Min bloggpost om skolavslutningar i kyrkan har på en del håll väckt starka känslor. En som reagerat är ordföranden för förbundet Humanisterna Christer Sturmark. I 24 korta inlägg (tweets) på twitter kommenterar han min text och söker diskussion i sakfrågan. Det är bra. Men för att underlätta för läsaren och för att inte tynga flödet för dem av mina följare på twitter som inte är så intresserad av saken väljer jag att i stället samla ihop Christer Sturmarks inlägg nedan och därefter ge ett samlat svar.
Jag har gjort en del språkliga korrigeringar i Sturmarks inlägg för att binda ihop dem till en helhet och underlätta läsningen. Först följer Sturmarks inledande twitterinlägg, därefter mitt twittersvar, därefter Sturmarks följande twitterinlägg och därefter mitt utvecklade och sammanhållna svar. Sturmark är naturligtvis välkommen att svara igen, i former han finner lämpliga.
Sturmark på twitter I: Ulf , tillbaka till huvudfrågan, du skriver "Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum" . Det är här jag menar att du (i din text för att vara tydlig) inte ser förbi din tro. Du ser inga problem med att avslutning leds av präst. Men de som har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare, tex de som vuxit upp tex pingst och farit illa de är nu också föräldrar och har barn som ska gå på avslutning. För dem är det bara obehagligt med en präst som ledare av ceremonin. Jag har mött många som på ett mycket smärtsamt sätt lämnat en kristen frikyrklig uppväxt. Du tycks inte alls se dem (i din text). Varför kan då inte skolavslutningar få vara icke-religiösa? Varför kan då inte prästen få ledigt denna dag, som jag skrev i Aftonbladet.
Jag på twitter: Min linje: Antingen hålls skolavslutning inte i kyrkan - då är den sekulär. Eller så hålls den i kyrkan - då kan den inte vara sekulär. Med din linje skulle kors, altartavlor, psalmböcker etc behöva täckas över för att inte oroa vuxna som plågas av uppväxtminnen.
Sturmark på twitter II: Det förvånar mig att du raljerar så över vuxna som farit illa av en religiöst förtryckande uppväxt. Där inte symbolerna som stör dem, det är det prästerliga ledarskapet och den kommunicerade ideologin. Du måste kunna förstå, även om du själv är troende, att den kristna ideologin inte är sympatisk för alla. Många förknippar den med förtryck, skuld- och skamkänslor. Det borde inte behöva ingå i en skolavslutning och i många små kommuner finns inte några andra lokaler att tillgå. Varför tycker du inte att kyrkan kan upplåta kyrkorna? Det är väl knappast för mycket begärt, när vi skattebetalare tillskjuter hundratals miljoner till de gamla kyrkorna? Alltså även vi som inte är medlemmar, pga gemensamt kulturarv. Jag tycker din linje känns småsnål och småaktig (än en gång, jag talar om det du skriver, inte dig som person).
Mitt svar här på bloggen: Sturmark driver två teser. För det första: Präster skall inte medverka vid skolavslutningen, eftersom deras närvaro skulle vara besvärande för de föräldrar vilka som barn farit illa och har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare. För det andra: Skattebetalarna bidrar med ekonomiskt stöd till bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Därför borde kyrkorna också kunna acceptera att lokalerna utnyttjas i strikt sekulära sammanhang.
Jag är väl medveten om att det finns många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga den en kristen/judisk/islamsk etc tro eller en livsstil som varit skadlig för barnens utveckling och växande som människa. På samma sätt finns det många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga dem en ateistisk tro eller hånat barnen för t ex deras kristna tro och livsstil. Motsvarande gäller naturligtvis för politiska uppfattningar av olika slag. Fienden är inte religiös tro eller ateism eller någon politisk uppfattning i sig. Fienden är fundamentalism, oavsett om fundamentalismen kommer i religiös eller ateistisk eller politisk dräkt.
Om gruppen vuxna människor som farit så illa att de har "obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare" är så stor att det därför är rimligt att förbjuda präster att medverka vid skolavslutningar är förstås en bedömningsfråga. Ur mitt perspektiv är en sådan åtgärd inte ett funktionellt sätt att angripa problemet och stötta dessa människor. Jag ser heller inte det rimliga i att dessa människor skulle ha så svårt att möta just den enskilde prästen, men samtidigt obekymrat kunna röra sig i en miljö fylld av kors, altartavlor och religiösa symboler. Frågan är mer komplex än så.
Kyrkan har av hävd en mycket öppen och inbjudande attityd till nyttjandet av kyrkorummen. Men det är klart att det är kyrkan som i sista hand har ansvaret för den verksamhet som bedrivs i lokalerna. Om Christer Sturmark är missnöjd med det förhållandet får han verka politiskt för att ändra lagen så att staten inte längre ger något stöd till det kyrkliga kulturarvet. Jag tror han har en besvärlig uppförsbacke i den frågan.
Visar inlägg med etikett Christer Sturmark. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christer Sturmark. Visa alla inlägg
2012-01-12
Om religionsfrihet och manlig omskärelse
Det pågår en debatt om huruvida omskärelse av små pojkar bör förbjudas i svensk lag. Bland dem som vill förbjuda omskärelsen märks inte oväntat Humanisternas ordförande Christer Sturmark men även tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. I en artikel i DN den 18/11 skrädde de inte orden: Om regeringen på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. (...) När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat.
Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.
Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.
I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.
Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.
Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.
Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.
Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.
Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.
Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.
I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.
Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.
Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.
Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.
Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.
2010-12-23
Sårbar, sann och levande
Svenska kyrkan måste fortsätta att ta politisk ställning och värna sina kärnvärden, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju till TT. Så rätt han har. Svenska kyrkan skall vara en kyrka i världen och och därmed också i det politiska livet. Magsura reaktioner har inte låtit vänta på sig. Så skriver t ex Göteborg-Posten i dag på ledarplats (ej på nätet)att kyrkan bara ska ta till orda i moraliska och etiska frågor, eftersom den inte har något annat mandat från sina medlemmar. Well, säger jag, menar verkligen Göteborgs-Postens ledarredaktion att moraliska och etiska ställningstaganden inte får politiska konsekvenser? I så fall är det intellektuella haveriet värre än jag anade.
Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.
Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".
Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.
Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.
Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.
Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".
Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.
Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.
Ta vår vilsenhet
Gud, du som gav oss din son,
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.
Därför ber vi dig:
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet
och öppna våra händer till att ge.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.
2010-10-29
Om abort, läkares samvetsfrihet och aktiv dödshjälp
Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)