Javisst är Svenska kyrkan politisk!

Jag intervjuades nyligen av Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans relation till politiken. Min övergripande uppfattning är att en kyrka som vill vara relevant alltid är och måste vara politisk. Att vara politisk innebär förstås inte att den är partipolitisk. Ni finner frågorna och mina svar nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Jag passar också på tillfället att påminna om och puffa för boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) som jag skrev tillsammans med Douglas Brommesson, nu dekan för fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. I boken diskuterar vi varför två personer som delar samma tro på evangeliet kan komma till så olika slutsatser i centrala politiska frågor. Det är en diskussion som har bäring även för den debatt som teologen och professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf icke utan framgång för mot Kristdemokraterna. Halldorf menar att KD måste bestämma sig - partiet kan inte kalla sig kristet och samtidigt genomföra nedskärningar av biståndet, acceptera utvisning av kristna konveriteter och bejaka den pågående utvisningspolitiken. Boken är sedan länge slut på förlaget, men finns på bibliotek och i begagnat skick på nätet.

Idag är jag också glad över att svenskarnas förtroende för Svenska kyrkan ligger kvar på rekordhöga nivåer. De höga förtroendesiffrorna framgår av Medieakademins idag publicerade Förtroendebarometer. Läs den gärna, och se resultaten som en bekräftelse på att Svenska kyrkan i dag är en livskraftig rörelse som engagerar och berör så många människor.

Här kommer frågorna och svaren ur artikeln i Kyrkans Tidning: 

Är Svenska kyrkan av i dag politisk?

Ja, Svenska kyrkan är och måste vara politisk. Att stå upp för dessa våra minsta (till exempel flyktingar, fattiga, hemlösa), för mänskliga rättigheter och att värna skapelsen (bekämpa klimathotet) får politiska konsekvenser. Däremot är Svenska kyrkan inte partipolitisk och ska heller inte vara det.

Går det att placera Svenska kyrkan, som kyrkan uppträder i dag, på en vänster-högerskala?

Nej. Såvida man inte tycker att solidaritet med de mest utsatta, mänskliga rättigheter och kamp mot klimatförstöring är vänsterpolitik.

Vilka politiska frågor tycker du att Svenska kyrkan kan uttala sig i?

Det viktiga är att Svenska kyrkan konsekvent står upp för alla människors lika värde och solidaritet med de mest utsatta. Det perspektivet kan och bör föras in i nästan alla politiska frågor.

Vilka politiska frågor bör kyrkan avhålla sig från att uttala sig i?

Det är svårt att identifiera enskilda frågor, eftersom det är perspektivet som är det viktiga. Men frågor av "teknisk" natur - som inte berör människovärdet eller alla människors lika värde - har Svenska kyrkan ingen anledning att engagera sig i.

Vad hade hänt om Elisabeth Svantesson varit muslim?

Fredrik Reinfeldts val att utse Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister har väckt starka känslor. Är det lämpligt att en person med religiös tillhörighet i Livets Ord och med bakgrund i Ja till livet sitter i regeringen? När jag följer debatten får jag en märklig känsla att det ofta är samma personer som påstår att religion och politik skall hållas isär och att religion skall vara en privatsak som nu med emfas påstår att Elisabeth Svantessons religiösa övertygelse diskvalificerar henne från en ministerpost.

Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.

Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.

Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)

Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.

Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.

Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.

Kyrkovalet berör centrala värdekonflikter - gå och rösta nu!

Just nu pågår förtidsröstningen till kyrkovalet som äger rum söndagen den 15 september. Valrörelsen kännetecknas av en blandning av likgiltighet och starka känslor. Drygt tio procent av Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar över 16 år brukar gå och rösta. De allra flesta av Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar väljer således att inte utnyttja sin rösträtt. Det betyder likväl att nära 700 000 människor väljer att aktivt delta i denna demokratiska process. Kanske inte så illa i vår individualiserade tid.

Trots det låga valdeltagandet väcker kyrkovalet starka känslor. Många har synpunkter på hur valet genomförs och hur Svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet. Det är bra. Det vore orimligt om det inte fanns konflikter i en rörelse med 6.5 medlemmar. Konflikter kan rätt hanterade bidra till att föra utvecklingen framåt och på så sätt främja verksamheten.

För att konflikterna skall kunna hanteras på ett konstruktivt sätt är det viktigt att de skiljelinjer som finns redovisas öppet och tydligt. En viktig skiljelinje i kyrkovalet avser vem som skall bestämma vilken väg Svenska kyrkan skall gå. Är det de trognaste gudstjänstbesökarna - det så kallade kyrkfolket - eller är det alla kyrkans medlemmar? För mig är svaret självklart. Jag vill ha en öppen folkkyrka som vid sidan av gudstjänstfirande och församlingsliv också finns mitt i samhället, mitt i debatten. Kyrkans uppdrag är globalt, och sträcker sig långt utanför kyrkorummet. Då finns det också ett demokratiskt värde i att alla kyrkans medlemmar får vara med och påverka, inte bara de som väljer att regelbundet delta i gudstjänstfirandet.

