Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar

I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet och integration.

Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.

*

Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.

Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.

*

I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.

Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.

Löfven träffar Merkel - lyft gärna frågan om transportörsansvaret!

Det känns viktigt att lyfta fram de universella principer och värderingar som lagt grunden för det samhälle vi har kommit att ta för givet i det öppna välfärdslandet Sverige. Det är inte ofta jag citerar Jacob Wallenberg på denna blogg, men denna gång gör jag det med glädje. Wallenbergfamiljen har oftast agerat i enlighet med Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri (ungefär: att vara, utan att synas), men denna gång skräder Jacob Wallenberg inte orden. I intervjun i Svenska Dagbladet markerar hans starkt mot främlingsfientlighet och konspirationsteorier: Den intolerans och misstänksamhet som vi ser runt omkring oss bekymrar oss djupt. Jag tror ingen kan känna sig oberörd, säger han.

Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.

Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)

Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.

I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.

Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.