Min bloggpost om skolavslutningar i kyrkan har på en del håll väckt starka känslor. En som reagerat är ordföranden för förbundet Humanisterna Christer Sturmark. I 24 korta inlägg (tweets) på twitter kommenterar han min text och söker diskussion i sakfrågan. Det är bra. Men för att underlätta för läsaren och för att inte tynga flödet för dem av mina följare på twitter som inte är så intresserad av saken väljer jag att i stället samla ihop Christer Sturmarks inlägg nedan och därefter ge ett samlat svar.
Jag har gjort en del språkliga korrigeringar i Sturmarks inlägg för att binda ihop dem till en helhet och underlätta läsningen. Först följer Sturmarks inledande twitterinlägg, därefter mitt twittersvar, därefter Sturmarks följande twitterinlägg och därefter mitt utvecklade och sammanhållna svar. Sturmark är naturligtvis välkommen att svara igen, i former han finner lämpliga.
Sturmark på twitter I: Ulf , tillbaka till huvudfrågan, du skriver "Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum" . Det är här jag menar att du (i din text för att vara tydlig) inte ser förbi din tro. Du ser inga problem med att avslutning leds av präst. Men de som har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare, tex de som vuxit upp tex pingst och farit illa de är nu också föräldrar och har barn som ska gå på avslutning. För dem är det bara obehagligt med en präst som ledare av ceremonin. Jag har mött många som på ett mycket smärtsamt sätt lämnat en kristen frikyrklig uppväxt. Du tycks inte alls se dem (i din text). Varför kan då inte skolavslutningar få vara icke-religiösa? Varför kan då inte prästen få ledigt denna dag, som jag skrev i Aftonbladet.
Jag på twitter: Min linje: Antingen hålls skolavslutning inte i kyrkan - då är den sekulär. Eller så hålls den i kyrkan - då kan den inte vara sekulär. Med din linje skulle kors, altartavlor, psalmböcker etc behöva täckas över för att inte oroa vuxna som plågas av uppväxtminnen.
Sturmark på twitter II: Det förvånar mig att du raljerar så över vuxna som farit illa av en religiöst förtryckande uppväxt. Där inte symbolerna som stör dem, det är det prästerliga ledarskapet och den kommunicerade ideologin. Du måste kunna förstå, även om du själv är troende, att den kristna ideologin inte är sympatisk för alla. Många förknippar den med förtryck, skuld- och skamkänslor. Det borde inte behöva ingå i en skolavslutning och i många små kommuner finns inte några andra lokaler att tillgå. Varför tycker du inte att kyrkan kan upplåta kyrkorna? Det är väl knappast för mycket begärt, när vi skattebetalare tillskjuter hundratals miljoner till de gamla kyrkorna? Alltså även vi som inte är medlemmar, pga gemensamt kulturarv. Jag tycker din linje känns småsnål och småaktig (än en gång, jag talar om det du skriver, inte dig som person).
Mitt svar här på bloggen: Sturmark driver två teser. För det första: Präster skall inte medverka vid skolavslutningen, eftersom deras närvaro skulle vara besvärande för de föräldrar vilka som barn farit illa och har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare. För det andra: Skattebetalarna bidrar med ekonomiskt stöd till bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Därför borde kyrkorna också kunna acceptera att lokalerna utnyttjas i strikt sekulära sammanhang.
Jag är väl medveten om att det finns många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga den en kristen/judisk/islamsk etc tro eller en livsstil som varit skadlig för barnens utveckling och växande som människa. På samma sätt finns det många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga dem en ateistisk tro eller hånat barnen för t ex deras kristna tro och livsstil. Motsvarande gäller naturligtvis för politiska uppfattningar av olika slag. Fienden är inte religiös tro eller ateism eller någon politisk uppfattning i sig. Fienden är fundamentalism, oavsett om fundamentalismen kommer i religiös eller ateistisk eller politisk dräkt.
Om gruppen vuxna människor som farit så illa att de har "obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare" är så stor att det därför är rimligt att förbjuda präster att medverka vid skolavslutningar är förstås en bedömningsfråga. Ur mitt perspektiv är en sådan åtgärd inte ett funktionellt sätt att angripa problemet och stötta dessa människor. Jag ser heller inte det rimliga i att dessa människor skulle ha så svårt att möta just den enskilde prästen, men samtidigt obekymrat kunna röra sig i en miljö fylld av kors, altartavlor och religiösa symboler. Frågan är mer komplex än så.
Kyrkan har av hävd en mycket öppen och inbjudande attityd till nyttjandet av kyrkorummen. Men det är klart att det är kyrkan som i sista hand har ansvaret för den verksamhet som bedrivs i lokalerna. Om Christer Sturmark är missnöjd med det förhållandet får han verka politiskt för att ändra lagen så att staten inte längre ger något stöd till det kyrkliga kulturarvet. Jag tror han har en besvärlig uppförsbacke i den frågan.
Visar inlägg med etikett Humanisterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Humanisterna. Visa alla inlägg
2010-12-23
Sårbar, sann och levande
Svenska kyrkan måste fortsätta att ta politisk ställning och värna sina kärnvärden, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju till TT. Så rätt han har. Svenska kyrkan skall vara en kyrka i världen och och därmed också i det politiska livet. Magsura reaktioner har inte låtit vänta på sig. Så skriver t ex Göteborg-Posten i dag på ledarplats (ej på nätet)att kyrkan bara ska ta till orda i moraliska och etiska frågor, eftersom den inte har något annat mandat från sina medlemmar. Well, säger jag, menar verkligen Göteborgs-Postens ledarredaktion att moraliska och etiska ställningstaganden inte får politiska konsekvenser? I så fall är det intellektuella haveriet värre än jag anade.
Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.
Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".
Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.
Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.
Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.
Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".
Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.
Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.
Ta vår vilsenhet
Gud, du som gav oss din son,
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.
Därför ber vi dig:
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet
och öppna våra händer till att ge.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.
2009-06-22
Om varför liberaler bör ha en positiv inställning till religion
Liberalism förknippas ofta med öppenhet och tolerans (även om det kan vara svårt att förstå för oss som lever i Jan Björklund-land). Men i synen på religionen händer det alldeles för ofta att liberaler regredierar till en fyrkantig fundamentalistisk förnuftsdyrkan, där tro ställs i motsats till vetande och där debattörerna inte förmår skilja mellan en sekulär stat (vilket är något befrämjansvärt) och ett sekulärt samhälle (vilket är något omöjligt).
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
2009-06-18
Nyfrälsta humanister
De nyfrälsta ateisterna i Förbundet Humanisterna har konstruerat en test med namnet Hur religiös är du? Testet är avslöjande för Humanisternas syn på världen. Testets konstruktion förutsätter nämligen att fundamentalism enbart finns hos dem som tror på Gud och inte hos dem som inte tror på Gud. Jag skall ge ett par exempel.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
2008-09-21
Manifest för en kristen vänster!
Helgen har gått i den kristna vänsterns tecken.
Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.
Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.
Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.
Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.
En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.
Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.
Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.
Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.
Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.
Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.
En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.
Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)