Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.
Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.
Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.
Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi
är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för
jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar.
Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.
Visar inlägg med etikett Piratpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Piratpartiet. Visa alla inlägg
2019-05-23
2014-05-25
Så går det i det svenska EU-valet
Uppdaterat efter SVT:s exit poll-undersökning: Om SVT:s exit poll-undersökning blir valresultat innebär det en stor motgång för Alliansregeringen och dess möjligheter att vinna riksdagsvalet i september 2014. De borgerliga allianspartierna får sammanlagt inte mer än 33.8 procent av rösterna. Det blir mycket svårt för dessa fyra partier att hålla modet uppe och skapa någon trovärdighet i att de skall kunna samla alla de nya röster som behövs för att bilda regering. Särskilt för Moderaterna är valresultatet en blytung förlust.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
*
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
2014-05-23
Det politiska läget inför kvällens slutdebatt och söndagens EU-val
Uppdaterat fredag kl 22.05: Slutdebatten mellan toppkandidaterna till EU-valet blev en ganska pigg och i ordets bästa mening underhållande tillställning. Däremot lär den förstås knappast få något avgörande inflytande över valutgången på söndag. Men några personinsatser vill jag lyfta fram.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
*
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
2014-05-19
Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet
Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
2014-05-04
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda - samt en purfärsk väljarbarometer inför EU-valet
Uppdaterat söndag kl 22.10. Partiledardebatten i SVT Agenda blev något mindre hätsk och antagonistisk än vad jag hade förväntat. Fredrik Reinfeldt visade inte alls upp samma aggressivitet som vid de senaste debatterna och han intog överhuvudtaget en något tillbakadragen position. Med tanke på att det är Alliansen som måste förändra status quo i opinionsläget hade jag trott på ett mer offensivt upplägg.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
*
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
2014-04-27
Hur skall det gå för Piratpartiet?
Hur skall det gå för Piratpartiet? I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet 7.1 procent av rösterna och erövrade två mandat. Men riksdagsvalet 2010 blev en motgång med endast 0.65 procent av rösterna. Vilka är utsikterna för Piratpartiet att behålla åtminstone ett av de mandat partiet erövrade i Europaparlamentsvalet 2009?
Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.
Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.
Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.
Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).
Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad.
Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.
Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.
Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.
Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.
Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).
Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad.
Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.
2013-11-03
Digitalisering och demokratisk öppenhet vs borr och vinkelslip
Jag har inte kollat om "borr och vinkelslip" trendar på twitter. Ordkombinationen är i alla fall varje rubrikmakares dröm, efter de hårresande och rent ut sagt vämjeliga interiörer från Storbritannien som kommit i ljuset de senaste dagarna. Den brittiska underrättelsemyndigheten Government Communications Headquarters (GCHQ) beordrade tidningen The Guardian att lämna ut känsliga dokument om amerikanska NSA:s avlyssningsprogram, dokument som tidningen erhållit via Edward Snowden. Om tidningen vägrade hotade GCHQ med domstol. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger valde då att hellre än att lämna ut dokumenten förstöra den Mac Book Pro vari dokumenten lagrats med för ändamålet särskilt inköpt borr och vinkelslip.
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
2013-08-02
Piratpartiet och Edward Snowdens avslöjanden
Rysslands beslut att bevilja den spionåtalade visselblåsaren Edward Snowden tillfällig politisk asyl innebär en politisk förödmjukelse för USA. Den amerikanska administrationen borde tidigt ha insett att Ryssland inte skulle utlämna Snowden. I stället valde USA och president Barack Obama att göra utlämnandet till en prestigesak. Stödet och entusiasmen för det amerikanska kravet hos USA:s europeiska allierade är måttligt, för att uttrycka saken milt. Snowdens avslöjanden innebar ju att USA:s avlyssning av just sina europeiska allierade också uppdagades. I Ryssland kan Snowden bli en folkhjälte. People in Russia sympathize with Snowden. He had the will and bravery to go against Matrix, som en rysk regeringsvänlig parlmentariker formulerade det i torsdags.
Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.
Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.
Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.
Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.
Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".
Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.
Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.
Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.
Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.
Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".