En annan skiljelinje avser kyrkans plats i samhällsdebatten. Hur skall evangeliets kärleksbudskap tolkas och överföras till det samhälle vi lever i här och nu? Här finns tolkningar och åsikter från djup konservatism till radikal socialism, åsiktsskillnader som bland annat kommer till uttryck i frågor om sociala orättvisor, bistånd, flyktingmottagning och abort. De ideologiska skiftningar vi återfinner i samhällsdebatten återfinns också inom Svenska kyrkan.

En ytterligare skiljelinje rör förhållandena inom kyrkan, till exempel ett på sina håll kvardröjande kvinnoprästmotstånd, synen på samkönade äktenskap och dialog med andra religioner.

Dessa skiljelinjer är inte frikopplade, utan överlappar varandra en hel del. Jag tycker det är bra att skiljelinjerna kommer till uttryck i olika alternativ att rösta på i kyrkovalet, oavsett om det sker i form av nomineringsgrupper som företräder olika politiska grupperingar eller om det sker på annat sätt. Sämst är de så kallad samlingslistorna där en väljare som inte personligen känner till de enskilda namnen på listan har mycket svårt att veta vad hen egentligen röstar på.

Ibland hör man avfärdande argument om att religion och politik inte hör ihop. Påståendet är ungefär lika begåvat som det att idrott och politik inte hör ihop. Religion och politik påverkar varandra på samma sätt som idrott och politik påverkar varandra. Så är det och jag kan inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag brukar säga att staten skall vara sekulär, samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter i vår vackra värld. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron också alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. Så kommer det att vara så länge religion finns kvar och det finns troende människor.

Kyrkovalet rör värdefrågor och värdekonflikter av betydelse för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. Använd därför din rösträtt och gör det nu.

Själv kandiderar jag för Socialdemokraterna i valen till kyrkomötet, stiftsfullmäktige i Göteborgs stift samt kyrkofullmäktige i Vasa församling.

Angående kyrkovalet rekommenderar jag texter av Vänstra Stranden och av Andreas Johansson Heinö.

Tage Erlander - den otrygge landsfadern

På bokmässan har jag traditionellt inhandlat det senaste bandet (nummer nio) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1958.

Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning. Tage Erlanders mycket omfattande och personligt hållna anteckningar bidrar inte bara till ökad förståelse av efterkrigstidens svenska politiska historia, utan leder också läsaren nära de centrala politiska aktörerna under dessa år.

Dagboksanteckningarna visar med all önskvärd tydlighet på den oro och ängslan som konsekvent plågade den på ytan så trygge, landsfadersliknande statsministern. En usel nattsömn och förkylningar med slemklumpar och svår halsont är ständigt återkommande fenomen. Pessimismen regerar. På valdagen den 1 juni 1958 spår Erlander regeringens avgång, och när det visade sig att valet blev ett socialdemokratiskt segerval konstaterar han lakoniskt att: Ingen expert i hela landet kan ha kommit på den idén att tippa ett sådant valresultat.

Erlanders självkritik är legio och han vill för det mesta avgå. Sex veckor före valet 1958 övergår självkritiken nästan till självförakt, när han ser sig själv i partiets valfilm: Jag blev verkligt ledsen, när jag såg hur nervöst och fladdrande jag verkade när jag talade om tryggheten. Det var mina händer, som gav detta obehagliga intryck. Där de låg som väldiga klor på skrivbordet fingrande på en penna. (...) Trist att detta är alltså det intryck jag gjorde. Det är verkligen på tiden att partiet byter ledare fortast möjligt.

Tage Erlander kom att styra landet och det socialdemokratiska partiet ytterligare elva år.

Tage Erlander var aldrig känd för att grubbla särskilt mycket över andliga eller existentiella ting. Men efter en kväll i samvaro med förre statsrådet Nils Quensel - som under förödmjukande former 1951 fått avgå i samband med Kejneaffären och som borde vara en bruten man - imponerades Erlander av Quensels själsstyrka och jämvikt och konstaterade: Religionen måste ändå vara något sjusärdeles för sjusärdeles människor.

Utgivningen forsätter. Nästa år har vi kommit fram till 1959. Då har vi bl a Erlanders uppfattning om Hjalmarsonaffären att se fram emot.

Manifest för en kristen vänster!

Helgen har gått i den kristna vänsterns tecken.

Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.

Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.

Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.

Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.

En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.

Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.