Jan Björklund oroar sig för att Sverigedemokraterna blir "martyrer" om de inte bjuds in. Jag har svårt att följa med i den logiken. Martyrskapet är redan Sverigedemokraternas livsluft. Skulle de bjudas in till blocköverskridande samtal hittar de omedelbart andra uttryck för sitt självpåtagna martyrskap. Journalisterna, den "politiska eliten", kultursektorn - alla är dumma mot Sverigedemokraterna. Jag är övertygad om att även om Sverigedemokraterna fick bilda enpartiregering skulle de uppfatta sig som martyrer.
Det är möjligt att en "normalisering" av Sverigedemokraterna - att de till exempel fick sitta med i en alliansregering - skulle leda till ett minskat väljarstöd för partiet. Men det viktiga är ju att Sverigedemokraterna i så fall får möjlighet att genomföra sin politik - och det är ju just partiets politik som så många människor finner rasistisk eller på annat sätt avskyvärd.
I Dagens Nyheter påminner Kristina Lindquist om Bob Fosses sjuttiotalsfilm ”Cabaret” som utspelar sig i den tyska Weimarrepubliken, och om den tidens naiva förhoppningar om att nazismen skulle kunna domesticeras eller normaliseras. På en fest sjunger en yngling om skogar och solvarma ängder. Ynglingen längtar efter en vind, sången växer till en storm där festdeltagarna snart står upp och skriker om faderlandet. Tror du fortfarande att du kan kontrollera dem?, lyder en replik i anslutning till scenen.
Kristina Lindquist citerar också ut en text av Per Svensson, om sinnesstämningen inom Sverigedemokraterna: De är övertygade om att vi står inför en avgörande strid om den svenska nationens överlevnad. De vill ha ett helt nytt, helt annorlunda, Sverige. Ett Sverige utan skillnader. Ett Sverige som är som en enda kropp.”
Så, nej. Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti, och jag tycker inte det är en bra idé att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande politiska samtal. Sverigedemokraterna står utanför den demokratiska värdegemenskapen, och det utanförskapet riskerar att döljas om andra partier aktivt försöker bidra till deras normalisering. Jag är glad att jag inte ser några tecken inom Socialdemokraterna på att häva isoleringen av Sverigedemokraterna.
Sverige är en demokrati, och i en demokrati får de politiska partierna själva välja vem de vill samarbeta med. Däremot är det förstås självklart att lagen gäller, och att lagen gäller lika för alla.
Många liberalerna har våndats i sociala medier i dag, och påmint om hur en tidigare liberal partiledare valde att hantera sin tids högerpopulister. Jag tycker Bengt Westerberg gjorde rätt, och att Jan Björklund gör fel.
12 kommentarer:
Närma eller fjärma, det är frågan.
En sak är klar och det är att ju mer Sd fjärmas , ju starkare kommer de att bli.
Sossarna har ju redan nödgats att ta efter SD:s politik, genom gränskontroller, kommande ålderstester och andra skärpta regler i invandringspolitiken. När sossarna driver SD politik så verkar det ok ,men när SD framför samma förslag så är det inte bara avskyvärt , utan också både fascistisk och rasistiskt.
Det gick alldeles utmärkt att göra politiska avtal med vpk, och dess arvtagare v. Var vpk mindre anti-demokratiskt eller mindre rasistiskt än SD?
Socialdemokraterna benämner Fatah, som bildades som en terrororganisation, som sitt kära systerparti. Den nuvarande reinkarnationen av Fatah är en genomkorrumperad och anti-semitisk organisation. Hur rimmar det med socialdemokraternas bojkott av SD?
Om SDs krav på begränsningar av immigration, åldersbedömning av ensamkommande barn etc. var rasistiska för ett år sedan - är inte socialdemokraterna då ett rasistiskt parti idag efter att man genomdriver dessa punkter?
