Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kristdemokraterna, Bert Karlsson och den grova populismen

Kristdemokraterna har rekryterat Bert Karlsson för att framträda tillsammans med Ebba Busch Thor under partiets förvalsturné i vår. Tyvärr blir jag inte förvånad.

I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.

Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.

Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.

Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han  någonstans tagit avstånd från dem.

- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)

- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)

- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)

Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.


Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.

Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.

(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)

Jan Björklund och "normaliseringen" av Sverigedemokraterna

I SVT Agenda var nyligen moderatledaren Anna Kinberg Batra tydlig med att hon betraktade Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. I dag vill Liberalernas partiledare Jan Björklund att Sverigedemokraterna bjuds in till blocköverskridande politiska samtal.

Jan Björklund oroar sig för att Sverigedemokraterna blir "martyrer" om de inte bjuds in. Jag har svårt att följa med i den logiken. Martyrskapet är redan Sverigedemokraternas livsluft. Skulle de bjudas in till blocköverskridande samtal hittar de omedelbart andra uttryck för sitt självpåtagna martyrskap. Journalisterna, den "politiska eliten", kultursektorn - alla är dumma mot Sverigedemokraterna. Jag är övertygad om att även om Sverigedemokraterna fick bilda enpartiregering skulle de uppfatta sig som martyrer.

Det är möjligt att en "normalisering" av Sverigedemokraterna - att de till exempel fick sitta med i en alliansregering - skulle leda till ett minskat väljarstöd för partiet. Men det viktiga är ju att Sverigedemokraterna i så fall får möjlighet att genomföra sin politik - och det är ju just partiets politik som så många människor finner rasistisk eller på annat sätt avskyvärd.

I Dagens Nyheter påminner Kristina Lindquist om Bob Fosses sjuttiotalsfilm ”Cabaret” som utspelar sig i den tyska Weimarrepubliken, och om den tidens naiva förhoppningar om att nazismen skulle kunna domesticeras eller normaliseras. På en fest sjunger en yngling om skogar och solvarma ängder. Ynglingen längtar efter en vind, sången växer till en storm där festdeltagarna snart står upp och skriker om faderlandet. Tror du fortfarande att du kan kontrollera dem?, lyder en replik i anslutning till scenen.

Kristina Lindquist citerar också ut en text av Per Svensson, om sinnesstämningen inom Sverigedemokraterna: De är övertygade om att vi står inför en avgörande strid om den svenska nationens överlevnad. De vill ha ett helt nytt, helt annorlunda, Sverige. Ett Sverige utan skillnader. Ett Sverige som är som en enda kropp.”
 
Så, nej. Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti, och jag tycker inte det är en bra idé att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande politiska samtal. Sverigedemokraterna står utanför den demokratiska värdegemenskapen, och det utanförskapet riskerar att döljas om andra partier aktivt försöker bidra till deras normalisering. Jag är glad att jag inte ser några tecken inom Socialdemokraterna på att häva isoleringen av Sverigedemokraterna.

Sverige är en demokrati, och i en demokrati får de politiska partierna själva välja vem de vill samarbeta med. Däremot är det förstås självklart att lagen gäller, och att lagen gäller lika för alla.

Många liberalerna har våndats i sociala medier i dag, och påmint om hur en tidigare liberal partiledare valde att hantera sin tids högerpopulister. Jag tycker Bengt Westerberg gjorde rätt, och att Jan Björklund gör fel.

Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?

Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.

I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
 
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.

Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.

Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.

Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.

Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.

Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?

I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige  - hur kunde jag bara påstå något sådant!

Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.

En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.

Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.

Om manlig omskärelse igen. Svar till Adam Cwejman

Min tidigare text om religionsfrihet och manlig omskärelse har väckt många och ibland starka reaktioner. I denna post väljer jag att svara på några av de invändningar som Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet (LUF), framför på sin blogg.

Adam Cwejman menar att seden att omskära unga pojkar utgör en "allvarlig rättighetskollision" mellan "föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer". Jag håller inte alls med.

För det första är seden att omskära pojkar inte bara religiös utan också kulturell. För det andra är ingreppet så litet att det inte blir trovärdigt att tala om en "allvarlig rättighetskollision". För det tredje - och viktigast - är det ingen "rättighetskollision" om man inte med det uttrycket inbegriper alla val som en förälder gör för sina barn och som har betydelse för barnets vuxna liv.

Som förälder uppfostrar du dina barn - avsiktligt eller oavsiktligt, men definitivt oundvikligen - med normer och värderingar, livsstil och kulturella uttryck som är lika omöjliga för barnet att i efterhand frigöra sig ifrån som en omskärelse. Det kan röra sig om allt från ett inpräntande av en moral om vad som är rätt och vad som är fel till att flickor kläs i rosa och pojkar i blått. Flickor bär klänning, det gör sällan pojkar. Vi reglerar barnens tänder med tandställningar så att de bättre skall motsvara de estetiska krav som präglar vår del av världen och vår tid. Är det någon som tror att föräldrars uppfostran och bejakande av kulturella sedvänjor inte har betydelse för hur våra barn som vuxna lever sina liv?

Det enda argument för att förbjuda omskärelse av unga pojkar som jag tycker har bäring är om det kunde visas att omskärelsen innebar men för de berörda. Men ingen har för mig lyckats göra trovärdigt att så är fallet.

Adam Cwejman påstår i sin text att jag hävdar att Bengt Westerberg "inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet". Det är ett felaktigt återgivande av min ståndpunkt. Jag skrev: Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion. Den formuleringen står jag för.

Om religionsfrihet och manlig omskärelse

Det pågår en debatt om huruvida omskärelse av små pojkar bör förbjudas i svensk lag. Bland dem som vill förbjuda omskärelsen märks inte oväntat Humanisternas ordförande Christer Sturmark men även tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. I en artikel i DN den 18/11 skrädde de inte orden: Om regeringen på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. (...) När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat.

Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.

Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.

I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.

Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.

Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.

Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.

Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.

Blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg?

Allt talar för att valberedningen i dag kommer att föreslå Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet. Jämfört med huvudkonkurrenten Anna-Karin Hatt är det inte svårt att se att Annie Lööf står mera till höger i flera viktiga sakpolitiska frågor. Lööf har vid olika tillfällen visat en mer positiv inställning till t ex plattskatt och svenskt Nato-medlemskap och en mer negativ inställning till LAS och till public service. Anna-Karin Hatt har framställt sig som en mer genuin socialliberal och inte på samma sätt som Lööf sjungit allianssamarbetets lovsång.

Med Annie Lööf som partiledare kommer Centerpartiet främst att konkurrera med Moderaterna om nya väljare. Jag rekommenderar statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundströms artikel kring temat på DN Debatt för några veckor sedan, där de pläderar för att partiledarvalet i Centerpartiet mera handlar om politik än om person.

Sedan är det en annan historia hur Annie Lööf i praktiken kommer att agera som partiledare. När Bengt Westerberg 1983 valdes till partiledare för Folkpartiet var det många bekymrade liberaler som fruktade att partiet skulle gå åt höger. I stället blev Bengt Westerberg den politiker som för många förkroppsligade en engagerad socialliberalism. Kanske blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg.