Leif GW Persson och Jan Guillou - inför valet nästa söndag

I dag berättar Leif GW Persson i Expressen att han alltid röstat på Socialdemokraterna och att han tänker göra så även denna gång. Han motiverar sitt beslut med att Socialdemokraterna drivit den politik som verkligen avgör människors liv, allt det där som handlar om utbildning, arbete och därmed möjlighet till ett anständigt ekonomiskt liv, om sjukvård, åldringsvård, våra pensioner och grundläggande fri- och rättigheter och att Socialdemokraterna i dessa avseenden uträttat åtskilligt mer för folkets flertal än vad de borgerliga partierna har gjort.

Leif GW Persson betonar att han betalar 75 öre i skatt på varje krona han tjänar och att han "inte har minsta problem med den saken". Eller som han uttrycker det: Det kostar att bygga ett Folkhem och det är inte mer än rätt och rimligt att sådana som jag delar med sig av det överflöd där vi har hamnat. Respekt, säger jag.

I dag berättar Jan Guillou i Aftonbladet att han för första gången någonsin tänker utnyttja sin rösträtt. Tidigare har han avstått eftersom han ansett att hans trovärdighet som oberoende skriftställare skulle hotas om han tog ställning för ett politiskt parti. Men nu går det inte längre, menar Jan Guillou: Det mörknar över Europa. Ryssland, Polen och Ungern monterar beslutsamt ner demokratin och deras svenska anhängare i SD snickrar bit för bit ihop en ny ideologi som får en allt tydligare skepnad lik 1930-talsfascismen. Ordet "ras" har visserligen ersatts av "nedärvd essens" och  nazisternas "Lügenpresse" har ersatts av "Fake News". Men det är i grunden samma rasism och samma hot mot den liberala demokratin då som nu, menar Guillou.

Vad ska Jan Guillou då rösta på? M och KD går inte, menar han, eftersom den historiska erfarenheten visar att när fascister kommer till makten så är det inte på egen hand utan alltid med hjälp av högern. C och L går därför inte heller, menar Guillou, eftersom de vill regera med i detta sammanhang demokratiskt opålitliga M och KD. Kvar står de tre rödgröna partierna, och Jan Guillou överväger att dra lott mellan dessa.

Sverigedemokraternas framgångar innebär en polarisering av det politiska landskapet och många uppfattar hoten mot den liberala demokratin och dess grundvärderingar som hotade på ett helt annat sätt än tidigare. Jimmie Åkessons vulgära och hotfulla retorik om public service (P3 är en "skitkanal" som sänder "vänsterliberal smörja" och som borde "läggas ner") och Åkessons ovilja att välja mellan Rysslands Vladimir Putin och det demokratiska Frankrikes Emmanuel Macron visar att bockfoten finns där, trots allt prat om normalisering.

Fler och fler tycks börja inse att det är allvar nu. Det gäller att stå emot. Tänk på det när du lägger din röst den 9 september.

Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou

I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.

Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.

Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".

Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.

Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.

Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!

Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!

Logga ut från nätet? Lika meningsfullt som att dra en linje i vatten

Det där gitter jag inte sitta med, tänkte Hasse "Kvinnaböske" Andersson länge om Facebook och andra sociala medier. Han fick snart anledning att ompröva sin inställning: Jag begrep inte vilken grej det var (...) En söndag la vi ut en filmsnutt av en ny låt som vi hade gjort i studion. Några dagar senare hade nästan 10 000 sett klippet. Det är ju inte klokt.

Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.

Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.

Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?

Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.

Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans

Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.

Damfotboll väcker känslor

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om att damfotboll ofta väcker starka känslor. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

I Aftonbladet för Jan Guillou diskussionen vidare. Guillou menar att "damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar".

När det gäller målburar har Guillou uppenbart fel. Mindre målburar leder till färre mål och tråkigare fotboll. Däremot är jag mer positivt inställd till förslaget med mindre spelplan (Guillou är självklart inte först med denna idé). Kvinnor på elitnivå springer i genomsnitt 10-15 procent långsammare än män Det innebär att bolltransporterna tar 10-15 procent längre tid, vilket leder till långsammare spel. Just långsamheten är något som damfotbollens brukar ta fasta på och just där tycker jag också att de har en poäng.

Robert Laul kommenterar Guillous förslag med att "om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag". Well, säger jag, högre krav på teknik skulle utveckla damfotbollen i det avseendet. Med dagens planstorlekar är incitamenten för att utveckla tekniken inte lika starka som de skulle vara med mindre planer.

Ingen begär att kvinnliga kulstöterskor eller spjutkasterskor skall använda samma redskap som männen använder. Fotbollsplanens storlek ursprungligen anpassad efter männens fysiska förutsättningar. För mig är jämlikhet lika villkor givet olika förutsättningar. Därför tycker jag också att idén om mindre planer för damfotbollen är värd att pröva seriöst.

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.