Jag har träffat massor av trevliga invandrare. Men jag tycker att de måste lära sig att leva som vi och sköta sig.
Jag flyttade från ett område med många invandrare. Alla svenskar blev tvungna att flytta. Man är inte säker på kvällarna. Man kan inte gå ut.
Problemet är inte att de är invandrare, utan den livsstil vissa av dem har (...) brottsligheten, korruptionen, knarket.
Citaten ovan får kanske inte så många att höja på ögonbrynen. Vi har vant oss vid en retorik i debatten där invandrare och invandring förknippas med brottslighet, segregation, otrygghet och att invandrarna, "dom", måste "bli som vi" och "sköta sig".
Men citaten ovan handlar inte om invandring och invandrare i Sverige i dag. Citaten kommer från vita människor i Chicago i mitten av 1960-talet, när den svarta medborgarrättsrörelsen gjorde anspråk på rättvisa och ville bryta boendesegregationen i staden. Citaten är korrekta, men i stället för invandrare talade de vita i Chicago om svarta människor, om färgade, om n... (n-ordet).
Jag har träffat massor av trevliga färgade. Men jag tycker att de måste lära sig att leva som vi och sköta sig.
Jag
flyttade från ett färgat område. Alla vita blev
tvungna att flytta. Man är inte säker på kvällarna. Man kan inte gå ut.
Problemet är inte att de är (n-ordet) utan den livsstil vissa av dem har (...) brottsligheten, korruptionen, knarket.
Citaten är hämtade ur avsnittet "Ut ur skuggorna" i programserien "Martin Luther King till Obama. Afroamerikansk historia från 1960-talet till vår egen samtid" som nu visas av Utbildningsradion och SVT24. Jag såg programmet igår kväll och rös bokstavligen av obehag när jag så lätt kunde relatera rasistiska uttalanden från 1960-talets vita USA till dagens svenska debatt om invandrare och invandring.
Se gärna programmet. Det var mycket lärorikt och välgjort.
Visar inlägg med etikett Invandring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Invandring. Visa alla inlägg
2019-06-05
I dag går Danmark till val - vänstern förväntas växa
Uppdaterat kl 22.00. Vallokalsundersökningarna och de första prognoserna bekräftar i huvudsak den bild som opinionsundersökningarna tidigare givit. Socialdemokraterna blir största parti, och det röda blocket blir störst. Främslingsfientliga Dansk Folkeparti gör ett katastrofval och får sitt väljarstöd halverat. Socialliberala Radikale Venstre och rödgröna Socialistisk Folkeparti fördubblar sitt väljarstöd. Mycket talar således för att vi går mot ett regeringsskifte och att Danmark kommer att få en socialdemokratiskt ledd regering.
I dag håller Danmark val till Folketinget. Det är spännande. I opinionsmätningarna har de rödgröna partierna ett klart försteg. Mycket talar för ett regeringsskifte och att Socialdemokraterna kommer att kunna bilda någon form av minoritetsregering. I så fall kommer tre av fem nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark) att ha en socialdemokratisk statsminister. Och i Island innehas statsministerposten av Katrín Jakobsdottír från Gröna vänstern. Sedan är det bara Norge kvar...
Men osvuret är bäst. I går meddelade statsminister Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre att hans första prioritet efter valet inte längre är att bilda en borgerlig regering, utan i stället någon form av mittenkoalition. Det är klart att det är en omvändelse under galgen, framkallad av det bistra opinionsläget. Lökke Rasmussens borgerliga partiledarkollegor rasar, och Socialdemokraterna håller sig kyligt avvaktande eller avvisande. Men Lars Løkke Rasmussen är känd som en politisk överlevare, så vi får väl se.
Nu innebär ju en socialdemokratisk valframgång i Danmark tyvärr inte någon ogrumlad segerglädje. Partiet har under sin ordförande Mette Fredriksen - men även dessförinnan - uttalat sig i frågor kring invandring och flyktingpolitik på ett sätt som mer påminner om högerpopulism än om socialdemokrati. Jag hoppas en valseger ska ge självförtroende nog åt dansk socialdemokrati att inte längre anpassa sig efter högernationalistiska, populistiska partiers politik och retorik.
