Om nationalsånger, mångkultur och 200 anmälningar till Granskningsnämnden

I lördagens mellanakt i Melodifestivalen bytte Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi, Jon Henrik Fjällgren och en pensionärskör i ett framförande av nationalsången ut ordet "Norden" mot "jorden". Nu läser jag i Dagens Nyheter att inslaget har anmälts till Granskningsnämnden över 200 gånger.

Jag har inget emot nationalsånger. När de är som bäst är de inkluderande och gestaltar en frihetlängtande gemenskap. När de är som sämst är de exkluderande och gestaltar daterade auktoriteter och en allmän konservatism.

Ramaskriet mot Melodifestivalens mellanakt har ju inget att göra med att ett ord i sig bytts ut i nationalsången. När Zlatan och Max Martin, som Dagens Nyheter också påpekar, i en reklamfilm för Volvo bytte ut "Norden" mot "Sverige" blev det inte särskilt många protester. Och då är Zlatan, enligt en del, ändå inte riktigt svensk.

Det är således inte bytet av ord i sig som väcker ont blod, utan det syfte bytet av ord antas vilja uppnå. Jag har (tack och lov) inte läst de över 200 anmälningarna som kommit in till Granskningsnämnden. Men jag är rätt säker på att ett bärande tema är att bytet av ord syftade till att urholka den svenska nationalismen och i stället främja en mångkulturalism.

Jag har lite svårt att ta till mig det. För mig har Sverige alltid varit ett invandringsland, och med invandring följer mångkultur. Därför blir mångkulturen för mig en del av svenskheten. Vad vore Sverige utan mångkultur? Jag vet inte om ens Jimmie Åkesson har ett svar på den frågan.

Det är sin sak när avsikten är att provocera. Som när Carl Johan de Geer skändar flaggan.

Eller när Lars Hillersberg skändar kungen.

Då är ju syftet att provocera och göra människor upprörda. Men de som tror att ordbytet i Melodifestivalens mellanakt var en produkt av en medial kulturelits konspiration mot svenska folket, syftandes till att tona ned det "riktiga" svenska till förmån för en importerad mångkultur - ja, dem får jag lust att skicka Mary Poppins på. Mary Poppins avskydde trångsynthet och genom att göra det omöjliga och oväntade ville hon värna alla människors öppna sinne

Om jag själv skall förfalla till stereotyper så har jag faktiskt svårt att tänka mig något svenskare är just Sarah Dawn Finers, Gina Dirawis och Jon Henrik Fjällgrens framförande i Melodifestivalens mellanakt. Se de gärna här. Det tänker jag göra nu.

Om Malena Ernman och myten om vänstervridningen av SVT i juletid

Jag har alltid uppskattat Malena Ernman. Både som artist och för hennes samhällsengagemang. Jag har aldrig uppfattat henne som vänster, snarare som en del av den ännu kvarvarande men till synes krympande frihetliga borgerlighet som brinner för mänskliga rättigheter och som i Fredrik Reinfeldts anda öppnar sina hjärtan för människor på flykt. Jag tycker det är ett utmärkt val att hon i år får läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten

Men i en tidstypisk artikel i Expressen stämplar ledarskribenten Eric Erfors Malena Ernman som vänster. Under rubriken "Välkommen til vänster-SVT" föser Erfors ihop henne med t ex årets julvärd Gina Dirawi och Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård som rekryterats till kulturmagasinet Kobra. I artikeln - som i mina ögon lika gärna kunde ha publicerats på Avpixlat - raljerar Erfors över en påstådd vänsterdominans på SVT, särskilt i juletider.

Hade Eric Erfors ansträngt sig lite istället för att slappt avfärda Malena Ernman som vänster bara för att hon med frenesi bekämpar SD hade han fått ett annat resultat. I ett inslag i podcasten Värvet inspelat 2013 berättar Malena Ernman själv öppenhjärtigt om sina politiska tillhörigheter. Hon säger explicit att hon inte är socialdemokrat, utan att hon i valet 2014 lutar åt att rösta på Moderaterna och Fredrik Reinfeldt.

