En blåbrun sörja?

Det är mycket nu.

För några dagar sedan avslöjade Göteborgs-Posten att SD Göteborgs valberedning placerat Lena Ferm på fjärde plats inför riksdagsvalet nästa höst. Lena Ferm tvingades för ett par år sedan i hast lämna sina politiska uppdrag för Moderaterna, då hon gillat och spridit hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Men i SD är hon välkommen och lanseras till och med som riksdagskandidat.

I går avslöjade tidskriften Expo att en tjänsteman på SD:s riksdagskansli är aktiv i vit makt-rörelsen. Det är bra att SD stänger av och inleder uteslutningsärende när en medlem och anställd har samröre med rasideologiska organisationer. Men SD borde kanske fundera på varför personer aktiva i vit makt-rörelsen söker sig just till just SD och inte till något annat parti. (En del moderater har försökt göra sig lustiga över att den aktuelle vit makt-aktivisten för 22 år sedan var aktiv i Miljöpartiet. Men som Erik Helmerson skriver i DN är ju poängen att personen i fråga från början inte var högerradikal - det var först när han radikaliserades som han sökte sig till just SD.)

Och idag berättar SD-riksdagsledamoten Björn Söder en tårdrypande historia om att han åkt med en buss där chauffören satt på sin CD (!) och spelat arabisk musik. Björn Söder kräver nu att busschaufförer ska spela "neutral musik" så att svenskar "förstår vad de sjunger om". Björn Söder har fått ta emot mycket hån för sitt utspel. Hur troligt är det att en busschaufför i dag har en "CD" med sig och spelar musik på? Vilken musik är "neutral" och vilka språk andra än svenska får förekomma i chaufförens musikval? Hur är det med franska och tyska? Och hur går det för skånska artister - många svenskar har ju svårt att förstå skånska.

Värst är att Björn Söder lägger hashtagen #islamiseringenavSverige till sitt inlägg. Inte bara för att islamister snarare förbjuder än tillåter musik - utan främst för att Björn Söder vill antyda att varje uttryck för arabisk kultur (de sjunger på arabiska) jämställs med islamisering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill till varje pris undvika att deras samarbete med Sverigedemokraterna beskrivs som ett blåbrunt samarbete. Men de senaste dagarnas händelseutveckling ger argument åt dem som vill använda benämningen "blåbrun" och benämna samarbetet mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som en blåbrun sörja. 

Första maj 2020 - låt oss hålla fast vid hoppet och modet

Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, sjungs det i Hannes Skölds vackra hyllning till arbetarrörelsens internationella dag, Första maj. Sången publicerades första gången i häftet Sånger om striden och om kärleken från 1911.

I dag kändes kanske inte som att min slitna kavaj blev en mantel av strålande ljus när jag strosade genom centrala Göteborg vid den tid då demonstrationstågen brukade samlas. Haga, Järntorget, Masthugget och 2 Långgatan bort mot Majorna - ett och annat trotsigt rött tygstycke fladdrade från fönster och balkonger. Vid Johanneskyrkan hade någon tagit sig friheten att hissa upp en röd fana i flaggstången. Men i övrigt var det ganska ödsligt, med snålblåst och regnstänk i luften. På min väg kommenterade jag årets Första maj live för Radio Dalarna (!), vars lyssnare nu fick ta del av diverse göteborgsinteriörer.

Det gäller att inte förlora hoppet utan i stället hålla fast vid modet och tron på framtiden. Statsminister Stefan Löfven höll ett starkt och samlande tal - utan publik förstås, men ändå med en stark närvaro. Jäklar vilket starkt tal av Löfven. Måste vara hans bästa någonsin, skrev liberala Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson på twitter.

Mycket av förhandsdiskussionerna har förstås kretsat kring hur alla de digitala manifestationer som planerats och nu genomförts kan svara upp mot de traditionella, fysiska demonstrationstågen. För mig är det viktigt att inte ställa digitala manifestationer mot manifestationer som äger rum på plats. Den viktiga framtidsfrågan blir i stället hur vi får olika former av manifestationer att haka i varandra. Det digitala blir allt mer en del av vår vardag, och allt går ihop.

