Det blev en svår morgon. Visserligen varnade jag igår för att Donald Trump kunde vara underskattad i opinionsundersökningarna, och att det var tveksamt hur framgångsrik Hillary Clinton skulle vara i att mobilisera demokratiska väljare. Men sammantaget pekade det mesta ändå på att Hillary Clinton skulle vinna valet.
Så blev det inte. Donald Trump blir USA:s nästa president.
Donald Trumps seger är den hittills starkaste yttringen av den högerpopulistiska, nationalkonservativa våg som går över västvärlden och där väljarna vänder de traditionella politiska partierna ryggen. Vi såg den i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, vi ser den i Europa med framgångar för högerextrema och främlingsfientliga partier och vi riskerar att se den i Frankrike i samband med presidentvalet 2017. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen var snabb med att sända en gratulationshälsning till Donald Trump.
Globaliseringen hotar nationalstatens suveränitet och de nationella parlamentens beslutsmakt. Det blir allt svårare för medborgarna att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter - makten tenderar att finnas någon annanstans.
Den rådande demokratiska politiska ordningen skakar. Vi vet ännu inte hur kraftfullt skalvet är. Upplever vi just nu höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar, inför en globalisering som inte kan vridas tillbaka (The Last Stand of the Angry White Man som den ibland kallas)? Eller ser vi början på ett epokskifte där många av 1789 års landvinningar om mänskliga rättigheter kastas överända och där den representativa demokratins glansdagar är över? Och vad kommer i så fall i stället?
Frågorna är många. Det gäller att hålla huvudet kallt, att värna och efter förmåga utveckla de demokratiska institutioner som bidrar till att hålla vårt samhälle samman. Det gäller att göra vårt bästa att återföra "politiken" (den institutionella ram inom vilken alla former av
auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de
politiska partierna och de allmänna valen) med "det politiska"(de
känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i
vilket värdefördelningen genomförs), för att referera Chantal Mouffe. De politiska partierna måste utveckla sina arbetsformer så att de återigen blir relevanta för medborgarna och därigenom återvinna sin funktion som en länk mellan väljarna och deras valda företrädare. Men har de politiska partierna kraften att göra detta?
I grunden handlar det om nya politiskt relevanta skiljelinjer som börjar växa fram i spänningsfältet mellan globalisering och nationalstater, skiljelinjer som ännu inte hunnit ta institutionell form. Det är ett tema vi lär få anledning att återkomma till flera gånger framöver.
Visar inlägg med etikett Chantal Mouffe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chantal Mouffe. Visa alla inlägg
2011-02-24
Ja till ett Påskupprop i sjukförsäkringsfrågan!
Sveriges Kristna Råd överväger ett nytt Påskupprop, denna gång för att stoppa utförsäkringarna av sjuka och för att kräva ändringar i sjukförsäkringsreformen. Kravet har sitt ursprung i ett upprop från diakoner i flera stift, som uttrycker sin oro över att allt fler av dem som söker hjälp på något sätt har drabbats av det nya sjukförsäkringssystemet, inte sällan genom att klassificeras som för sjuka för att arbeta, men för friska för sjukersättning.
Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.
Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.
I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.
Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.
Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.
I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.
2010-12-23
Sårbar, sann och levande
Svenska kyrkan måste fortsätta att ta politisk ställning och värna sina kärnvärden, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju till TT. Så rätt han har. Svenska kyrkan skall vara en kyrka i världen och och därmed också i det politiska livet. Magsura reaktioner har inte låtit vänta på sig. Så skriver t ex Göteborg-Posten i dag på ledarplats (ej på nätet)att kyrkan bara ska ta till orda i moraliska och etiska frågor, eftersom den inte har något annat mandat från sina medlemmar. Well, säger jag, menar verkligen Göteborgs-Postens ledarredaktion att moraliska och etiska ställningstaganden inte får politiska konsekvenser? I så fall är det intellektuella haveriet värre än jag anade.
Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.
Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".
Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.
Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.
Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.
Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".
Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.
Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.
Ta vår vilsenhet
Gud, du som gav oss din son,
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.
Därför ber vi dig:
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet
och öppna våra händer till att ge.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.
2010-09-12
Ligger valet i vägen för politiken?
Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.
Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.
Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.
Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.
De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.
Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.
En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.
Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.
Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.
Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.
Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.
Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.
Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)
Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)
Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.
Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.
Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.
De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.
Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.
En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.
Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.
Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.
Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.
Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.
Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.
Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)
Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)