Åsa Romson och politikens villkor idag

Nej, Åsa Romson blev nog aldrig någon "riktig" politiker. Hon var inte tillräckligt strategisk i sina relationer till media och hon var inte tillräckligt omsorgsfull och noggrann i sina uttalanden. Hon brast i gråt på en pressträff, och hennes första framträdande i Almedalen sommaren 2011 lät mer som en föreläsning än som ett politiskt tal. Hennes politiska gärningar tenderade att komma i skymundan för hennes person.

Efter ett år som språkrör disputerade Åsa Romson i miljörätt. Därmed blev hon den första partiledaren för ett riksdagsparti med doktorsexamen på nästan 40 år. I samband med att Åsa Romson disputerade ställde jag för sajten Ajour ett par frågor till henne. Hon berättade då att att eftersom hon är politiskt verksam inom en rörelse som inte tror på livstidspolitiker och som dessutom praktiserar delat ledarskap så hade det varit möjligt för henne att färdigställa sin avhandling parallellt med uppdraget som språkrör. 

- Det är tyvärr både inom akademin och inom politiken idag ovanligt att man flyttar sig emellan rollerna, sa Åsa Romson och menade att det är en manlig norm för hur politiker bör vara som bidrar till trögrörligheten.

Åsa Romson har alltid gått sina egna vägar. Felet med henne som politiker var kanske att hon var för mycket människa. Och det är ju inte alltid så lätt att göra något åt. Men det säger något om vår tid, och jag är inte säker på att jag tycker om vad det betyder.

Den digitala revolutionens betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern

I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.

1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.

2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).

Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.

Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.

Kan Twitter förutsäga valresultatet?

I dag skriver jag på Ajour angående en studie som påstår att innehållet i twitterflödet kan förutsäga valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Är det verkligen så? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.

Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.

Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med  folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.

Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten

I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…

Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.

Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

GT:s kampanj om trängselskatt blev en succé. Vad betyder det för framtidens journalistik?

I dag skriver jag på Ajour om GT:s framgångsrika kampanj för en folkomröstning om införandet av trängselskatt i Göteborg. Tidningen har samlat in de 45  000 namnunderskrifter som är nödvändiga för att få till stånd en sådan folkomröstning. Vad betyder GT:s kampanjjournalistik för synen på den opartiska journalistikens framtid? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil).

Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.

GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.

Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.

Skyll inte upploppsstämningen i Göteborg på "internet"

Upploppsstämningen vid Plusgymnasiet i Göteborg idag, samt de händelser som föregick densamma, är tragiska och helt oacceptabla. En 17-årig flicka misstänks för att tillsammans med några kompisar på Instagram ha skapat en sida som grovt kränker unga flickor som hängs ut med namn och bild, samt inviterat andra att ta del av dessa kränkningar. När tilltaget blev mer allmänt känt mobiliserade andra ungdomar till protest mot kränkningarna och agerade för att "straffa" den flicka som lagt upp sidan och hennes kompisar.

Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.

Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.

Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.

Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.

Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.

Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.

Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.

Twitter och yttrandefriheten

I dag skriver jag på Ajour om hur Twitter blockerar ett nazistiskt konto, men bara för användare i Tyskland.  Nedstängningen väcker frågor om hur digitala aktörer skall balansera krav på yttrandefrihet med krav på restriktioner från de stater i vilka de verkar. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

New York Times berättar att Twitter beslutat att blockera användare i Tyskland från det högerextrema, neo-nazistiska kontot @hannoverticker. Användare utanför Tyskland är emellertid inte blockerade, utan kan följa dess inlägg och interagera. Bakgrunden till blockeringen är att myndigheterna i Niedersachsen förbjudit en grupp med namnet ”Bättre Hannover” (”Besseres Hannover”), bland annat för bruk av förbjudna nazistiska symboler och slagord. Polisen i Hannover sände också ett brev till Twitter och begärde att det till gruppen knutna kontot skulle stängas ner.
 

*

Jag har förståelse för tysk lagstiftning givet landets nazistiska förflutna. Det som gör mig orolig är Twitters lite slappa argument att man vill efterleva lokala lagar. Om Twitter funnits under den tid Tyskland var nazistiskt, hade Twitter då också legitimerat självpålagda begränsningar med att man ville följa lokala lagar? Självklart inte. Planet sluttar.