Så mycket med den vänsterstämpeln. Det säger dessvärre en del om sinnesstämningarna inom delar av svensk borgerlighet när en person som går hårt åt SD automatiskt stämplas som vänster.

I övrigt blir det lätt tragikomiskt när Erfors raljant antyder att "vänstern" dominerar uppdragen som julvärd i SVT och som uppläsare av Tennysons dikt på nyårsnatten. Jag noterar att Arne Weise innehaft uppdraget som julvärd 27 gånger och Bengt Feldreich 13 gånger. Sedan SVT började låta julvärdskapet alternera har följande personer innehaft uppdraget: Lotta Bromé, Ernst Kirchsteiger, Blossom Tainton Lindquist, Ingvar Oldsberg, Anne Lundberg, Lasse Kronér, Lisbeth Åkerman, André Pops, Kalle Moraeus, Sarah Dawn Finer, Petra Mede och Henrik Dorsin.

Ack ja, rena vänsterlavinen. Eller hur var det nu.

Bilden förändras inte direkt om vi tittar på vilka som fått hedersuppdraget att läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten. Sedan 1977 har följande personer läst dikten: Georg Rydeberg (6 ggr), Jarl Kulle (14 ggr), Margaretha Krook (4 ggr), Jan Malmsjö (13 ggr) och Loa Falkman (1 gång).

"Sveriges Television är vänstervridet, särskilt i juletid", sa Måns. "Vänstervridet var ordet", sa Bill. "Ordet var vänstervridet", sa Bull.

TV-hallåorna försvinner. Ett tidens tecken på vadå?

I dag skriver jag på Ajour om att i kväll är sista gången en TV-hallåa syns i bild i Sveriges Television. När programpresentatören Justine Kirk kl 22.40 tackar för sig och introducerar en repris av Melodifestivalen går en epok i graven. I fortsättningen kommer programmen i SVT att introduceras av programpresentatörer som inte syns i bild. I en tid där journalistiken präglas av individualisering och personifiering väljer således SVT att avpersonifiera programpresentatörerna. Varför gör man så?

Beslutet kommer tillsynes oväntat eftersom SVT i så många andra sammanhang driver på när det gäller att personifiera journalistiken. Nyhetsankarna i Aktuellt lyfts fram starkt och ”nya Aktuellt” som börjar i morgon måndag har två programledare som twittrar med tittarna före och efter sändning. I Melodifestivalen profileras programledarna Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi och Helena Bergström lika starkt som de deltagande artisterna. I slagskeppet På spåret är det nästan ingen som kommer ihåg vilket lag som vinner, däremot minns alla de starka programledarparen Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg respektive Kristian Luuk och Fredrik Lindström.

Men i stället för att gå vidare och lägga starkare fokus på programpresentatörernas personligheter och bygga starka varumärken kring dessa väljer SVT att gå på andra hållet och reducera dem till anonyma röster. Hur skall vi förstå det valet? Sverige är ett av de få länder i världen som har kvar programpresentatörer och det är unikt att en så stor kommersiell kanal som TV4 använder sig av sådana. Kanske upplever SVT:s ledning det därför som omodernt och onödigt. Eller är det hela ett misstag, en bugg i Matrix?

Jag tror att avskaffandet av ”hallåorna” är ett tecken på att samhällets individualisering är på väg in i en ny fas. Individualiseringen kommer genom digitaliseringen allt mindre att knytas till ditt ansikte. I en digitaliserad värld kommer din individualitet till uttryck på andra sätt än genom hur du ser ut. Det viktiga är på vilket sätt du gör det du gör och vilken riktning du har. Kanske kommer programpresentatörernas individualitet på så sätt att ha bättre möjligheter att utvecklas och sätta avtryck om de slipper synas i bild. Eller skall vi tolka det som att TV inte längre är TV utan bara en himla massa program?

Hela texten på Ajour kan läsas här. Missa heller inte Ulf Thoréns underbara intervju med alla tiders TV-hallåa Maud Husberg.