Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

Om nationalsånger, mångkultur och 200 anmälningar till Granskningsnämnden

I lördagens mellanakt i Melodifestivalen bytte Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi, Jon Henrik Fjällgren och en pensionärskör i ett framförande av nationalsången ut ordet "Norden" mot "jorden". Nu läser jag i Dagens Nyheter att inslaget har anmälts till Granskningsnämnden över 200 gånger.

Jag har inget emot nationalsånger. När de är som bäst är de inkluderande och gestaltar en frihetlängtande gemenskap. När de är som sämst är de exkluderande och gestaltar daterade auktoriteter och en allmän konservatism.

Ramaskriet mot Melodifestivalens mellanakt har ju inget att göra med att ett ord i sig bytts ut i nationalsången. När Zlatan och Max Martin, som Dagens Nyheter också påpekar, i en reklamfilm för Volvo bytte ut "Norden" mot "Sverige" blev det inte särskilt många protester. Och då är Zlatan, enligt en del, ändå inte riktigt svensk.

Det är således inte bytet av ord i sig som väcker ont blod, utan det syfte bytet av ord antas vilja uppnå. Jag har (tack och lov) inte läst de över 200 anmälningarna som kommit in till Granskningsnämnden. Men jag är rätt säker på att ett bärande tema är att bytet av ord syftade till att urholka den svenska nationalismen och i stället främja en mångkulturalism.

Jag har lite svårt att ta till mig det. För mig har Sverige alltid varit ett invandringsland, och med invandring följer mångkultur. Därför blir mångkulturen för mig en del av svenskheten. Vad vore Sverige utan mångkultur? Jag vet inte om ens Jimmie Åkesson har ett svar på den frågan.

Det är sin sak när avsikten är att provocera. Som när Carl Johan de Geer skändar flaggan.

Eller när Lars Hillersberg skändar kungen.

Då är ju syftet att provocera och göra människor upprörda. Men de som tror att ordbytet i Melodifestivalens mellanakt var en produkt av en medial kulturelits konspiration mot svenska folket, syftandes till att tona ned det "riktiga" svenska till förmån för en importerad mångkultur - ja, dem får jag lust att skicka Mary Poppins på. Mary Poppins avskydde trångsynthet och genom att göra det omöjliga och oväntade ville hon värna alla människors öppna sinne

Om jag själv skall förfalla till stereotyper så har jag faktiskt svårt att tänka mig något svenskare är just Sarah Dawn Finers, Gina Dirawis och Jon Henrik Fjällgrens framförande i Melodifestivalens mellanakt. Se de gärna här. Det tänker jag göra nu.