Det vore frimodigare och Twitter och andra aktörer formulerade en värdegrund som gällde oavsett lokala lagar, i Sverige, Tyskland, Kina eller Saudiarabien. Låt sedan den värdegrunden avgöra om det finns skäl till blockad, nedstängning av konton eller borttagande av inslag. Sedan kunde man av pragmatiska skäl då och då kanske tvingas göra avsteg från sin värdegrund, men då också erkänna att det rör sig om ett avsteg och inte gömma sig bakom ”lokala lagar”.

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

GT:s kampanj i trängselskattefrågan

I dag skriver jag på Ajour om den kampanj som Göteborgs-Tidningen (GT) i dag drar igång för en kommunal folkomröstning om införandet av trängselskatt i trafiken i Göteborg. Kampanjen väcker starka känslor, särskilt kring frågan om en tidning som GT på detta sätt bör ta steget in i politiken.

Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Vintern 2010 beslutade kommunfullmäktige i Göteborg att införa ett trängselskattesystem i Göteborg frånoch med den 1 januari 2013. Alla partier i fullmäktige utom Sverigedemokraterna stod bakom beslutet.

GT har nu tagit initiativet till en namninsamling med krav på folkomröstning kring frågeformuleringen ”Ska trängselskatten i Göteborgs kommun få fortsätta efter valet 2014?”. GT:s chefredaktör Frida Boisen hävdar att kampanjen inte tar ställning i sakfrågan. Kampanjen har i stället som en av sina viktigaste utgångspunkter att ”Vi på GT värnar demokratin”. Det är en intressant formulering. För det första kan man fråga sig vilka som inbegrips i det personliga uttrycket ”Vi på GT”. Är det GT som institution eller är det samtliga medarbetare, från chefredaktören över alla journalister till lokalvårdarna? För det andra kan man fråga sig vad som inbegrips i uttrycket ”värnar demokratin”. Kommunfullmäktige i Göteborg har i demokratisk ordning fattat ett beslut i frågan. Representativ demokrati är det centrala inslaget i Sveriges politiska system. Folkomröstningar, som utgör en form av deltagardemokrati, är betydligt mer sällsynta. Men det rör sig om två olika demokratiformer. Folkomröstningar i sig är inte mer demokratiska än beslut fattade av valda representanter i kommunfullmäktige.

Jag har inga problem med att tidningar driver kampanjer med politiska inslag. GT:s kampanj för folkomröstning är därför i min bok helt legitim. Men debatten blir bättre om GT argumenterar utan populistiska slängar om vi-mot-dom och utan att låtsas som att kampanjen på något sätt skulle vara opolitisk eller stå för något ”mer demokratiskt” än vad de valda församlingarna gör.

Poliser på Twitter

I dag skriver jag på Ajour om fenomenet med twittrande poliser. Vad innebär det ur ett demokratiperspektiv att myndighetesföreträdare nu möter medborgarna i sociala medier? Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.

Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.

Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.

Utøya och den moderna journalistikens villkor

I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.

Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.

Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.

Expressen, vapenaffären och journalistikens gränser

I dag skriver jag på Ajour om Expressen och domen för vapenbrott. Nedan följer ett utdrag av artikeln. Hela texten kan läsas här.

I fredags dömde Malmö tingsrätt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu till villkorlig dom och dagsböter för vapenbrott samt anstiftan till vapenbrott. Bakgrunden var att Diamant Salihu köpt en illegal pistol på gatan i Malmö, i syfte att visa hur lätt det var att komma över ett vapen. Domen har väckt stor uppståndelse och väcker principiella frågor kring journalistikens samt yttrande- och tryckfrihetens gränser.

En samstämmig kör av journalister, redaktörer och mediefolk har kritiserat tingsrättens dom, med hänvisning till att syftet med vapenköpet var journalistiskt och att yttrandefriheten riskerar att urholkas. Det är utmärkt att medievärlden står upp för yttrande- och tryckfriheten. Jag har svårt att förstå den raljans som Mårten Schultz, professor i civilrätt, väljer att ge uttryck för när han skriver att mediernas makthavare i bombastiska termer skåpar ut åtalet.

