Almedalen, Hej, Hej!

Almedalsveckan slår rekord - igen. I år är närmare 3 800 arrangemang registrerade, vilket är ungefär 250 fler är det tidigare rekordåret 2014.

Jag noterar i programmet att ungefär vart tionde seminarium - 348 stycken, för att vara exakt, på något sätt behandlar digitaliseringens konsekvenser för människor och samhälle. Många digitaliseringssemnarier blir det.

För första gången medverkar också en kunglighet i Almedalen. Prins Daniel deltar i ett seminarium om barn och ungdomars fysiska ohälsa.

Jag tillhör ju dem som brukar försvara Almedalen och vilja värna dess ställning som en demokratisk mötesplats. Min ståndpunkt i den frågan har inte förändrats. Däremot tror jag det är viktigt att Almedalen försöker öppna upp sig ytterligare. En idé vore att villkora alla seminarier med att de skall kunna följas på webben. Det måste också bli lättare att ordna boende. Jag känner politiskt intresserade personer som gärna hade velat vara med i Almedalen i år, men boendefrågan blir ett för stort hinder. Det vore också bra om det arrangerades fler Almedalen i mini-format på regional och/eller lokal nivå.

Själv har jag i år fler åtaganden än någonsin tidigare. Mina insatser börjar på måndagen med seminariet Den kristne och flyktingpolitiken, där jag tillsammans med Sara Skyttedal, Elisabeth Sandlund, Thomas Idergard och Katrine Marçal diskuterar temat "Finns det en självklar kristen hållning i flykting- och invandringspolitiken eller kan den kristna tron motivera helt olika slutsatser givet olika betoningar och avvägningar?". Kl 16.00 i Katolska kyrkan, S:t Drottensgatan 12. Hjärtligt välkomna!

Jag kan också lugna alla oroliga med att Statsvetarpodden med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och yours truly kommer att spela in program måndag-fredag även under denna Almedalsvecka. Håll utkik!

För egen del kommer jag att prova ett nytt bloggformat under Almedalsveckan. Från och med måndag bjuder jag på korta bloggnotiser ett par gånger varje dag, med sinnesintryck, närvarokänsla och reflektioner. Väl mött!

Almedalen 1982. Foto: Hans Hemlin

Lämnar Storbritannien EU? Snart vet vi.

Uppdaterat fredag 24 juni kl 10.00. Ibland blir det inte som man hoppats och trott. Utfallet av den brittiska folkomröstningen är ett tecken på styrkan i de strömningar som sveper över Europa och USA, där delar av väljarkåren vänder sig bort från det etablerade politiska ledarskapet och de traditionella politiska partierna. I USA kan Donald J. Trump glädja sig. I Europa jublar Marine Le Pen och Jimmie Åkesson.

Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.

Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.

Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

*

Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)

Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.

Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.

Hur går det då i kväll? Opinionsmätningarna och oddsen från vadslagningsfirmorna pekar i samma riktning - Storbritannien blir kvar i EU. I en helt färsk Ipsos-mätning får stanna-sidan 52 procent mot lämna-sidans 48 procent. William Hill ger bara 1.14 i odds på en seger för de som vill att Storbritannien skall stanna kvar, medan en Brexit ger 4.5 gånger pengarna.

So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.

I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.

50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

Dagens Sifo och Socialdemokratins behov av förnyelse

I dagens Sifo-undersökning får Socialdemokraterna 25.9 procent, vilket är partiets tredje sämsta resultat sedan Sifo började mäta väljaropinionen för snart 50 år sedan. Endast resultaten från Håkan Juholts sista tid som partiledare har varit sämre, 25.4 procent i december 2011 och bottennoteringen 24.6 procent i januari 2012.

Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.

Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.

Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)

Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.

I Aftonbladet skriver Katrine Marçal insiktsfullt att Stefan Löfven hade tre viktiga uppgifter framför sig när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och genomföra den förnyelse som social­demokraterna har skjutit upp i över 15 år. Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje. 

Socialdemokraternas svaga opinionsresultat möts inte av någon nämnvärd intern kritik mot Stefan Löfven. De allra flesta inser att problemen sitter djupare än partiledarfrågan. De gånger jag argumenterar för att partiet måste förnyas (och det gör jag ofta...) möts jag heller aldrig av några invändningar - alla håller med. I stället möts jag med nyfikenhet och uppfordrande maningar om att också tala om hur man skall gå tillväga för att förnya partiet.

Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.

Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.