Fegt beslut att plocka ner Elisabeth Ohlsons altartavla

I dag beslöt kyrkoherde Per Svensson att Elisabeth Ohlsons omdiskuterade altartavla "Paradiset" inte längre ska få hänga kvar i kyrkorummet i S:t Pauli kyrka i Malmö. Jag tycker att det är ett fegt beslut.

Elisabeth Ohlsons tavla mottogs av S:t Pauli kyrka första advent i år. Tavlan anspelar på reformationskonstnären Lucas Cranachs verk "Adam och Eva", men i Elisabeth Ohlsons version finns bland annat två Evor och två Adam. Tavlan har väckt starka känslor. Inte i första hand för att den bejakar homosexuell kärlek och sexualitet, utan för att ormen kan uppfattas som en transperson och för att det råder tolkningssvårigheter om hur de äpplen som ligger på marken (!) ska uppfattas. Bland annat har teologen och tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf argumenterat för att tavlans motiv är gnostiskt, eftersom gnosticismen till skillnad från kristendomen har en positiv syn på ormens roll.

Per Svensson motiverar sitt beslut med att "sammantaget kan så många olika tolkningar göras där flera perspektiv kan bli vanskliga". Det är ett mycket märkligt argument. I min värld är det bra om ett konstverk inbjuder till olika tolkningar. När jag såg bilden på ormen som en transperson relaterade jag motivet till kyrkans historiska stigmatisering av kärlek som inte vilar på heterosexuell grund. Och att kunskapen äpple(n) ligger på marken kan uppfattas som en markör mot vår tids relativa sanningar och Fake News. 

 

Andra tolkningar är förstås också möjliga. Jag vet inte om konstnären själv uttalat någon tolkning av sitt verk som skulle vara oförenlig med kristen tro och/eller Svenska kyrkans lära. Men konstnären äger ju inte tolkningsrätten till sina verk. Jag ser tolkningsbredden som en fördel, inte som en nackdel.

 

Prästen och konstnären Kent Wisti ställer i Dagens Nyheter frågan Hur kan evangelium gestaltas genom erfarenheter hos människor som står utanför samhällets normbildning, till exempel människor i hbtq-spektrat? Han tycker att tavlan gott kan få hänga kvar. Det tycker jag också.

Låt Iryna och hennes dotter stanna i Sverige!

Formalism har sin givna och omistliga plats i en demokratisk rättsstat, skriver Per Svensson i DN och tillägger: Men formalismen måste också kunna kompletteras med känslans förnuft.

Så är det. Därför ger utlänningslagen också utrymme (5 kap. 6 §) att bevilja uppehållstillstånd om det föreligger "synnerligen ömmande omständigheter", bland annat utifrån utlänningens hälsotillstånd.

Sedan den nya restriktiva migrationslagen infördes har kraven på vad som kan utgöra "synnerligen ömmande omständigheter" skärpts avsevärt. Domstolarna har därför allt mer sällan beviljat uppehållstillstånd åberopandes synnerligen ömmande omständigheter. Nu drabbas Iryna, som miste ett ben i terrorattacken på Drottninggatan 2017, och som efter två år i Sverige ska utvisas till Ukraina tillsammans med sin 14-åriga dotter. Hon tilldelades länge tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna närvara vid rättegången. Men nu ska hon utvisas.

Jag tycker Sverige har ett moraliskt ansvar att låta Iryna och hennes dotter stanna. Regeringen bör utnyttja de nådemöjligheter som grundlagen erbjuder och se till att så blir fallet. För Iryna och hennes dotters skull, och för humanismens skull.

Nobelpriset och Bob Dylan

I skrivande stund har Bob Dylan fortfarande inte kommenterat att han fått Nobelpriset. Det är faktiskt lite cool. Hans officiella hemsida toppar i stället med reklam för hans monumentala box med 36 stycken CD från turnéåret 1966.

Tänk om han inte tar emot priset? Jag minns TV-bilderna från prisutdelningen av Polar Music Prize 2000, då jag mest satt och oroade mig över att Bob Dylan skulle avlida innan ceremonin var slut. Ett obekvämare pristagarminspel är svårt att föreställa sig.

År 1964 tilldelades Jean-Paul Sartre Nobelpriset i litteratur - men avböjde. Sartres motivering var att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Bob Dylan har tagit emot flera pris tidigare, och kan inte använda den motiveringen.

Jag tillhör dem som tycker det var roligt och bra att Bob Dylan tilldelades priset. Jag tolkar den inflammerade debatt som pågår mer som att den handlar om vad vi idag bör betrakta som "litteratur" än om vad man tycker om Bob Dylan. (Även om Per Svensson - som jag annars ofta läser med välbehag - i en pejorativ karatäristik i SVT Aktuellt kallade Dylan för "en trubadur".) Svenska Akademien bidrar genom att ge Dylan priset till att utforska litteraturbegreppets gränser, och det tycker jag är utmärkt.

Angående gränsöverskridande pristagare nominerade jag själv en gång Astrid Lindgren till Nobelpris - men inte i litteratur, utan till fredspriset. Min motivering till nomineringen återfinns här.

