Ambassadör Krister Bringéus utredning om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap har väckt debatt redan innan det publicerats, sedan nyhetsbyrån TT i förväg tagit del av betänkandet. Utredningen ska inte ta ställning till ett svenskt Nato-medlemskap, utan lyfta fram såväl fördelar som nackdelar med ett sådant. Därför finns det i slutsatserna också något åt alla.
Svenskt Nato-medlemskap är, liksom de flesta utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ingen avgörande fråga för väljarnas partival. Däremot är det en mycket viktigt fråga för delar av väljarkåren och den politiska eliten. Temperaturen har höjts ytterligare genom att Centerpartiet och Kristdemokraterna nyligen bytt fot i frågan. Tidigare förespråkade dessa båda partier en bibehållen svensk militär alliansfrihet, nu vill de i stället att Sverige går med i Nato. Därmed är frågan för första gången helt polariserad mellan blocken - de rödgröna partierna vill bibehålla den militära alliansfriheten, de borgerliga partierna vill se ett svenskt Nato-medlemskap.
Nato-debatten tenderar att bli repetitiv. Jag blir lite trött när jag läser Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen, där hon redan i ingressen uppmanar Nato-motståndarna att sluta "veva gamla, trötta argument". Direkt därefter målar hon själv upp ett scenario enligt kalla krigets modell, där Ryssland genom en överraskningsoperation mot Gotland skaffar sig militär luftherravälde i Östersjön och trycker tillbaka Natos försvarslinje ända ut i Nordsjön. Att sluta "veva gamla, trötta argument" gäller tydligen bara Nato-motståndarna.
Jag ser fram mot en Nato-debatt med lite mer fräscha argument när Bringéus utredning inom kort kommer. Tills vidare vilar jag trygg i min grundsyn: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.
1 kommentar:
Att ständigt hänvisa till att Sverige inte drabbats av krig sedan 200 år är märkligt. Som om detta bygger på kloka politiska beslut. Sanningen är väl att Sveriges fred snarare byggt på tillfälligheter och eftergivenhet, vilket tyvärr inte tycks ha fått efterkrigstidens svenska politiker att reflektera i tillräcklig grad. Sedan andra världskriget har vi i Sverige levt i en tid med stabilitet och lugn. Våra grannländer fick kämpa och offra sig mot nazismen i samarbete med bl.a. Sovjetunionen, USA och Storbritannien för att vi också skulle få fred. Att Sovjetunionen sedan visade sig ha en annan agenda skapade ett delat Europa och en väldig global spänning.
Vad gör då Sverige? Jo, utser sig själv till moralisk stormakt och pekar stolt med hela handen på vad som är rätt och fel. Som om Sverige på egen hand stod över uppoffringar som utförts av både grannar och andra stater.
Världen förändras och det är mer än naivt att räkna med att Sverige skulle kunna stå utanför nästa konflikt i vår närhet. Med ett starkt nedbantat försvar och en omvärld som oroar har vi knappast något annat val än att söka medlemskap i NATO.
Skicka en kommentar