dessutom tillhör ju jag dem som inte tror att isolering mer än undantagsvis är en effektiv strategi. För mig är det en självklarhet att isoleringen av Hamas var kontraproduktiv, och att omvärlden i stället bör samtala och sätta diplomatisk press på Hamas. På samma sätt vore en isolering av Israel kontraproduktiv, och omvärlden bör i stället samtala och sätta diplomatisk press på Israel.

Så åk gärna till Malmö och demonstrera med kraft mot den israeliska politiken. Men genomför matchen - även om det av säkerhetsskäl blir inför tomma läktare.