När jurister gör sig lustiga över dem som försvarar yttrande- och tryckfriheten blir jag alltid illa till mods.

Däremot gör Expressen i dag sitt bästa för att bekräfta Mårten Schultz nidbild av hur medierna driver kampanjjournalistik i frågan i stället för att sakligt analysera domen. Domen kommenteras på fyra sidor (papperstidningen). Bortsett från två meningar av Eva Wendel Rosberg, lagman vid Malmö tingsrätt, intervjuas ingen jurist eller någon annan person som försvarar eller ens problematiserar domen. Alla intervjuade representerar mediesfären och är självklart kritiska. Expressens och medievärldens kritik mot domen hade stått starkare om nyhetsbevakningen av domen varit mer saklig och analyserande. Som läsare får man nu ingen möjlighet att själv förhålla sig till skälen för domslutet. Bara den ena sidan släpps fram, och bevakningen blir därför just ensidig.

Sociala medier och den Arabiska våren

Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade Arabiska våren. På Ajour publicerar jag min tredje och avslutande, syntetiserande text kring sociala medier och politisk
mobilisering, från  min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.

Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.

Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:

1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.

2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information -  men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.

3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.

Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.

Facebook, Twitter och politisk mobilisering

Vad skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? På Ajour diskuterar jag en intressant studie som i dag muntligen presenterades på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego redovisades resultaten från en jämförelse mellan just Facebook och Twitter och deras funktion i kampanjen Anti Cuts i Storbritannien, en kampanj som riktar sig mot nedskärningarna av välfärdsstaten. Studien heter Social Media and Political Activism: A Comparision of Facebook and Twitter Use by UK Anti-Cuts Activists och genomförs av Cristiana Olcese, Clare Saunders och Philip Waddell, samtliga från University of Southampton.

Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.

Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.

På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.

Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.

Om twittrandets politiska betydelse

Förra året postades det omkring 100 miljarder inlägg (tweetar) på mikrobloggen Twitter. Summan är hisnande. Twitter är det överlägset snabbast växande sociala mediet i dagsläget. Ändå vet vi ofantligt lite om twittrandets politiska betydelse. Är Twitter bara ett elitprojekt, en lekstuga för ett introvert politiskt-medialt ankdammsetablissemang? Eller är Twitter ett allt viktigare verktyg i den politiska opinionsbildningen i ett individualiserat, digitaliserat samhälle? Den frågan var jag med och diskuterade på ISA:s (International Studies Association) stora konferens som inleddes i San Diego i dag och jag skriver om problematiken på Ajour. nedan följer ett utdrag. Hela texten kan läsas här.

Debatten om Twitters politiska betydelse inleddes av statsvetarprofessorn George Boynton, University of Iowa. George Boynton är född 1935 och ett levande bevis på att man inte behöver vara purung för att hålla sig på framkant i teknikutvecklingen. Boynton har själv skapat stora Twitter-databanker och lagt ut en mängd studier kring dess innehåll (se till exempel sidorna There's a #hashtag for that samt G.R. Boynton's Media and Politics. Där finns också en manual för programmet Archivist som kan användas för att ladda ned Twitterflöden baserade på användarnamn, datum, tid och innehållet i meddelandet. Sedan går det enkelt att söka och sortera i dessa meddelanden.

Min egen uppfattning om Twitters betydelse för den politiska opinionsbildningen i den svenska miljön är ungefär följande. En politisk-medial elit är kraftigt överrepresenterad på Twitter. Mikrobloggens kraft ligger inte i att de enskilda tweetarna utövar någon direkt påverkan på användarnas åsikter (även om de förstås kan förstärka åsikter som redan finns där). I enskilda sakfrågor kan Twitter genom crowdsourcing främja politisk mobilisering (till exempel för att förhindra utvisning av flyktingar.