2012-03-25
Tyska Pirater seglar i medvind inför dagens val
Piratpartiet i Tyskland seglar i medvind. När delstaten Saarland i dag går till val kommer piraterna enligt opinionsundersökningar att bli tredje största parti och komma in i delstatsparlamentet. Både Miljöpartiet och det liberala partiet FDP hamnar under 5-procentsgränsen och får stanna utanför. Uppdaterat kl 19.00: Skall förstås vara fjärde största parti. Die Linke rår man inte på. Rösträkningen kan följas här. Piratpartiet verkar få omkring 7.5 procent av rösterna. Die Grüne balanserar på spärren och FDP gör ett katastrofval och ligger just nu under 1.5 procent.
I en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet (tyvärr ännu ej på nätet) berättar Tomas Lundin om de enorma förväntningarna som ledarskapet för Piratpartiet i Saarland har att hantera inför dagens val. Sedan Piratpartiets genombrott 2009, då man fick 2 procent av rösterna i förbundsdagsvalet, har det bara gått uppåt. Partiet har i dag 22 000 medlemmar och i delstatsvalet i Berlin hösten 2011 fick Piratpartiet 8.9 procent av rösterna. I maj går Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen till val. Där har Piratpartiet i dag 6 procent i opinionsundersökningarna.
Tomas Lundin berättar också om intern turbulens hos de tyska piraterna, där partiledaren Michele Marsching kritiserats för att ha argumenterat för högre arvoden för folkvalda politiker. Piratpartiet i Tyskland tycks också vara mansdominerat och i en webbenkät uppger 25 procent av de kvinnliga medlemmarna att de utsatts för sexism i partiet.
Genom de två mandat som det svenska Piratpartiet erövrade i valen till Eurpaparlamentet 2009 var de svenska piraterna länge den ledande piratkraften i världen. Ny är Tyskland på väg att segla förbi.
Svenska Piratpartiet har drygt 8 000 medlemmar. Bland väljarna är partiet överrepresenterat bland unga, manliga storstadsväljare. Partiledare Anna Troberg har gjort ett bra arbete med att hålla ihop partiet. Men partiet har haft svårare att mobilisera väljare och sympatisörer i aktioner för sina frågor. Striden om Datalagringsdirektivet fick visserligen stor medial uppmärksamhet, men jag är inte säker på att Piratpartiet lyckades kamma hem några större politiska vinster på frågan. FRA-striden var ur mobiliseringssynpunkt sannolikt en större framgång. I opinionsundersökningarna uppvisar partiet endast blygsamma resultat.
Inför valet 2014 siktar det svenska Piratpartiet på att visa upp ett mer fullskaligt politiskt program än vad man av naturliga skäl hade möjlighet att formulera inför valet 2010. Ett sådant program i kombination med en eller två skarpa profilfrågor och lite tur med den politiska dagordningen öppnar för framgångar för partiet. Valvinster för de tyska piraterna kan ge medvind även för piraterna i Sverige.
Piratpartiets frågor är ingen dagslända, utan en doft av det informations- och kunskapssamhälle som växer fram på industrisamhällets axlar. Antingen lägger de traditionella partierna beslag på dessa frågor, eller så banar man väg för ett starkt och växande Piratparti.
Läs gärna mer om den immateriella revolutionen i Kunskap Kommunikation Kontroll. Drömmar och farhågor i informationssamhället (Experimentell Förlag, redaktör Klara Tovhult). Bland många andra medverkar jag och Marie Demker, med en text om Piratpartiet och informationssamhällets politiska skiljelinjer.
I en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet (tyvärr ännu ej på nätet) berättar Tomas Lundin om de enorma förväntningarna som ledarskapet för Piratpartiet i Saarland har att hantera inför dagens val. Sedan Piratpartiets genombrott 2009, då man fick 2 procent av rösterna i förbundsdagsvalet, har det bara gått uppåt. Partiet har i dag 22 000 medlemmar och i delstatsvalet i Berlin hösten 2011 fick Piratpartiet 8.9 procent av rösterna. I maj går Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen till val. Där har Piratpartiet i dag 6 procent i opinionsundersökningarna.
Tomas Lundin berättar också om intern turbulens hos de tyska piraterna, där partiledaren Michele Marsching kritiserats för att ha argumenterat för högre arvoden för folkvalda politiker. Piratpartiet i Tyskland tycks också vara mansdominerat och i en webbenkät uppger 25 procent av de kvinnliga medlemmarna att de utsatts för sexism i partiet.
Genom de två mandat som det svenska Piratpartiet erövrade i valen till Eurpaparlamentet 2009 var de svenska piraterna länge den ledande piratkraften i världen. Ny är Tyskland på väg att segla förbi.
Svenska Piratpartiet har drygt 8 000 medlemmar. Bland väljarna är partiet överrepresenterat bland unga, manliga storstadsväljare. Partiledare Anna Troberg har gjort ett bra arbete med att hålla ihop partiet. Men partiet har haft svårare att mobilisera väljare och sympatisörer i aktioner för sina frågor. Striden om Datalagringsdirektivet fick visserligen stor medial uppmärksamhet, men jag är inte säker på att Piratpartiet lyckades kamma hem några större politiska vinster på frågan. FRA-striden var ur mobiliseringssynpunkt sannolikt en större framgång. I opinionsundersökningarna uppvisar partiet endast blygsamma resultat.
Inför valet 2014 siktar det svenska Piratpartiet på att visa upp ett mer fullskaligt politiskt program än vad man av naturliga skäl hade möjlighet att formulera inför valet 2010. Ett sådant program i kombination med en eller två skarpa profilfrågor och lite tur med den politiska dagordningen öppnar för framgångar för partiet. Valvinster för de tyska piraterna kan ge medvind även för piraterna i Sverige.
Piratpartiets frågor är ingen dagslända, utan en doft av det informations- och kunskapssamhälle som växer fram på industrisamhällets axlar. Antingen lägger de traditionella partierna beslag på dessa frågor, eller så banar man väg för ett starkt och växande Piratparti.
Läs gärna mer om den immateriella revolutionen i Kunskap Kommunikation Kontroll. Drömmar och farhågor i informationssamhället (Experimentell Förlag, redaktör Klara Tovhult). Bland många andra medverkar jag och Marie Demker, med en text om Piratpartiet och informationssamhällets politiska skiljelinjer.
2011-02-20
Skallet går mot Kriskommissionen - men vilka deltar i skallet och varför?
Den socialdemokratiska Kriskommissionens rapport har kritiserats hårt av i stort sett samtliga landets borgerliga ledarsidor. Kritiken är ett gott tecken. Om borgerliga ledarsidor uttryckt sig uppskattande eller uppmuntrande över ett socialdemokratiskt idédokument som gör anspråk på att visa vägen framåt hade jag blivit en smula orolig.
Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.
Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.
Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.
Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.
Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.
När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.
Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.
Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.
Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.
Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.
Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.
Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.
Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.
Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.
Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.
När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.
Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.
Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.
Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.
Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.
2011-01-02
Piratpartiet - från Rick Falkvinge till Xena Krigarprinsessan
Igår lördag meddelade Rick Falkvinge - live på nätet via Bambuser - att han efter fem år nu avgår som ordförande för Piratpartiet. Falkvinge ersätts av tidigare vice ordföranden Anna Troberg.
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
2010-09-20
Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?
Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.
Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.
Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.
Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.
I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.
Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.
För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.
För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.
För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.
Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.
Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.
Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.
Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.
Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.
Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.
Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.
I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.
Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.
För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.
För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.
För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.
Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.
Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.
Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.
Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.
2010-09-13
Hur skall det gå för Piratpartiet?
Piratpartiet har inte haft någon tur i årets valrörelse. Partiets ambitiösa valmanifest kapsejsade direkt när det visade sig att partiledningen inte var eniga om hur formuleringarna i det känsliga avsnittet om barnpornografi skulle tolkas. I stället för att kunna använda manifestet offensivt i opinionsbildningen fick partiledningen lägga viktig tid och kraft på att formulera om texten och samtidigt hålla ihop partiet, där många medlemmar var irriterade. Därefter har manifestet och dess innehåll drunknat i det massiva flödet av utspel från större och mer etablerade partier.
I nästa skede skadesköts Piratpartiets politiskt och medialt intressanta samarbete med Wikileaks genom den rättsprocess som igångsatts mot Julian Assange, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande.
Tur har man inte, tur förtjänar man. I fallet med Wikileaks och Julian Assange hade partiet inte kunnat påverka händelseutvecklingen, men i fallet med valmanifestet och de oklara skrivningarna om barnpornografi faller ansvaret på partiet självt.