Än så länge gläds jag åt att främlingsfientliga Dansk Folkeparti rasat i opinionsmätningarna och riskerar att halveras i valet. Jag håller också tummarna för att det högerradikala partiet Stram kurs med Rasmus Paludan - som vill utvisa en halv miljon danskar ur landet, varav flera är danska medborgare - inte klarar tvåprocentsspärren.
TT ger en bra översikt över de olika danska partierna och deras förutsättningar inför dagens val. Den kan läsas här.
*
I dag håller Danmark val till Folketinget. Det är spännande. I opinionsmätningarna har de rödgröna partierna ett klart försteg. Mycket talar för ett regeringsskifte och att Socialdemokraterna kommer att kunna bilda någon form av minoritetsregering. I så fall kommer tre av fem nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark) att ha en socialdemokratisk statsminister. Och i Island innehas statsministerposten av Katrín Jakobsdottír från Gröna vänstern. Sedan är det bara Norge kvar...
Men osvuret är bäst. I går meddelade statsminister Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre att hans första prioritet efter valet inte längre är att bilda en borgerlig regering, utan i stället någon form av mittenkoalition. Det är klart att det är en omvändelse under galgen, framkallad av det bistra opinionsläget. Lökke Rasmussens borgerliga partiledarkollegor rasar, och Socialdemokraterna håller sig kyligt avvaktande eller avvisande. Men Lars Løkke Rasmussen är känd som en politisk överlevare, så vi får väl se.
Nu innebär ju en socialdemokratisk valframgång i Danmark tyvärr inte någon ogrumlad segerglädje. Partiet har under sin ordförande Mette Fredriksen - men även dessförinnan - uttalat sig i frågor kring invandring och flyktingpolitik på ett sätt som mer påminner om högerpopulism än om socialdemokrati. Jag hoppas en valseger ska ge självförtroende nog åt dansk socialdemokrati att inte längre anpassa sig efter högernationalistiska, populistiska partiers politik och retorik.
Än så länge gläds jag åt att främlingsfientliga Dansk Folkeparti rasat i opinionsmätningarna och riskerar att halveras i valet. Jag håller också tummarna för att det högerradikala partiet Stram kurs med Rasmus Paludan - som vill utvisa en halv miljon danskar ur landet, varav flera är danska medborgare - inte klarar tvåprocentsspärren.
TT ger en bra översikt över de olika danska partierna och deras förutsättningar inför dagens val. Den kan läsas här.
2016-12-07
Förändrad politisk dagordning? Skola och vård passerar invandring som viktigaste väljarfråga
För första gången på över ett år är invandring/integration inte den viktigaste politiska sakfrågan för väljarna. I en undersökning från Novus har andelen som anser att invandring/integration är en av de frågorna minskat från 64 procent 2015 till 55 procent 2016. Därmed placerar sig invandring/integration först på tredje plats, efter sjukvård (57 procent) och skola/utbildning (56 procent). Skillnaden mellan de tre sakfrågorna är så liten att det är rimligt att säga att de uppfattas som ungefär lika viktiga av väljarna.
Det är inte oväntat att frågorna om invandring/integration uppfattas som något mindre viktiga av väljarna i år än vad de gjorde ifjol. År 2015 tog Sverige emot över 160 000 asylsökande, varav de allra flesta kom under några få höstmånader. Hittills i år har Sverige endast tagit emot 30 000 asylsökande, det vill säga mindre än en femtedel av de som togs emot 2015. Vi får gå tillbaka till 2011 för att finna ett lika lågt mottagande. Nu består utmaningen i att utveckla arbete, bostäder och skolplatser åt de som har kommit hit. Det är en stor och viktig uppgift, men inte lika "dramatisk" som när 160 000 människor sökte asyl i Sverige under ett år.
Vi får väl se vad väljarnas förändrade politiska dagordning innebär för den politiska debatten. Självklart kommer invandring/integration att vara en fortsatt viktig fråga. Men kanske kan debatten bli mindre alarmistisk och mindre ängslig om de traditionella partierna nu får mer utrymme i frågor där de känner sig tryggare (sjukvården, skola/utbildning, sysselsättning). Det talas mycket om att "folket" känner oro. Ibland tror jag att det är de politiska partierna som är oroliga, och att partierna överför sin oro på folket.