Jag tycker inte att det är en enkel fråga hur SD ska "hanteras". Att deras historiska rötter är "bruna" är otvetydigt. Men kanske håller de ändå på att normaliseras i någon mening. Visserligen kallade Löfven och Magdalena Andersson partiet för fascistiskt (inspirerade av Arnstad?), men det har jag inte hört på ett tag. Kanske beroende på att flera riktiga experter på fascism konstaterat att det inte är sant. Nu är det rasism som gäller. Och onekligen innehåller partiet rasister. För egen del tycker jag lika illa om rasism som vänstermodet rasifiering, senast manifesterat av SSU Stockholm. Och jag skulle aldrig åberopa Per Svensson som en auktoritet på något. För att dra paralleller mellan SD 2016 och NSDAP på 30-talet måste man onekligen betrakta världen genom en (enögd) tubkikare. Jag inser att socialdemokraterna har ett intresse av att brunmåla dagens SD eftersom det smetar av på de andra borgerliga partierna som sannolikt blir beroende av SD efter nästa val på ett eller annat sätt. Summa sumarum tror jag faktiskt att Björklund har rätt om syftet är att försvaga SD. Den strategi som Ulf m fl förespråkar har ju hittills visat sig vara kontraproduktiv. Att samtala är trots allt inte att samarbeta. Och apropå rötter har jag inte sett Ulf protestera mot att s gjort sig beroende av ett parti vars partiledare grät så sent som när berlinmuren föll och kommunistdiktaturerna kollapsade.
Klas Bengtsson
Alla partier har väl något skumt med sig i bagaget från historisk tid. Frågan är hur man skall se på det... Rösta bör man ju göra i en demokrati. Om jag röstar på sossarna betyder det då indirekt att jag gett acceptans för historiska synder som tvångssteriliseringar och rasbiologisk forskning? Sedan kommer det alltid att finnas " rötägg" i alla partier.
Tror man måste fokusera på vad partierna står för idag. Annars måste vi väl lägga ner alla partier, bilda andra med nya namn osv...
Men drabbade människor då? Hur skall de få sin upprättelse? Det är en viktig fråga. Tror det är viktigt att peka ut de politiker som aktivt drev frågorna då, och kanske inte i första hand partiet. Detta kan ta bort lite av glansen kring minnet av dessa politiker. Partiet är något abstrakt. Vad är partiet? Det är ju helt nya människor idag jämfört med då. Partiet nu och då är inte samma sak.
Kjell Eriksson
Ser inte problemet på samma sätt, att SD ska sitta med i en regering är det ingen normalfuntad som tror. Nationalsocialisterna startade som tyska arbetarpartiet, och trampade i träsket fram till 1928, men det var först efter börskraschen 1929 som partiet vann stora framgångar 1930 och då var katastrofen alltså redan ett faktum, de gjorde allt för att slippa samarbeta med den märklige furiren med stympad mustasch.
Nä, SDs framgånga har våra nuvarande politiker själva bäddat för, alltså inte från politikenns sida, utan från demos. Att nu peka finger åt l, skrämmer så klart vissa väljare, men skadan är redan inträffad, sd har så så många sympatisörer, runt var 5 väljare, och sannolikt var 4e manlig, att detta kort nog inte vinner. Så vad är det som är saken? Till vad ska SD bjudas in? Suck, här får vi vänta på svar. Det viktiga måste väl vara att jämföra praktiserande politik, så att väljarna kan välja mellan äpplen och päron. Det är nog inte rimligt att sd bjuds in till överläggningar om budgeten, men andra frågor, alla andra synsätt implicerar att politiken har svårt att acceptera väljarnas dom, och att vi skulle komma hit säger lite om rörelsen/kraften i vågen. Visst kan man försöka en tredje gång, och blunda för 2010 och 2014, men nog är vi glada att det finns någon politiker som trots allt inte blandar ihop orsak och verkan. SD är ett symptom, en verkan, och orsaken kan ju statsvetarna dryfta om, demokrati är rättvist, väljarna bestämmer maktordningen, inte förståsigpåarna, och den saken har var enda sosse fattat, i vart fall sedan 1926 eller när det nu var, poletten trillande ner. Sannolikt i Lund, d.y.g. Då som nu :-)
S.W
Om man säger sig inte vilja samarbeta pga SD förflutna,så blir det nog svårt att samarbeta med något parti,alla har lik i lasten.Är man sen demokratiskt invald i Riksdagen,då hör det till god sed att man får delta i arbetet.
