Piratpartiet, The Pirate Bay och transhumanismen

I dag blev det känt att Piratpartiet ger den kontroversiella fildelarsajten Pirate Bay ett hem genom att upplåta bandbredd åt Pirate Bays hemsida och sökmotor. Pirate Bay låg nere under måndagen då en tysk domstol beordrat internetleverantören Cyberbunker att koppla bort Pirate Bay från nätet. Domstolen påstås i sin tur ha agerat efter påtryckningar från de internationella filmbolagen.

Åtgärden är ett politiskt snilledrag av Piratpartiet och dess ordförande Rick Falkvinge (eller vem som kom på idén). Piratpartiet har seglat i medieskugga ett tag, och behöver en skjuts framåt för att på allvar kunna göra sig gällande i den stundande valrörelsen. Pirate Bay fälldes i tingsrätten förra året och hovrätten kommer att pröva målet först efter höstens val. Nu får Piratpartiet stora rubriker och genom att knyta ihop sig med Pirate Bay så underlättar Piraterna sin mobilisering i valrörelsen.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.

Piratpartiets utspel blev en ovälkommen överraskning för såväl alliansregeringen som för de rödgröna. Det har funnits förhoppningar om att Piraterna seglat färdigt och att övriga partier - kanske främst de rödgröna - genom en nu något mer insiktsfull politik i frågor kring integritet och kunskap skulle kunna attrahera de främst unga väljare som röstade Pirat i Europavalet. Men ju mer Piratpartiet syns och hörs i media i dessa sammanhang, desto större möjlighet att ungdomsväljarna (och även andra väljargrupper, förstås) ser Piraterna som ett tänkbart alternativ även i riksdagsvalet.

Angående Piraterna vill jag också puffa för Torbjörn Westers intressanta artikel i senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/2010, ej på nätet): Piratpartiet och transhumanismen. Med transhumanism menas ungefär tanken att vetenskapen bör användas för att förbättra människokroppen utöver den "normala" potentialen, t ex genom att byta ut ett normalseende öga mot ett konstgjort öga som ger ännu bättre syn.

Kan ett parti, frågar Wester, som bygger sin politik på uppfattningen att "de förstår sig på" och välkomnar "den nya tekniken" förhålla sig neutralt till transhumanismen? Wester tvivlar på att så skulle vara fallet, och illustrerar sin tes med citat av Pirater eller Piratpartiet närstående personer som Isobel Hadley-Kamptz, Christopher Kullenberg, Karl Palmås och Oscar Swartz. Just Oscar Swartz får illustrera transhumanismens teknikoptimism med följande citat ur en krönika i Computer Sweden: Hur kan vi ta människan bortom sina - till synes givna - biologiska begränsningar genom att använda förnuftet? Hur kan vi få bukt med åldrandet och leva i 500 år eller mer? Kan vi bli riktigt smarta genom att injicera en miljard nanodatorer i hjärnan eller få elefantminnen av att knapra piller?

Artikeln ger förstås inga definitiva svar på frågan om det finns ett släktskap mellan Piratpartiets teknikoptimism och transhumanismen. Men den sätter fingret på flera relevanta frågor kring vad det innebär att vara människa. Det är vackert så. Och det blir en spännande valrörelse - även om de transhumanistiska frågeställningarna lär lysa med sin frånvaro.

Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet

Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.

Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.

Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.

Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.

Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.

Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?

Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.

Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.

Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.

Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.

Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.

Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.