Nu säger flera framträdande politiker - såväl socialdemokrater som moderater - att läget från hösten 2015 när så många asylsökande kom sig till Sverige aldrig kommer att få upprepas. Det är naturligtvis nonsens. Om framtiden vet vi ingenting. Skulle Sverige i händelse av krig i Europa och ett eventuellt ryskt angrepp på Finland slå igen dörren mot våra finska vänner? Eller om krigshandlingarna i Mellanöstern eskalerar och många fler människor än 2015 söker skydd i Europa - skulle vi då stänga dörren? Svaret är nej. Däremot är det förstås viktigt att vi skapar en europeisk ordning där alla stater på ett helt annat sätt än 2015 förmås att hjälpa till med att ge nödställda skydd. Och att Sverige som land står bättre rustat för en stor flyktingmottagning.
Inom Socialdemokraterna finns det många som arbetar för att göra den restriktiva flyktingpolitiken så kortvarig som möjligt, att redan nu öppna upp för en övergång till permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd och att underlätta anhöriginvandring. Jag hoppas på framgång i det arbetet. En sådan förändring vore bra för dem som beviljas asyl och den vore bra Sverige.
Det är inte oväntat att frågorna om invandring/integration uppfattas som något mindre viktiga av väljarna i år än vad de gjorde ifjol. År 2015 tog Sverige emot över 160 000 asylsökande, varav de allra flesta kom under några få höstmånader. Hittills i år har Sverige endast tagit emot 30 000 asylsökande, det vill säga mindre än en femtedel av de som togs emot 2015. Vi får gå tillbaka till 2011 för att finna ett lika lågt mottagande. Nu består utmaningen i att utveckla arbete, bostäder och skolplatser åt de som har kommit hit. Det är en stor och viktig uppgift, men inte lika "dramatisk" som när 160 000 människor sökte asyl i Sverige under ett år.
Vi får väl se vad väljarnas förändrade politiska dagordning innebär för den politiska debatten. Självklart kommer invandring/integration att vara en fortsatt viktig fråga. Men kanske kan debatten bli mindre alarmistisk och mindre ängslig om de traditionella partierna nu får mer utrymme i frågor där de känner sig tryggare (sjukvården, skola/utbildning, sysselsättning). Det talas mycket om att "folket" känner oro. Ibland tror jag att det är de politiska partierna som är oroliga, och att partierna överför sin oro på folket.
Nu säger flera framträdande politiker - såväl socialdemokrater som moderater - att läget från hösten 2015 när så många asylsökande kom sig till Sverige aldrig kommer att få upprepas. Det är naturligtvis nonsens. Om framtiden vet vi ingenting. Skulle Sverige i händelse av krig i Europa och ett eventuellt ryskt angrepp på Finland slå igen dörren mot våra finska vänner? Eller om krigshandlingarna i Mellanöstern eskalerar och många fler människor än 2015 söker skydd i Europa - skulle vi då stänga dörren? Svaret är nej. Däremot är det förstås viktigt att vi skapar en europeisk ordning där alla stater på ett helt annat sätt än 2015 förmås att hjälpa till med att ge nödställda skydd. Och att Sverige som land står bättre rustat för en stor flyktingmottagning.
Inom Socialdemokraterna finns det många som arbetar för att göra den restriktiva flyktingpolitiken så kortvarig som möjligt, att redan nu öppna upp för en övergång till permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd och att underlätta anhöriginvandring. Jag hoppas på framgång i det arbetet. En sådan förändring vore bra för dem som beviljas asyl och den vore bra Sverige.
2016-06-16
Om "svenska värderingar", insinuationer och invandring
Igår skrev jag om svenska värderingar som politikens "det nya svarta", det som alla talar om. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tävlar i konsten att lyfta fram behovet av att värna "svenska värderingar" och i att fylla begreppet med olika typer av innehåll. Inte oväntat, i tider som präglas av förändring och osäkerhet.
I dag skriver Dagens Nyheters ledarredaktion intressant på samma tema. Dagens Nyheter noterar att "svenska värderingar" ofta används av framträdande politiker i samband med diskussioner om problem som förknippas med ökad invandring: Både Kristdemokraterna och Moderaterna, och i viss mån Socialdemokraterna, har gjort det till en vana att sätta rubriken ”svenska värderingar” över en lista på komplikationer som förknippas med en ökad invandring. Inget fel i att prata om kittet i vårt samhälle. Men partierna bör vara varsamma med denna retorik. En del av pratet gränsar till det insinuanta.