Men Twitters kraft tror jag särskilt kommer till uttryck i kampen om ”spinnet”, det vill säga hur enskilda politiska utspel eller politiska framträdanden skall uppfattas och värderas. Varje journalist med självaktning finns på Twitter, och jag anar att ingen annan yrkesgrupp är så överrepresenterad på Twitter som just journalister. Dessa journalister följer Twitterflödet, ett flöde som i sig är en temperaturmätning på hur enskilda politiska utspel eller framträdanden tas emot. Temperaturmätaren är delvis spontan (twittraren ger uttryck för sin spontana och oreflekterade uppfattning), delvis skapad (twittraren har ett medvetet syfte med sin tweet – i enkel mening genom att till exempel höja och berömma sin egen partiledare, i en mer sofistikerad mening genom att yfta fram en särskild vinkel eller perspektiv). Journalistens rapportering är förstås en del av spinnet, men spinnet finns före rapporteringen.

Fuskande studenter? Moralism och alarmism i mediebevakningen

I dag skriver jag på att Ajour om alarmism i mediebevakningen om fusk på svenska högskolor. Bakgrunden är att TT påstår att att studenter på svenska högskolor fortsätter att fuska på samma "höga nivå" som tidigare. Studenternas fusk ligger på en alldeles för stor volym, säger statssekreterare Peter Honeth på utbildningsdepartementet till TT.

Hög nivå? För stor volym? TT:s undersökning visar att under 2011 stängdes 548 studenter av för fusk. Enligt Högskoleverket uppgick antalet helårsstudenter samma år till 312 00. Det innebär mindre än en femtedels procent - knappt 0.18 procent för att vara exakt - avstängdes för fusk, räknat per helårsstudent.

Jag vet inte vad man utgår ifrån när man hävdar att 0.18 procent är en "alldeles för stor volym" eller att fusket ligger kvar på sin "höga nivå". Hade 0.11 procent varit OK? Hade 0.25 procent varit "jättehögt"?

Hela texten kan läsas här.

Tidskriften Respons och beröringskräcken inför det digitala

I dag skriver jag på Ajour om den nya tidskriften Respons som är en recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap med Kay Glans som chefredaktör. Jag är positiv till initiativet och tidskriften innehåller flera intressanta och ibland provokativa artiklar, som t ex när statsvetarprofessorn Olof Petersson kritiserar svensk valforskning. Men tidskriften marginaliserar sig själv i debatten genom att inte lägga ut några artiklar digitalt och motverka debatt om recensionerna och om böckerna.

Nedan följer ett par utdrag ur min text. Hela texten kan läsas här.

Så långt är allt gott och väl. Tidskriften planeras komma ut med sex nummer per år och det är möjligt att texter med kvalitet i kombination med skicklig marknadsföring och annonsframgångar kan föra den till ett varaktigt projekt.

Men om tidskriften vill bli något mer än en angelägenhet för en liten, sparsmakad publik måste den våga sätta sig själv på spel. Tidskriftens hemsida är museal. Inga av tidskriftens artiklar finns tillgängliga digitalt. Det finns ingen möjlighet att kommentera böckerna eller recensionerna eller att kommunicera och interagera överhuvudtaget. Tidskriften reducerar sig till ett dockskåp och avsvärjer sig därmed alla möjligheter att bli debattledande eller ens att sätta avtryck i debatten. Är redaktionens idé att läsaren skall berätta för sina vänner om texterna eller kanske rent av kopiera dem och sprida dem till goda vänner i pappersform?

Det vore synd om Respons lovvärda initiativ inte får växa upp och utvecklas på grund av redaktionens beröringsskräck inför den digitala tidens möjligheter och risker. Det går utmärkt att värna tidskriftens grundläggande idé samtidigt som man i en vilja att göra avtryck i debatten tar språnget ut vårt digitala universum.

TV-hallåorna försvinner. Ett tidens tecken på vadå?

I dag skriver jag på Ajour om att i kväll är sista gången en TV-hallåa syns i bild i Sveriges Television. När programpresentatören Justine Kirk kl 22.40 tackar för sig och introducerar en repris av Melodifestivalen går en epok i graven. I fortsättningen kommer programmen i SVT att introduceras av programpresentatörer som inte syns i bild. I en tid där journalistiken präglas av individualisering och personifiering väljer således SVT att avpersonifiera programpresentatörerna. Varför gör man så?

