Visar inlägg med etikett David Cameron. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Cameron. Visa alla inlägg

2016-06-27

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

2015-09-09

Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar

I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet och integration.

Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.
*

Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.

Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.
*
I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.

Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.

2014-06-08

Fredrik Reinfeldt ny ordförande för EU-kommissionen?

Blir Fredrik Reinfeldt inom kort ny ordförande för EU-kommissionen, efter den avgående José Manuel Barroso? Efter de avslutade valen till Europaparlamentet går vi in i en tid som kan beskrivas som EU-komplexets Silly season, då precis allt fortfarande är möjligt.

Katrine Kielos skriver i dag i Aftonbladet om hur den borgerliga gruppen EPP (European People's Party) blev största partigrupp i EU-parlamentet och att många därför trodde att det i praktiken var klart att högerns kandidat Jean-Claude Juncker skulle bli ny ordförande för kommissionen. Men Storbritanniens premiärminister David Cameron tycker att Juncker är alldeles för federalistisk och motsätter sig därför dennes ordförandeskap. Vem skulle det då kunna bli i stället? Respekterade European Voice skriver att "Den som är smart sätter pengarna på Fredrik Reinfeldt” och motiverar sitt tips bland annat med att Reinfeldt har "minimala chanser att bli omvald hemma", att han "redan mentalt är inne på sitt nästa jobb", att han "är starkt förankrad i europeisk borgerlighet" och att han "skulle få stöd av David Cameron".

Jag tror att Fredrik Reinfeldt skulle bli utmärkt som ordförande för EU-kommissionen. Han har hållit ihop de fyra allianspartierna i regeringsställning i snart åtta år, vilket är en historisk politisk bedrift. Han visade kyla i sitt sätt att tillsammans med Anders Borg hantera statsfinanserna under den ekonomiska krisen. Fredrik Reinfeldt har också varit föredömlig i sin vägran att ge det främlingsfientliga Sverigedemokraterna något som helst inflytande i svensk politik, trots att partiet innehaft en vågmästarposition. På minussidan får dock ställas Fredrik Reinfeldts misslyckande att minska den skyhöga arbetslösheten samt den växande ojämlikheten i Sverige under hans tid som statsminister.

Det är svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i spekulationerna om Fredrik Reinfeldt som ny kommissionsordförande. Men få tvivlar på att han kommer att förlora valet i september och hans kompetens gör honom i alla fall till en tänkbar kompromisskandidat.

För Moderaterna vore det förstås en katastrof om partiet tvingas gå in i höstens valrörelse utan Fredrik Reinfeldt som den självklare ledaren. Överhuvudtaget har Moderaterna en svår period framför sig. Möjligheterna att vinna valet i höst är i princip obefintliga. Efter en valförlust blir det bara en tidsfråga innan Fredrik Reinfeldt väljer att avgå. Därmed öppnas dörren förr de "gamla moderaterna" som i huvudsak tigit still under Fredrik Reinfeldts så framgångsrika partiledarskap men som nu öppet kommer att vädra sitt missnöje med partiets vandring mot den politiska mitten. I see bad things arising, för att citera översteprästen Kajafas ur Jesus Christ Superstar.

Vem skall axla manteln att samla och leda partiet efter Fredrik Reinfeldt? Anders Borg? Jag tror inte han vill - han är heller inte någon partimänniska på det sättet. Catharina Elmsäter-Svärd? Ger nog lägst odds på vadslagningsbyråerna i dag, men uppdraget som infrastrukturminister är knappast meriterande med tanke på den svenska järnvägskollapsen. Anna Kinberg Batra? Politiskt rutinerad, men kommer hon att kunna vinna väljarnas förtroende? Hennes uttalande från sin personvalskampanj 1998 om att "stockholmare är smartare än lantisar" påverkade länge bilden av hennes omdöme.  Jag har i något sammanhang lyft fram Tomas Tobé, som en outsider i sammanhanget. För inte kan det väl bli Ulf Kristersson? 

Det är mindre än 100 dagar kvar till valet. Det må skilja 15 procentenheter mellan blocken, men spännande tider väntar likväl.