I Europaparlamentsvalet 2009 fick Piratpartiet över sju procent av rösterna. Men nu har Piraterna ordentligt fått känna på att Europaparlamentsval är en sak, riksdagsval en annan. Informations- och integritetsfrågorna är viktiga och har framtiden för sig. Men de slås fortfarande obönhörligt ut när kampen gäller regeringsmakten och de traditionella vänster-högerfrågorna.
I Studio Ett i dag diskuterade Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg integritetsfrågor med socialdemokraternas Tomas Bodström. En mycket bra debatt, men det är förstås inte genom den typen av debatter som Piratpartiet främst vinner sina väljare.
På ett sätt är opinionsläget gynnsamt för Piraterna. Ju mer ojämnt opinionsläget är mellan blocken, desto mer utrymme finns det nämligen för uppstickarpartier. Om valet anses klart på förhand kan det bli svårt för de etablerade partierna att mobilisera sina väljare att gå och rösta. Dessutom är det lättare för väljare att "straffa" sina egna partier genom att proteströsta om regeringsmakten inte står på spel. Men denna gång tycks det i stället vara Sverigedemokraterna som bäst utnyttjar opinionsläget.
För Piraterna gäller det nu att samla mod, minimera förlusterna och sikta på framtiden. Även om det inte tycks finnas några rimliga möjligheter (osvuret är alltid bäst...) att nå fyraprocentsspärren kommer partiet ändå att göra ett betydligt bättre val är 2006, då man endast samlade 0.63 procent av rösterna. En ökning av det resultatet med 300 procent i årets val är kanske nu en rimlig målsättning. Det är en ökning många partier skulle vara ganska nöjda med... :-)
I nästa skede skadesköts Piratpartiets politiskt och medialt intressanta samarbete med Wikileaks genom den rättsprocess som igångsatts mot Julian Assange, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande.
Tur har man inte, tur förtjänar man. I fallet med Wikileaks och Julian Assange hade partiet inte kunnat påverka händelseutvecklingen, men i fallet med valmanifestet och de oklara skrivningarna om barnpornografi faller ansvaret på partiet självt.
I Europaparlamentsvalet 2009 fick Piratpartiet över sju procent av rösterna. Men nu har Piraterna ordentligt fått känna på att Europaparlamentsval är en sak, riksdagsval en annan. Informations- och integritetsfrågorna är viktiga och har framtiden för sig. Men de slås fortfarande obönhörligt ut när kampen gäller regeringsmakten och de traditionella vänster-högerfrågorna.
I Studio Ett i dag diskuterade Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg integritetsfrågor med socialdemokraternas Tomas Bodström. En mycket bra debatt, men det är förstås inte genom den typen av debatter som Piratpartiet främst vinner sina väljare.
På ett sätt är opinionsläget gynnsamt för Piraterna. Ju mer ojämnt opinionsläget är mellan blocken, desto mer utrymme finns det nämligen för uppstickarpartier. Om valet anses klart på förhand kan det bli svårt för de etablerade partierna att mobilisera sina väljare att gå och rösta. Dessutom är det lättare för väljare att "straffa" sina egna partier genom att proteströsta om regeringsmakten inte står på spel. Men denna gång tycks det i stället vara Sverigedemokraterna som bäst utnyttjar opinionsläget.
För Piraterna gäller det nu att samla mod, minimera förlusterna och sikta på framtiden. Även om det inte tycks finnas några rimliga möjligheter (osvuret är alltid bäst...) att nå fyraprocentsspärren kommer partiet ändå att göra ett betydligt bättre val är 2006, då man endast samlade 0.63 procent av rösterna. En ökning av det resultatet med 300 procent i årets val är kanske nu en rimlig målsättning. Det är en ökning många partier skulle vara ganska nöjda med... :-)
2010-09-12
Ligger valet i vägen för politiken?
Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.
Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.
Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.
Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.
De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.
Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.
En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.
Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.
Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.
Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.
Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.
Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.
Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)
Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)
Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.
Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.
Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.
De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.
Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.
En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.
Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.
Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.
Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.
Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.
Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.
Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)
Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)
2010-08-18
Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?
Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
2010-08-06
Piratpartiet och frågan om barnpornografi
De senaste dagarna har Piratpartiet fått stor medial uppmärksamhet, om än inte på det sätt som partiet själv kanske hade önskat. En del oklarheter i partiets valmanifest och i uttalanden av partiledaren Rick Falkvinge i frågan om barnpornografi har väckt starka känslor, såväl inom som utanför partiet.
Men vad gäller egentligen konflikten? Och hur påverkar de senaste dagarnas händelser Piratpartiets möjligheter att ta sig in i riksdagen?
När jag själv läste avsnittet om barnpornografi i Piratpartiets valmanifest reagerade jag inte särskilt starkt. Jag tolkade texten som att partiet ville upphäva det s k "tittförbud" som infördes den 1 juli 2010 samt även se över definitionen kring vad som egentligen räknas som barnpornografi. Ämnet barnpornografi är i sig väldigt känsligt, men jag uppfattade inte programpunkterna som några mediala kioskvältare.
Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt - ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.
Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett "informationsinnehav" och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.
Debatten kompliceras av att frågan om förbud mot innehav av barnpornografi diskuteras parallellt med frågan om vad som egentligen skall räknas som barnpornografi. Här vill Piratpartiet att endast "dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten" skall betraktas som barnpornografi. Förslaget innebär att sexualiserade bilder på fiktiva barn - t ex i form av teckningar - inte skall betraktas som barnpornografi. I Studio Ett i går försökte Rick Falkvinge diskutera dessa båda saker samtidigt, vilket var en omöjlig uppgift. (Betydligt bättre gick det när Falkvinge i samma inslag fick försvara Piratpartiets syn på upphovsrätt mot anklagelser från journalisten Karl-Erik Tallmo)
Piratpartiets valmanifest är s k levande dokument, vilket innebär att de är möjliga att förändra. Ett sådant förändringsarbete pågår nu, och nya skrivningar i frågan om barnpornografi är att vänta inom kort.
Frågan om barnpornografi är oerhört viktig och känslig. Detta visste förstås de ledande Piratpartisterna om, och det är därför anmärkningsvärt att partiledningen inte förmått uppvisa en enad bild av hur skrivningarna i valmanifestet skall tolkas. De skilda tolkningarna avspeglar sannolikt skilda uppfattningar i frågan inom partiet.
All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, sägs det i bland. Gudrun Schyman väckte starka känslor och fick stor uppmärksamhet när hon eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i somras, för att synliggöra löneskillnader mellan män och kvinnor. Men Gudrun Schymans aktion var målmedveten och noga planerad. Piratpartiets agerande i frågan om barnpornografi är i stället ett uttryck för en oprofessionalism och ett schabbel som ofta kännetecknar nya, orutinerade partier.
Rick Falkvinge är i ögonblicket en aning tilltufsad. Piratpartiet har nu att göra en strategisk bedömning om han hinner återfå väljarnas och partifolkets förtroende för att kunna leda partiet såsom det var tänkt under valrörelsen, eller om ledarrollen måste fördelas på annat sätt.
För Piratpartiet finns det ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Partiet måste snabbt åstadkomma nya, klargörande skrivningar i barnpornografifrågan, presentera dessa skrivningar inför offentligheten och därefter försöka debatten att i stället handla om partiets kärnfrågor. För att lyckas med detta måste partiet sluta leden och hålla ihop fram till valet, en inte helt lätt uppgift det heller.
Det är bara drygt sex veckor kvar till valdagen. Barnpornografidebatten har knappast tjänat Piraternas sak. Men det är trots det fortfarande för tidigt att räkna bort dem som en seriös kandidat till riksdagen.
Men vad gäller egentligen konflikten? Och hur påverkar de senaste dagarnas händelser Piratpartiets möjligheter att ta sig in i riksdagen?
När jag själv läste avsnittet om barnpornografi i Piratpartiets valmanifest reagerade jag inte särskilt starkt. Jag tolkade texten som att partiet ville upphäva det s k "tittförbud" som infördes den 1 juli 2010 samt även se över definitionen kring vad som egentligen räknas som barnpornografi. Ämnet barnpornografi är i sig väldigt känsligt, men jag uppfattade inte programpunkterna som några mediala kioskvältare.
Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt - ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.
Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett "informationsinnehav" och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.
Debatten kompliceras av att frågan om förbud mot innehav av barnpornografi diskuteras parallellt med frågan om vad som egentligen skall räknas som barnpornografi. Här vill Piratpartiet att endast "dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten" skall betraktas som barnpornografi. Förslaget innebär att sexualiserade bilder på fiktiva barn - t ex i form av teckningar - inte skall betraktas som barnpornografi. I Studio Ett i går försökte Rick Falkvinge diskutera dessa båda saker samtidigt, vilket var en omöjlig uppgift. (Betydligt bättre gick det när Falkvinge i samma inslag fick försvara Piratpartiets syn på upphovsrätt mot anklagelser från journalisten Karl-Erik Tallmo)
Piratpartiets valmanifest är s k levande dokument, vilket innebär att de är möjliga att förändra. Ett sådant förändringsarbete pågår nu, och nya skrivningar i frågan om barnpornografi är att vänta inom kort.
Frågan om barnpornografi är oerhört viktig och känslig. Detta visste förstås de ledande Piratpartisterna om, och det är därför anmärkningsvärt att partiledningen inte förmått uppvisa en enad bild av hur skrivningarna i valmanifestet skall tolkas. De skilda tolkningarna avspeglar sannolikt skilda uppfattningar i frågan inom partiet.
All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, sägs det i bland. Gudrun Schyman väckte starka känslor och fick stor uppmärksamhet när hon eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i somras, för att synliggöra löneskillnader mellan män och kvinnor. Men Gudrun Schymans aktion var målmedveten och noga planerad. Piratpartiets agerande i frågan om barnpornografi är i stället ett uttryck för en oprofessionalism och ett schabbel som ofta kännetecknar nya, orutinerade partier.
Rick Falkvinge är i ögonblicket en aning tilltufsad. Piratpartiet har nu att göra en strategisk bedömning om han hinner återfå väljarnas och partifolkets förtroende för att kunna leda partiet såsom det var tänkt under valrörelsen, eller om ledarrollen måste fördelas på annat sätt.
För Piratpartiet finns det ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Partiet måste snabbt åstadkomma nya, klargörande skrivningar i barnpornografifrågan, presentera dessa skrivningar inför offentligheten och därefter försöka debatten att i stället handla om partiets kärnfrågor. För att lyckas med detta måste partiet sluta leden och hålla ihop fram till valet, en inte helt lätt uppgift det heller.
Det är bara drygt sex veckor kvar till valdagen. Barnpornografidebatten har knappast tjänat Piraternas sak. Men det är trots det fortfarande för tidigt att räkna bort dem som en seriös kandidat till riksdagen.
2010-08-02
Piratpartets valmanifest - frihetligt eller marxistiskt?
I dag presenterade Piratpartiet sina tre Valmanifest inför höstens val. De tre manifesten är indelade efter vad Piratpartiet beskriver som sina tre kärnfrågor: integritet, kultur och kunskap.
Piratpartiet har inför riksdagsvalet 2010 ställts inför ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Men om partiet inte breddar sin politik riskerar man i stället att komma bort i valrörelsen.
Piratpartiets valmanifest innebär ett tydligt steg i riktning mot att utveckla ett brett sakpolitiskt program. Det bedömer jag också som en nödvändig väg om partiet vill sätta varaktiga avtryck i svensk politik, vid sidan av de avtryck partiet redan gjort i enskilda sakfrågor som t ex fildelningsproblematiken.
På det stora hela lyckas Piratpartiet formulera ett manifest som hänger samman och som lyckas länka en genomtänkt samhälls- och människosyn till konkreta sakpolitiska krav. Piratpartiet lyckas också undvika att i formulera detaljerade förslag som skulle kunna avfärdas genom att de uppfattades som alltför udda eller världsfrånvända.
Piratpartiets utgångspunkt är att vi lever i en epok där industrisamhället fasas ut och ersätts av ett informationssamhälle. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ställer oss inför nya frågor och inför nödvändigheten att i centrala avseenden förändra samhället och lagarna. Kunskap och information blir centrala drivkrafter på ett helt annat sätt än tidigare, och dessa drivkrafter måste i demokratisk anda komma alla människor till del. Därför är Piratpartiet motståndare till patent och till gällande upphovsrätt, och förespråkar en öppen källkod, fri tillgång till alla forskningsresultat och en förnyad upphovsrätt som möjliggör fri, icke-kommersiell inhämtning, nyttjande och spridning av kultur.