Jag minns min första Första maj-demonstration. Det var i Helsingborg 1974 (eller var det 1973?). I Båstad där jag ju är född och uppvuxen förekom inga Första Maj-demonstrationer. Men jag transporterades i bil till demonstrationen i Helsingborg av kärleksfulla och liberalt sinnade föräldrar.

Demonstrationen organiserades av Enhet-Solidaritet, som var ett försök att samla den vänster som befann sig i gränslandet mellan VPK och Kfml(r). Min bestående lärdom av demonstrationen blev att man inte behövde vara särskilt många för att ändå ge ett mäktigt intryck. Vi var ungefär 200 personer i tåget - med med flaggor och banderoller skapades känslan av ett böljande folkhav. Stämningen var på topp, USA gick mot sitt nederlag i Vietnam och framtiden var vår.

Så låt oss inte förlora hoppet. Låt oss hämta fortsatt kraft i Hannes Skölds vackra sång och bära med oss dess budskap i den framtid vi nu inträder:  Och var håg och vår hand, röres fritt utan band, och vår blick är mot framtiden spänd.

Hur påverkar sexanklagelserna Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas toppkandidat inför EU-valet Peter Lundgren medger att han i berusat tillstånd tagit en kvinnlig partikamrat på brösten trots att hon inte ville det. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson säger att det inträffade "är en sak mellan två personer som känner varandra väl" och att hans förtroende för Peter Lundgren är obrutet. Personen som avslöjat Peter Lundgrens agerande, Europaparlamentsledamoten Kristina Winberg, utesluts ur partiet och stryks med omedelbar verkan från sin valbara fjärdeplats på Sverigedemokraternas valsedel sex dagar för EU-valet.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Som Erik Helmerson skriver i Dagens Nyheter idag: Det inträffade bär alla drag av en typisk SD-skandal; interna partimotsättningar, alkohol, anklagelser om tölpaktigt beteende, någon har fångat något på band – samt Ungern.

Vilken betydelse kommer då det inträffade att få för Sverigedemokraterna i det stundande EU-valet? I vanliga fall får politiska skandaler i Sverige inte några större konsekvenser. Sverigedemokraterna har också tidigare visat att partiet är relativt okänsligt för den här typen av skandaler. I det här enskilda fallet är tre saker viktiga att komma ihåg.

1.) Skandalen kommer vid sämsta möjliga tillfälle. Det är sex dagar kvar till valet. Tillräckligt många dagar för att skandalen ska hinna sjunka in, för få dagar för att skandalen ska hinna blåsa över. Och inte blir det lättare för Sverigedemokraterna att bryta den mansdominans som präglat partiet under hela dess existens - såväl internt som i väljarkåren.

2.) Kommer det mera? Jag skulle bli förvånad om Expressen publicerat all sin information redan i sin första artikel. En gammal journalistisk teknik är att inte publicera allt man känner till genast, utan låta makthavaren "ljuga sig fast" i en berättelse som sedan visar sig inte vara sann. Så ja, jag tror det kommer mera (oavsett om de inblandade hittills talat sanning eller ej). Uppdaterat kl 22.50: Mycket riktigt har Expressen nu publicerat utdrag ur de bandinspelningar där den utsatta kvinnan berättar om övergreppet. Om kvinnans berättelse är korrekt rör det sig inte "bara" om ett "tafsande", utan om ett renodlat sexuellt övergrepp. Därigenom blir historien än allvarligare.

3,) Skandalen demobiliserar partiet internt. I stället för att diskutera sakfrågor och värva väljare tvingas partiet i valrörelsens slutskede ägna kraft åt att försvara enskilda företrädares beteende och privata moral. De spänningar och personmotsättningar som återfinns i partiets inre liv riskerar att förstärkas.