I det nämnda inslaget i SVT Aktuellt utpekade programledaren Nike Nylander musikern Mikael Wiehe som den främste svenske översättaren av Bob Dylans texter. Okej, jag ska inte anmäla inslaget till Granskningsnämnden för Radio och TV för bristande opartiskhet. Men i min (och hustruns) bok är Ola Magnell klart vassare. Som fredagshälsning bjuder jag därför på hela Ola Magnells översättning av Dylans "Absolutely Sweet Marie", i form av Isa Bell (album: Gaia, 1983):
 
Isa Bell

Jag vankar längs den blanka trottoaren
Genom glaset till en regnig akvarell
Det är höst igen, stegen styr mot baren
En frihamn för en rastlös ex-rebell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Jag söker dej i regnet, å jag fryser
Av stänket från en bil i en rondell
Du svarar inte men din lampa lyser
Och din hoj står olåst i ditt cykelställ
Men var är du i kväll, Isa Bell

Att få mej över krönet
Det vet du att du kan
Jag klättrar som en stenbock
Och dör som vattuman

Jag släntrar längs miljöer som dom skövlar
Passerar Café Operas kökartell
Jag står i foajén med gummistövlar
Och får kalla blickar från en sval gasell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Alla kan gå vilse nån gång
Om det blir kris
Men inte alltför många
Är som du, lyckligtvis

För Vino blir min öppna gard begärlig
Han ältar nån sorts sextitalsappell
"En laglös måste också vara ärlig"
En tjyv är inte alltid kriminell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Jag är inte galen men jag har talanger
Och månen är som fullast just i kväll
Jag kan sluta yla men aldrig byta genre
Så länge du har nyckeln till mitt tjäll
Så var är du i kväll, Isa Bell

Jan Björklund och "normaliseringen" av Sverigedemokraterna

I SVT Agenda var nyligen moderatledaren Anna Kinberg Batra tydlig med att hon betraktade Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. I dag vill Liberalernas partiledare Jan Björklund att Sverigedemokraterna bjuds in till blocköverskridande politiska samtal.

Jan Björklund oroar sig för att Sverigedemokraterna blir "martyrer" om de inte bjuds in. Jag har svårt att följa med i den logiken. Martyrskapet är redan Sverigedemokraternas livsluft. Skulle de bjudas in till blocköverskridande samtal hittar de omedelbart andra uttryck för sitt självpåtagna martyrskap. Journalisterna, den "politiska eliten", kultursektorn - alla är dumma mot Sverigedemokraterna. Jag är övertygad om att även om Sverigedemokraterna fick bilda enpartiregering skulle de uppfatta sig som martyrer.

Det är möjligt att en "normalisering" av Sverigedemokraterna - att de till exempel fick sitta med i en alliansregering - skulle leda till ett minskat väljarstöd för partiet. Men det viktiga är ju att Sverigedemokraterna i så fall får möjlighet att genomföra sin politik - och det är ju just partiets politik som så många människor finner rasistisk eller på annat sätt avskyvärd.

I Dagens Nyheter påminner Kristina Lindquist om Bob Fosses sjuttiotalsfilm ”Cabaret” som utspelar sig i den tyska Weimarrepubliken, och om den tidens naiva förhoppningar om att nazismen skulle kunna domesticeras eller normaliseras. På en fest sjunger en yngling om skogar och solvarma ängder. Ynglingen längtar efter en vind, sången växer till en storm där festdeltagarna snart står upp och skriker om faderlandet. Tror du fortfarande att du kan kontrollera dem?, lyder en replik i anslutning till scenen.

Kristina Lindquist citerar också ut en text av Per Svensson, om sinnesstämningen inom Sverigedemokraterna: De är övertygade om att vi står inför en avgörande strid om den svenska nationens överlevnad. De vill ha ett helt nytt, helt annorlunda, Sverige. Ett Sverige utan skillnader. Ett Sverige som är som en enda kropp.”
 
Så, nej. Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti, och jag tycker inte det är en bra idé att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande politiska samtal. Sverigedemokraterna står utanför den demokratiska värdegemenskapen, och det utanförskapet riskerar att döljas om andra partier aktivt försöker bidra till deras normalisering. Jag är glad att jag inte ser några tecken inom Socialdemokraterna på att häva isoleringen av Sverigedemokraterna.

Sverige är en demokrati, och i en demokrati får de politiska partierna själva välja vem de vill samarbeta med. Däremot är det förstås självklart att lagen gäller, och att lagen gäller lika för alla.

Många liberalerna har våndats i sociala medier i dag, och påmint om hur en tidigare liberal partiledare valde att hantera sin tids högerpopulister. Jag tycker Bengt Westerberg gjorde rätt, och att Jan Björklund gör fel.

Lämnar Storbritannien EU? Snart vet vi.

Uppdaterat fredag 24 juni kl 10.00. Ibland blir det inte som man hoppats och trott. Utfallet av den brittiska folkomröstningen är ett tecken på styrkan i de strömningar som sveper över Europa och USA, där delar av väljarkåren vänder sig bort från det etablerade politiska ledarskapet och de traditionella politiska partierna. I USA kan Donald J. Trump glädja sig. I Europa jublar Marine Le Pen och Jimmie Åkesson.

Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.

Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.

Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

*

Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)

Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.

Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.

Hur går det då i kväll? Opinionsmätningarna och oddsen från vadslagningsfirmorna pekar i samma riktning - Storbritannien blir kvar i EU. I en helt färsk Ipsos-mätning får stanna-sidan 52 procent mot lämna-sidans 48 procent. William Hill ger bara 1.14 i odds på en seger för de som vill att Storbritannien skall stanna kvar, medan en Brexit ger 4.5 gånger pengarna.

So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.

I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.