Nazisternas reella maktövertagande skedde efter valet 1932. Polisen tvingades
anställa gamla SA-män, polisbefäl rensades ut och nya togs in. Denna nya polis-
organisation utnyttjades till att rent fysiskt förstöra facket och ödelägga
"fientliga" partiorganisationer.Deras ekonomiska tillgångar konfiskerades. 1933-34 var våldsamma år med nazistiska övergrepp som riktades fr a mot socialdemokrater och kommunister. Hur man kan anställa en jämförelse mellan detta skeende och
sverigedemokratisk politik är svårt att förstå. Men nu är det ju så att Lindquist
jobbar på DN. Hur var det med OECD-rapporten om invandring? Hur var det med
Sandviken och den lönsamma invandringen? Hur var det på polisstationen i Boden?
I samtal med Sanandaji gav redaktionschefen på DN det svaret att det endast finns
åsikter, inte fakta!/Anders Nilsson
Det kluriga är att allt människor gör är en föreställning, för dem själva att övertyga sig själva, och därtill föreställningen att övertyga andra om son egen övertygelse, somligt är sant som vi övertygas oss om och somligt är det inte, och det mesta är mittemellan. De som nu sopar Björklund kan säkert har rätt från ett perspektiv, vad som är tanke respektive känsla vet vi inte, vi vet bara att det ligger på gärdesgården, vill vi tolka Björklund negativt, så gör di detta, rätt eller fel, och vill vi tolka det positivt, rätt eller fel, så gör vi det. Det smartaste sättet, långsiktigt, är att tolka Björklund i termer av konsekvenser och funktionalitet. Finge man önska sig något så vore det att Uppdrag granskning aldrig skulle kommit på idén med valstugereportaget, och så är det inte osannolikt att Lundgren skulle klarat sig bättre, och faktiskt tagit hem spelet 2002, men nu var det inte så, och Reinfeldt tok över moderaterna och förändrade Svensk politik för alltid genom något slags reklambyråtänkande. Hur som helst, det går inte att ljuga, SD fick fyr valet 2006 och närmade sig 3 % sedan 2010 marscheade de inte i Riksdagen och sedan blev det en dubblering igen, eftersomm alla andra partier triangulerade mot mp och Sverige kombinerade världens mest generösa välfärdssystem med världens mest generösa asylregler för de som lyckades ta sig hit dvs. SD blir ett parti i Riksdagen under moderaternas fögderi, så var det. och reinfeldt började dividera om största bock sedan största konstellation, och än idag vet ingen vad som avsågs, eftersom konstellationerna uppenbarligen inte bygger på sd, men däremot vp och mp. Så vi får anta att han avsåg budgetsamarbete. Det förefaller för en utomstående vara enkelt att likställa vpk med sd, ett parti man måste kalkylera med, men helst inte ha med inne i rävlyan. och så var det, s regerade med kamrat 4 % Om orsaken till sd företrädesvis stavas nymoderat omställning, så är symptomet SD.
Funktionellt är det dock så att Sverige ska regeras, och att DÖ är skrotad, det bör rimligen finnas en grupp väljare som inte sympatiserar med SD, eller ens förfäktar ett samarbete med SD, de bara önskar sig tillbaka till 70-talet då en spade var en spade och en moderat var en moderat. Det är alltså lite svårt med identiteten, vems pengar vill nymoderaterna egentligen pantsätta för att skapa en gränslös värld, det ligger mu väldigt nära Trotskijs och Lenins drömmar. ( för övrigt var morfar var moderat och farfar röd anarkist, de hade bara lite olika sätt att göra affärer, fast å andra sidan var morfars far vegetarian, nykterist och frisinnad liberal, och farfars far liberal, så det detta med politik är inte lätt över tid.)
Med nymodeat identietskris, Ett sargat arbetarparti som inte har en susning om hur snacket går ute på arbetsplatser med klassisk arbetarklass som förr röstade s, men vi som varit med sedan 80-talet vet att det är en annan värld, hur manliga Svenska arbetare resonerar. De har lite till mans svårt för Muhammedaner och invandrartäta miljöer och sannolikt har det inte alls med utbildning att göra, utan närhet till sociotopiska miljöer och konkurrens om knappa resurser. I vart fall går det inte att tyda någon rasism, utan en mer vilsenhet, att man inte vet hur man ska kunna uttrycka sig om de där förbjudna tankarna, och det är lite tragiskt. I vart fall är inte politiken eller journalismen i närheten av att fiska rätt på hur det egentligen förhåller sig, intentionaliteten förbjuder detta.