Genom att allmänt tala om behovet av att värna "svenska värderingar" i samband med invandring insinueras att invandrare och invandring utgör ett hot mot dessa värderingar. Men man säger det inte rent ut, kanske av rädsla för att stigmatisera och bidra till ökad främlingsfientlighet eller till och med rasism.
Men det outtalade - det insinuerade - kan komma att bli ett gift i samhällsdebatten. Vilka är egentligen de invandrargrupper som skulle utgöra ett hot mot de svenska värderingarna? Och vilka är de "svenska värderingar" som hotas av invandring och invandrargrupper? Debatten riskerar att på ett fördomsfullt sätt handla om invandrare och invandring, i stället för om de gemensamma värderingar som håller samman vårt samhälle.
Så gärna en värderingsdebatt - om vilka värden vi förknippar och vill förknippa med Sverige som nation. Men den debatten bör för att bli trovärdig föras på sina egna villkor - inte som en insinuant sidodebatt om invandringens konsekvenser för det svenska samhället.
Temat behandlas också i det avsnitt av Statsvetarpodden som Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag spelade in i dag. Där kan ni bland annat höra Jonas Hinnfors förklara GAL-TAN-dimensionen på 60 sekunder. Det är en upplevelse. Strax på nätet!
I dag skriver Dagens Nyheters ledarredaktion intressant på samma tema. Dagens Nyheter noterar att "svenska värderingar" ofta används av framträdande politiker i samband med diskussioner om problem som förknippas med ökad invandring: Både Kristdemokraterna och Moderaterna, och i viss mån Socialdemokraterna, har gjort det till en vana att sätta rubriken ”svenska värderingar” över en lista på komplikationer som förknippas med en ökad invandring. Inget fel i att prata om kittet i vårt samhälle. Men partierna bör vara varsamma med denna retorik. En del av pratet gränsar till det insinuanta.
Genom att allmänt tala om behovet av att värna "svenska värderingar" i samband med invandring insinueras att invandrare och invandring utgör ett hot mot dessa värderingar. Men man säger det inte rent ut, kanske av rädsla för att stigmatisera och bidra till ökad främlingsfientlighet eller till och med rasism.
Men det outtalade - det insinuerade - kan komma att bli ett gift i samhällsdebatten. Vilka är egentligen de invandrargrupper som skulle utgöra ett hot mot de svenska värderingarna? Och vilka är de "svenska värderingar" som hotas av invandring och invandrargrupper? Debatten riskerar att på ett fördomsfullt sätt handla om invandrare och invandring, i stället för om de gemensamma värderingar som håller samman vårt samhälle.
Så gärna en värderingsdebatt - om vilka värden vi förknippar och vill förknippa med Sverige som nation. Men den debatten bör för att bli trovärdig föras på sina egna villkor - inte som en insinuant sidodebatt om invandringens konsekvenser för det svenska samhället.
Temat behandlas också i det avsnitt av Statsvetarpodden som Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag spelade in i dag. Där kan ni bland annat höra Jonas Hinnfors förklara GAL-TAN-dimensionen på 60 sekunder. Det är en upplevelse. Strax på nätet!
2015-12-13
Nej, Sverigedemokraterna har sannerligen inga skäl att jubla
Regeringens åtstramning av flyktingpolitiken (ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta krav för anhöriginvandring etc) har fått en och annan att tro att Sverigedemokraterna nu jublar eftersom de till sist fått gehör för sin politik.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
2015-09-09
Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar
I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens
flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och
en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som
i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en
likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra
politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet
och integration.
Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.
Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.
Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.
Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.
Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.
*
Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.
Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.
*
I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.
2013-02-04
Tobias Billström och hans olyckliga utspel
Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.
Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.
Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.
Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.
Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.
Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.
Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.
Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.
Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.
2010-08-30
Jan Björklund och behovet av introduktionskurser för invandrare
I gårdagens partiledarutfrågning i SVT betonade Jan Björklund behovet av särskilda introduktionskurser för invandrare till Sverige. På ytan är frågan förförande enkel. Visst är det väl bättre får alla om invandrare får kunskap om det land och den kultur de invandrar till?
Men Jan Björklunds svar i intervjun visade obönhörligt på frågans komplexitet. Problemen är två. 1.) Vem skall gå kursen? 2.) Vad skall kursen syfta till?
1.) På frågan om alla skall behöva gå kursen svarade Jan Björklund nej. Inte om man kommer från Norge, som han uttryckte det. Bara de som kommer från någonstans långt bort. Australien? Canada? Det är uppenbart att "långt bort" inte syftar på territoriella avstånd, utan på kulturer. Men vilka kulturer ligger "långt bort"? Islam? Alla former av Islam? Hur gör vi med en norsk muslim som vill invandra till Sverige? Eller välutbildade kristna egyptier? Latinamerika - är det "långt bort" i kulturellt avsende? Så snart en sådan introduktionskurs bara skall ges till vissa invandrargrupper bidrar kursen snarare till att befästa segregationen än till att bryta den.
2.) Jan Björklund sa i intervjun att han gärna skulle gå en sådan kurs om han själv skulle invandra till ett annat land. Det låter ju ödmjukt och bra. Men Björklunds svar fördunklar frågan, eftersom Björklunds syfte med att gå en sådan kurs sannolikt skiljer sig från det tänkta syftet med en sådan kurs för invandrare till Sverige.
Syftet med kursen för invandrare till Sverige är tvåfaldigt. För det första att ge kunskap om svenskt samhällsliv, politik och kultur. För det andra att inpränta "svenska värden" om främst jämställdhet och synen på barnuppfostran i invandrarna. Om Jan Björklund skulle flytta till Iran så skulle han säkert ha stor nytta av det första momentet; kunskap om Iransk samhällsliv, politik och kultur. Men han skulle med all kraft värja sig från den iranska statens anspråk på att inpränta "iranska värden" t ex i synen på relationen mellan kvinnor och män i honom. Jan Björklunds jämförelse mellan honom själv som invandrare och de som invandrar till Sverige blir därför falsk.
Frågan om introduktionskurser för invandrare är komplicerad. För att hantera frågan måste debatten nyanseras och inte göras till ett slagträ i valkampanjen.
Men Jan Björklunds svar i intervjun visade obönhörligt på frågans komplexitet. Problemen är två. 1.) Vem skall gå kursen? 2.) Vad skall kursen syfta till?
1.) På frågan om alla skall behöva gå kursen svarade Jan Björklund nej. Inte om man kommer från Norge, som han uttryckte det. Bara de som kommer från någonstans långt bort. Australien? Canada? Det är uppenbart att "långt bort" inte syftar på territoriella avstånd, utan på kulturer. Men vilka kulturer ligger "långt bort"? Islam? Alla former av Islam? Hur gör vi med en norsk muslim som vill invandra till Sverige? Eller välutbildade kristna egyptier? Latinamerika - är det "långt bort" i kulturellt avsende? Så snart en sådan introduktionskurs bara skall ges till vissa invandrargrupper bidrar kursen snarare till att befästa segregationen än till att bryta den.
2.) Jan Björklund sa i intervjun att han gärna skulle gå en sådan kurs om han själv skulle invandra till ett annat land. Det låter ju ödmjukt och bra. Men Björklunds svar fördunklar frågan, eftersom Björklunds syfte med att gå en sådan kurs sannolikt skiljer sig från det tänkta syftet med en sådan kurs för invandrare till Sverige.
Syftet med kursen för invandrare till Sverige är tvåfaldigt. För det första att ge kunskap om svenskt samhällsliv, politik och kultur. För det andra att inpränta "svenska värden" om främst jämställdhet och synen på barnuppfostran i invandrarna. Om Jan Björklund skulle flytta till Iran så skulle han säkert ha stor nytta av det första momentet; kunskap om Iransk samhällsliv, politik och kultur. Men han skulle med all kraft värja sig från den iranska statens anspråk på att inpränta "iranska värden" t ex i synen på relationen mellan kvinnor och män i honom. Jan Björklunds jämförelse mellan honom själv som invandrare och de som invandrar till Sverige blir därför falsk.
Frågan om introduktionskurser för invandrare är komplicerad. För att hantera frågan måste debatten nyanseras och inte göras till ett slagträ i valkampanjen.
2010-08-18
Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?
Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)