Mata inte trollen!

Mata inte trollen, lyder en gammal Internet-sanning. Uttrycket syftar på att man inte ska svara eller ge sig in i diskussioner med anonyma nätdebattörer som endast är ute efter att provocera och/eller att få uppmärksamhet.

Det är ett klokt råd. Ändå känner jag många som har svårt att låta bli. De blir så provocerade att dumheterna i de anonyma påståendena att de vecklar in sig i långa replikväxlingar, oftast på Twitter.

Själv är jag ganska bra på att låta bli att svara på frågor från anonyma konton. Jag hanterar de okvädingsord som riktas mot mig genom att teckna ner de mest kreativa och välformulerade av dem på en lista. Bland mina favoriter återfinns "pulverhuvud", "ultregenusextremist" och "papphattarnas överpapphatt". Eller det korta och koncisa: "Bevisad idiot". (Ja, det finns betydligt grövre också. Men de skonar jag bloggens läsare från.)

I dag fick jag ytterligare ett argument för att låta bli att svara. Det är DN:s ledarskribent Erik Helmerson som på Twitter lyfter fram att den som skriver anonymt aldrig behöver lägga ner tid och kraft på att vara korrekt. Den som är anonym kan skriva vad som helst, och behöver heller inte göra ansträngningen att vara självdisciplinerad. Hen behöver aldrig stå till svars för felaktigheter eller förolämpningar. Men den som är öppen med sitt namn måste lägga ner tid och kraft på att uppgifterna är korrekta och vara återhållsam i sitt språk. Den som öppet står för sina åsikter måste således lägga ner mer arbete och mer tid på sina inlägg än vad den som skriver anonymt behöver göra.

Samtalet mellan en anonym person och en person som är öppen med sitt namn präglas därför allt annat lika av ojämlika förutsättningar. Det finns inga skäl att legitimera sådana grundförutsättningar genom att svara.

Så mata inte trollen. De handlar inte bara om anständighet utan också om jämlikhet i samtalet.

Skyll inte upploppsstämningen i Göteborg på "internet"

Upploppsstämningen vid Plusgymnasiet i Göteborg idag, samt de händelser som föregick densamma, är tragiska och helt oacceptabla. En 17-årig flicka misstänks för att tillsammans med några kompisar på Instagram ha skapat en sida som grovt kränker unga flickor som hängs ut med namn och bild, samt inviterat andra att ta del av dessa kränkningar. När tilltaget blev mer allmänt känt mobiliserade andra ungdomar till protest mot kränkningarna och agerade för att "straffa" den flicka som lagt upp sidan och hennes kompisar.

Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.

Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.

Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.

Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.

Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.

Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.

Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.