I dag kräver också Sverigedemokraternas ordförande i Blekinge Camilla Karlman att politisk satir ska förbjudas i Sveriges Radio och i Sveriges Television. Uttalandet låter som politisk satir i sig, men jag är rädd att hon faktiskt sa det på allvar.

Mata inte trollen!

Mata inte trollen, lyder en gammal Internet-sanning. Uttrycket syftar på att man inte ska svara eller ge sig in i diskussioner med anonyma nätdebattörer som endast är ute efter att provocera och/eller att få uppmärksamhet.

Det är ett klokt råd. Ändå känner jag många som har svårt att låta bli. De blir så provocerade att dumheterna i de anonyma påståendena att de vecklar in sig i långa replikväxlingar, oftast på Twitter.

Själv är jag ganska bra på att låta bli att svara på frågor från anonyma konton. Jag hanterar de okvädingsord som riktas mot mig genom att teckna ner de mest kreativa och välformulerade av dem på en lista. Bland mina favoriter återfinns "pulverhuvud", "ultregenusextremist" och "papphattarnas överpapphatt". Eller det korta och koncisa: "Bevisad idiot". (Ja, det finns betydligt grövre också. Men de skonar jag bloggens läsare från.)

I dag fick jag ytterligare ett argument för att låta bli att svara. Det är DN:s ledarskribent Erik Helmerson som på Twitter lyfter fram att den som skriver anonymt aldrig behöver lägga ner tid och kraft på att vara korrekt. Den som är anonym kan skriva vad som helst, och behöver heller inte göra ansträngningen att vara självdisciplinerad. Hen behöver aldrig stå till svars för felaktigheter eller förolämpningar. Men den som är öppen med sitt namn måste lägga ner tid och kraft på att uppgifterna är korrekta och vara återhållsam i sitt språk. Den som öppet står för sina åsikter måste således lägga ner mer arbete och mer tid på sina inlägg än vad den som skriver anonymt behöver göra.

Samtalet mellan en anonym person och en person som är öppen med sitt namn präglas därför allt annat lika av ojämlika förutsättningar. Det finns inga skäl att legitimera sådana grundförutsättningar genom att svara.

Så mata inte trollen. De handlar inte bara om anständighet utan också om jämlikhet i samtalet.

Ulf Kristersson och behovet av en vuxen samtalston i politiken

Jag blev glad när Ulf Kristersson i sitt installationstal som nyvald partiledare för Moderaterna hösten 2017 efterlyste en bättre och mer vuxen samtalston i politiken. Ett förbättrat samtalsklimat är verkligen något som behövs, både för att få fokus på de politiska sakfrågorna och för att inte riskera ett ökat politikerförakt. Flera gånger har jag också uttryckt min uppskattning över Ulf Kristerssons ambition i denna fråga.

Men igår tappade Ulf Kristersson mig. I en intervju i Dagens Nyheter får Kristersson frågan om hur han ser på den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tonläge. Ulf Kristersson markerar visserligen distans genom att säga att Hanif Balis tonläge inte är hans tonläge, men tillägger Jag tänker inte moralisera över honom av det enkla skälet att det i alla partier finns människor som uttrycker sig på det sättet, mer eller mindre. På en uppföljande fråga om att Hanif Bali kallat domare som utdömer vad han menar är för milda straff för "jävla syltryggar" förnekar Ulf Kristersson att Balis sätt att kommunicera skulle vara ett problem. Och som argument för att inte agera jämför Ulf Kristersson sin egen relation till Hanif Bali med Stefan Löfvens relation till icke namngivna journalister på Aftonbladets ledarsida!

Erik Helmerson formulerar det bra på Dagens Nyheters ledarsida. Under rubriken Grattis Hanif Bali - du fick just fria händer skriver Helmerson: Om inte Kristersson som ledare styr upp sina egna representanter kan han inte klaga om hans motståndare inte styr upp sig själva. Resonemanget om Stefan Löfven är både en usel liknelse - det är viss skillnad på riksdagsmän och journalister - och klassisk "whataboutism": Titta bara va dumma andra är.

Att Ulf Kristerssons jämställer sina relationer till en riksdagsledamot från det parti han själv leder med Stefan Löfvens relationer till Aftonbladets ledarredaktion är faktiskt något av det mest absurda jag hört från en svensk partiledare på länge. Kristerssons påstående illustrerar på ett olyckligt sätt varför det faktiskt behövs fler vuxna i rummet.

Jag har tidigare efterlyst samtal på partiledarnivå om hur partierna bäst ska gå till väga för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Behovet av sådana samtal kvarstår.

Vänder det nu? Om liberaler och kampen mot rasism

Vänder det nu? Jag har sett den förhoppningsfulla frågan på flera ställen i sociala medier under dagen. Den utlösande faktorn till frågan är en huvudledare i Dagens Nyheter, där tidningen under rubriken Naiv höger lockas av av SD kritiserar Moderaterna och Kristdemokraterna för att önsketänka om Sverigedemokraterna som en del av ett borgerligt regeringsunderlag.

"Vissa borgerliga debattörer och partier försonas steg för steg med tanken på att göra Jimmie Åkesson till partner. Den antirasistiska övertygelsen tycks tyvärr inte sitta djupare", skriver Dagens Nyheter. Tidningen lyfter fram all den rasism som finns inom SD, och konstaterar besviket att Moderaterna och Kristdemokraterna inte tar konsekvensen av SD:s rasism: "Men det verkar inte räcka för Ebba Busch Thor, och kanske inte heller för Anna Kinberg Batra. Den närliggande vinsten, att för lång tid kunna fälla de rödgröna, lockar för mycket."

Dagens Nyheters huvudpoäng är att det vore naivt att tro att SD skulle låta sig domesticeras: "För den som gör sig beroende av Sverigedemokraterna är frågan när – inte om – partiet kommer att ställa ultimatum och hota att fälla regeringen. Det är som i den berömda fabeln om grodan och skorpionen. Den senare ska rida på grodans rygg över floden och lovar att inte sticka grodan. Han gör det ändå, så att båda drunknar. Varför? Det är ju skorpionens natur."



Dagens Nyheter är en av de liberala tidningar som under de senaste årens polariserade debattklimat konsekvent stått upp för asylrätten och för att Sverigedemokraterna ska hållas kvar ute i den politiska kylan. Dagens huvudledare innebär kanske inte så mycket nytt i tidningens linje, men genom dess polemiska ton sänder den signalen att enough nu är enough när det gäller delar av borgerlighetens gullande med Sverigedemokraterna. De som ställer frågan "Vänder det nu?" gör det i den fromma förhoppningen att DN:s ledare är ett tidens tecken, en signal om att tillräckligt starka liberala krafter gör Moderaternas och Kristdemokraternas position grumliga position i synen på Sverigedemokraterna allt mer politiskt orimlig.

Saken blir inte sämre av att DN:s ledarskribent Erik Helmerson i en artikel intill huvudledaren gör självkritik för att han tenderat att reagera hårdare på olika antirasistiska aktioner än på själva rasismen. "Det finns inga proportioner i hur vi har retat upp oss på separatistiska kaffeaktiviteter men förringat, till exempel, diskriminering på arbetsmarknaden", skriver Helmerson. Självkritiken inger respekt. Jag hakar gärna på och tillstår att jag alltför länge underskattade kraften i den strukturella diskrimineringen i Sverige, där namn och hudfärg alltför ofta tillåts avgöra hur jobb och boenden fördelas.

Vänder det nu? Jag vet inte. Men artiklarna på Dagens Nyheters ledarsida idag ger mig hopp om att någonting är i rörelse bland svenska liberaler. Jag går gärna sida vid sida med dessa liberaler i kampen mot rasism och i kampen mot en normalisering av Sverigedemokraterna.

Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar

I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet och integration.

Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.

*

Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.

Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.

*

I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.

Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.

Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor

I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom att slå sin motståndare medvetslös.

Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har  kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks. 

Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.

Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".

Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.

Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i  Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt"). 

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.