Nu har Björklund gjort den första borgerliga försöksballongen, och det slutade sm man kunde tänka sig, dvs en kalkylerad risk utföll enligt kalkylen, sedan sitter alla vid sidan på helspänn och ser vad som händer när krutröken lagt sig.
Dock, det funkgionella måste diskuteras, det handlar inte om sd, det handlar om vår demokrati, att landet ska regeras, och att det finns tre små borgerliga partier som balanserar mot avgrunden, i hand i hand med mp. S.W
Det förefaller kassaskåpssäkert att det blir jämt i valet 2018 och att SD kommer att vara vågmästare, lika kassaskåpssäkert är det att alliansen, om akb vill bli statsminister, vill regera med kd, c och l, och ännu mer sannolikt är det att ingen vill regera med sd, som stödparti, varför valet handlar om två saker, vilken konstellation som blir störst, samt vilket block som sd anser lägga den minst dåliga budgeten, vilket innebär att SD kommer att rösta nej, och därmed har övrig partier, tex moderaterna, chans att rösta bort s i talmansrunda, förtroendeomröstning av statsminister, val av statsminister och slutligen budget. Dvs det är inte osannolikt att akb är manad att försöka fälla regeringen, varför frågan, om hon lyckas, handlar om hur hon sedan ska vinna stöd för att själv bli vald, för då gäller konstellation, tex om sd avstår. I vart fall gör vänstern rätt i att försöka bli största konstellation, vilket inte är omöjligt, men så måste man se till att inte nymoderaterna nallar tillbaka alla sd röster. S.W
Lisa Bjurwald är klok och initierad, likväl diskuterar hon i ett separat universum, varför det blir en diskussion om äpplen och päron. Dvs hon förfäkTr en slags icke-lösning, dvs hon har ingen uppfattning om vad hon vill, utan vad hon inte vill, så vad vill hon? Det vet vi inte, eftersom hon endera inte vete, eller inte vill tala om detta.
Människor som talar om vad de inte vill, har det lätt, för de behöver aldrig tala om vad de vill, dvs det är ett reaktivt förhållningssätt. Ta exemplet för den morgontrötte:
Jag måste gå upp (då går man upp)
Jag borde gå upp, (då ligger man sannolikt kvar)
Jag vill gå upp. (då går man sannolikt upp)
Gör man negation av det hela, när man ligger där och kverlurerar på morgonkvisten:
Jag måste inte gå upp (då kan man gå upp ändå)
Jag borde inte gå upp (det är knäppisvarning)
Jag vill inte gå upp. (då ligger man sannolikt kvar)
Det blir lite Gallemattias, om någon talar om eller lägger ett förslag hur man borde lösa ett uppenbart problem, så är det helt ok att kritisera, tom på moraliska grunder, men tala för jösse namn om vad alternativet är, i en demokrati, och relativisera inte begreppet demokrati. Demos har talat och grundregeln är majoritet, och om nu alliansen + sd röstar ner förslaget, för dessa partier är mot förslaget, så undrar vän av ordning, om det inte hade vart bättre från start, givet sakfrågan, att höra efter på förhand, vad sd tycker, för då hade man kanske haft större sannolikhet att regera och få igenom sitt förslag, nu blir det magplask och en liten väckarklocka om demokratins grundläggande principer. S.W
Jag tycker inte att Jan ska tala med Jimmy.
Det bästa vore en blocköverskridande regering bestående av (s), (mp) och (c). Först måste miljöpartiet ändra på ledarskapet. En partiledare i stället för två språkrör. Gustav får sluta som språkrör.
En trepartiregering med Löfven, Lövin och Lööf vore det bästa för att ställa om Sverige till ett fossilfritt och ekologiskt föregångsland.
Walt Whitman
Jag tror fö det är så här politik fungerar.Det är det små stegens tyranni.Man bÖrjar med att skilja mellan aktivt och passivt stöd. Sedan kommer en inbjudan, men inte för att få påverka, utan för att få lyssna, När valet 2018 närmar sig är nog SD ännu mer integrerade med alliansen.
Kjell Eriksson
Skicka en kommentar