Piratpartiets samhällssyn kan faktiskt beskrivas som en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Nu är jag inte så säker på att att alla Pirater känner sig så bekväma i en sådan marxistiskt inspirerad analys. Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats.
Men parallellen kan ändå föras ett steg längre. Konflikten mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena tog sig enligt Marx på det politiska planet uttryck i klasskamp. I Piratpartiets informationssamhälle utspelas denna klasskamp mellan å ena sidan de kapitalistiska bolag och monopol som profiterar på rådande patent- och upphovsmannarätt och å andra sidan de kreatörer och nätverk som nu fjättras av rådande lagar och regelverk. Richard Florida har benämnt den senare gruppen som den kreativa klassen, Manuel Castells kallar dem för informationsproducenter, jag och Marie Demker har använt beteckningen fria logotyper. Svaret på frågan om Piratpartiets valmanifest är frihetligt eller marxistiskt kan faktiskt besvaras med: Både och!
Piratpartiet har inför riksdagsvalet 2010 ställts inför ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Men om partiet inte breddar sin politik riskerar man i stället att komma bort i valrörelsen.
Piratpartiets valmanifest innebär ett tydligt steg i riktning mot att utveckla ett brett sakpolitiskt program. Det bedömer jag också som en nödvändig väg om partiet vill sätta varaktiga avtryck i svensk politik, vid sidan av de avtryck partiet redan gjort i enskilda sakfrågor som t ex fildelningsproblematiken.
På det stora hela lyckas Piratpartiet formulera ett manifest som hänger samman och som lyckas länka en genomtänkt samhälls- och människosyn till konkreta sakpolitiska krav. Piratpartiet lyckas också undvika att i formulera detaljerade förslag som skulle kunna avfärdas genom att de uppfattades som alltför udda eller världsfrånvända.
Piratpartiets utgångspunkt är att vi lever i en epok där industrisamhället fasas ut och ersätts av ett informationssamhälle. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ställer oss inför nya frågor och inför nödvändigheten att i centrala avseenden förändra samhället och lagarna. Kunskap och information blir centrala drivkrafter på ett helt annat sätt än tidigare, och dessa drivkrafter måste i demokratisk anda komma alla människor till del. Därför är Piratpartiet motståndare till patent och till gällande upphovsrätt, och förespråkar en öppen källkod, fri tillgång till alla forskningsresultat och en förnyad upphovsrätt som möjliggör fri, icke-kommersiell inhämtning, nyttjande och spridning av kultur.
Piratpartiets samhällssyn kan faktiskt beskrivas som en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Nu är jag inte så säker på att att alla Pirater känner sig så bekväma i en sådan marxistiskt inspirerad analys. Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats.
Men parallellen kan ändå föras ett steg längre. Konflikten mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena tog sig enligt Marx på det politiska planet uttryck i klasskamp. I Piratpartiets informationssamhälle utspelas denna klasskamp mellan å ena sidan de kapitalistiska bolag och monopol som profiterar på rådande patent- och upphovsmannarätt och å andra sidan de kreatörer och nätverk som nu fjättras av rådande lagar och regelverk. Richard Florida har benämnt den senare gruppen som den kreativa klassen, Manuel Castells kallar dem för informationsproducenter, jag och Marie Demker har använt beteckningen fria logotyper. Svaret på frågan om Piratpartiets valmanifest är frihetligt eller marxistiskt kan faktiskt besvaras med: Både och!
Visst är Piratpartiets valmanifest en kompromiss och det saknas inte interna kritiska röster. Men inför den stundande valrörelsen har partiet ändå skickligt undvikit att gå i de vanligaste fällorna. Partiet har t ex undvikit att kräva att sexköpslagen rivs upp, trots att det finns ett visst stöd för en sådan linje internt i partiet. Svagheten i många av förslagen är i stället att de är realpolitiskt omöjliga att genomföra under en nära framtid. Starka finansiella intressen står bakom gällande upphovsmannarätt och patenträtt och många av dessa regelverk garanteras av mellanstatliga överenskommelser. De konkreta förslagen riskerar att reduceras till demonstrationspolitik. Men samtidigt är det befriande med ett parti som i ett valmanifest vågar vara visionärt.