Beslutet kommer tillsynes oväntat eftersom SVT i så många andra sammanhang driver på när det gäller att personifiera journalistiken. Nyhetsankarna i Aktuellt lyfts fram starkt och ”nya Aktuellt” som börjar i morgon måndag har två programledare som twittrar med tittarna före och efter sändning. I Melodifestivalen profileras programledarna Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi och Helena Bergström lika starkt som de deltagande artisterna. I slagskeppet På spåret är det nästan ingen som kommer ihåg vilket lag som vinner, däremot minns alla de starka programledarparen Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg respektive Kristian Luuk och Fredrik Lindström.

Men i stället för att gå vidare och lägga starkare fokus på programpresentatörernas personligheter och bygga starka varumärken kring dessa väljer SVT att gå på andra hållet och reducera dem till anonyma röster. Hur skall vi förstå det valet? Sverige är ett av de få länder i världen som har kvar programpresentatörer och det är unikt att en så stor kommersiell kanal som TV4 använder sig av sådana. Kanske upplever SVT:s ledning det därför som omodernt och onödigt. Eller är det hela ett misstag, en bugg i Matrix?

Jag tror att avskaffandet av ”hallåorna” är ett tecken på att samhällets individualisering är på väg in i en ny fas. Individualiseringen kommer genom digitaliseringen allt mindre att knytas till ditt ansikte. I en digitaliserad värld kommer din individualitet till uttryck på andra sätt än genom hur du ser ut. Det viktiga är på vilket sätt du gör det du gör och vilken riktning du har. Kanske kommer programpresentatörernas individualitet på så sätt att ha bättre möjligheter att utvecklas och sätta avtryck om de slipper synas i bild. Eller skall vi tolka det som att TV inte längre är TV utan bara en himla massa program?

Hela texten på Ajour kan läsas här. Missa heller inte Ulf Thoréns underbara intervju med alla tiders TV-hallåa Maud Husberg.

Varför är Sverigedemokrater överrepresenterade i en del sociala medier?

I dag skriver jag på Ajour om en nypublicerad studie av den oberoende brittiska tankesmedjan Demos som analyserar Facebook-användare som är anhängare till Sverigedemokraterna. Analysen ingår i en större studie som undersöker anhängare till nationalistiska, populistiska partier i tolv europeiska länder.

I valet till riksdagen 2010 fick Sverigedemokraterna 5.7 procent av rösterna. Men i nätdebatter och sociala medier syns och hörs Sverigedemokrater mycket mer än vad de dryga fem procenten i valet kanske skulle ge anledning att tro. På Facebook gillas till exempel statsminister Fredrik Reinfeldts sida i dag på morgonen av 4 769 personer, medan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sida gillas av 23 493 personer. Varför är det så?

I den svenska delstudien har 567 personer som gillat Sverigedemokraternas sida på Facebook fått svara på ett antal enkätfrågor. Gruppen kan förstås inte på något sätt anses representera Sverigedemokratiska väljare, sympatisörer eller aktivister som helhet. Men resultaten inspirerar ändå till en del tankar.

Vi vet från valundersökningarna vid Göteborgs universitet att Sverigedemokraternas väljare är lägre utbildade och mindre intresserade av politik än vad den genomsnittlige väljaren är. Låg utbildning och lågt politiskt intresse brukar hänga samman med låg politisk aktivitet och lågt politiskt deltagande. Men flertalet av de Sverigedemokrater som besvarar Demos enkät tror på politiken – 61 procent anser att politik är ett effektivt sätt att bemöta samhällsfenomen som man uppfattar som bekymmersamma. Det är en signifikant högre andel än genomsnittet för övriga undersökta anhängare till nationalistiska populistiska partier i Europa.

Anhängarna till Sverigedemokraterna är också något mindre våldsbenägna än sympatisörerna till övriga nationalistiska populistiska europeiska partier. Av Sverigedemokraterna var det 14 procent som ansåg att våld var ett legitimt medel för att uppnå politiska mål. Genomsnittet för övriga europeiska nationalistiska populistiska partier ligger på 26 procent.

Hela texten kan läsas på Ajour här.