Men ett valmanifest ger ingen riksdagsplats. Piratpartiet lyckades med stor framgång i Europavalet mobilisera ungdomsväljare, protestväljare och övriga väljare i långt större utsträckning än vad de flesta bedömare hade trott. Riksdagsvalet innebär en svårare utmaning, eftersom fokus i valrörelsen kommer att ligga på traditionella vänster-högerfrågor och på de båda block som slåss om regeringsmakten.
Men ingenting är omöjligt. Har Piratpartiet lite tur med dagordningen och om de även denna gång kan mobilisera ungdomsväljare och en de protestväljare som inte vill rösta på Sverigedemokraterna så kan faktiskt allt hända.
2010-08-01
FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?
Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?
Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.
Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.
Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.
Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.
Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.
Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.
Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.
Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.
2010-05-18
Piratpartiet, The Pirate Bay och transhumanismen
I dag blev det känt att Piratpartiet ger den kontroversiella fildelarsajten Pirate Bay ett hem genom att upplåta bandbredd åt Pirate Bays hemsida och sökmotor. Pirate Bay låg nere under måndagen då en tysk domstol beordrat internetleverantören Cyberbunker att koppla bort Pirate Bay från nätet. Domstolen påstås i sin tur ha agerat efter påtryckningar från de internationella filmbolagen.Åtgärden är ett politiskt snilledrag av Piratpartiet och dess ordförande Rick Falkvinge (eller vem som kom på idén). Piratpartiet har seglat i medieskugga ett tag, och behöver en skjuts framåt för att på allvar kunna göra sig gällande i den stundande valrörelsen. Pirate Bay fälldes i tingsrätten förra året och hovrätten kommer att pröva målet först efter höstens val. Nu får Piratpartiet stora rubriker och genom att knyta ihop sig med Pirate Bay så underlättar Piraterna sin mobilisering i valrörelsen.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.
Piratpartiets utspel blev en ovälkommen överraskning för såväl alliansregeringen som för de rödgröna. Det har funnits förhoppningar om att Piraterna seglat färdigt och att övriga partier - kanske främst de rödgröna - genom en nu något mer insiktsfull politik i frågor kring integritet och kunskap skulle kunna attrahera de främst unga väljare som röstade Pirat i Europavalet. Men ju mer Piratpartiet syns och hörs i media i dessa sammanhang, desto större möjlighet att ungdomsväljarna (och även andra väljargrupper, förstås) ser Piraterna som ett tänkbart alternativ även i riksdagsvalet.
Angående Piraterna vill jag också puffa för Torbjörn Westers intressanta artikel i senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/2010, ej på nätet): Piratpartiet och transhumanismen. Med transhumanism menas ungefär tanken att vetenskapen bör användas för att förbättra människokroppen utöver den "normala" potentialen, t ex genom att byta ut ett normalseende öga mot ett konstgjort öga som ger ännu bättre syn.
Kan ett parti, frågar Wester, som bygger sin politik på uppfattningen att "de förstår sig på" och välkomnar "den nya tekniken" förhålla sig neutralt till transhumanismen? Wester tvivlar på att så skulle vara fallet, och illustrerar sin tes med citat av Pirater eller Piratpartiet närstående personer som Isobel Hadley-Kamptz, Christopher Kullenberg, Karl Palmås och Oscar Swartz. Just Oscar Swartz får illustrera transhumanismens teknikoptimism med följande citat ur en krönika i Computer Sweden: Hur kan vi ta människan bortom sina - till synes givna - biologiska begränsningar genom att använda förnuftet? Hur kan vi få bukt med åldrandet och leva i 500 år eller mer? Kan vi bli riktigt smarta genom att injicera en miljard nanodatorer i hjärnan eller få elefantminnen av att knapra piller?
Artikeln ger förstås inga definitiva svar på frågan om det finns ett släktskap mellan Piratpartiets teknikoptimism och transhumanismen. Men den sätter fingret på flera relevanta frågor kring vad det innebär att vara människa. Det är vackert så. Och det blir en spännande valrörelse - även om de transhumanistiska frågeställningarna lär lysa med sin frånvaro.
2010-03-03
Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet
Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.
Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.
Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.
Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.
Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?
Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.
Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.
Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.
Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.
Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.
Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)