Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.
Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.
Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)
Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.
I Aftonbladet skriver Katrine Marçal insiktsfullt att Stefan Löfven hade tre viktiga uppgifter
framför sig när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och genomföra den förnyelse som socialdemokraterna har skjutit upp i
över 15 år. Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje.
Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.
Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.
8 kommentarer:
Jag tror inte att Socialdemokraternas problem är att förnya sin politik.
Jag påstår att det handlar om att backa och återfinna sin själ.
Att återuppta den pragmatiska folkhemspolitik som fördes t o m Tage Erlander.
Socialdemokraternas långa regeringsinnehav byggde på att väljarna ansåg dem pålitliga, jordnära och förutsägbara.
Stellan Bojerud
"Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet."
Jag ser lite annat än mörker i den ekvationen. I alla fall när jag utgår från resultatet av den allt tydligare handlingsförlamningen som båda lägren uppvisar. Båda är som fotbollslag som redan efter några matcher vet att dom kört fast i bottenträsket och livräddheten att förlora ännu mer ökar för var dag som går.
Julafton är det däremot för både V och SD som helt fritt och ohotat kan ånga på i ingenmansland och ändå styra och ställa långt mer än deras parlamentariska andel borde tillåta.
S nedåtgående trend är ingen nyhet, den har pågått under minst hela 2000-talet. Dom vann heller inte valet, det var Alliansen som förlorade.
Min enkla fråga är hur länge vi väljare tänker låta detta fortsätta. Soppan kring extravalets inställning efter DÖ smakar bara sämre.
Har det öht hänt något konstruktivt sedan valnatten?
Med konstruktivt menar jag något konkret politiskt som faktiskt kan påverka vardagen i Sverige i positiv riktning och ge hopp om en snar bättre framtid.
Har vi råd fortsätta att snällt vänta och hoppas på att politikerna ska infria något av kvarvarande, ej redan brutna, löften?
Kanske behöver vi ha någon form av sanningskommission med mandat att vända på varenda sten, läsa varenda hemligstämplat papper både vad gäller statsapparaten och dom politiska partierna.
Vi har fantastiska universitet, en väl utbyggd infrastruktur, inte minst den digitala, och massor av vardagserfarenheter från verkligheten (den som politikerna styr över) som behöver ges inflytande och möjligheter att dela med sig av både kunskap och idéer att förbättra.
Sverige halkar efter i utvecklingen och kompetens allt mer och det är dags att vi slutar lura oss själva att tro något annat.
Dags ta en rejäl tugga i det sura äpplet, grimasera och sätta igång.
/thomas
Det har inpräntats i svenskens medvetande att Sverige är (var) Europas starkaste ekonomi under Reinfeldt och nu under S+MP fallerar allt. Och så är tillväxt-fakta att alliansens regeringsperiod är Sveriges sämsta åttaårsperiod under efterkrigstiden. http://www.tino.us/2015/04/tillvaxt-och-produktivitet-i-oecd-2006-2014/
Alliansens ekonomiska politik ledde till att Sverige upplevde finanskrisen 2008 och åren därefter som en västanfläkt. Detta innebär att Sverige som nation nu befinner sig i en mycket gynnsam position jämfört många andra länder. Glöm inte detta...
Jag har varit socialdemokrat sen 50-talet. Aldrig har jag känt mig mer främmande för flera i partitoppen och ledande s-opinionsbildare än nu. På 60-talet kallades vi socialfascister av bokstavsvänstern. Då fick s 50% av rösterna som mest. Bostadsbristen byggdes bort på 10 år med miljonprogrammet. På 70-talet förlorade vi makten bl a pga vänstersvängen med löntagarfonderna. På 80-talet hade "kanslihushögern" stort inflytande och moderniserade ekonomin, tyvärr utan tillräckliga skyddsmekanismer. Regeringen Carlsson fattade Luciabeslutet (minskad invandring) för att skydda välfärdsstaten. Carl Bildts Enda vägen ledde till en ränta på 500% och en decennielång sanering av statsfinaserna av s och c.S självtillräcklighet (Göran P) ledde till alliansregering, en regering som omvaldes när vänstern inom s tvingade Sahlin att ta med vänsterpartiet. Och vänsterparantesen Juholt slutade med katastrof. Och på den vägen är det. Vi äldre traditionella socialdemokrater tycker att s har "förnyats". Den postmoderna identitetspolitiken har fått ett dominerande inflytande i partiets retorik och är enligt min mening tillsammans med samarbetet med mp den väsentligaste orsaken till krisen. Marcal, Karin Pettersson (AB) m fl är skärrade över opinionssiffrorna. Men de är handfallna när det gäller lösningar. Karin P vill LÅNA pengar till fler lärare och "fler händer i vården". Ingen sund ekonom lånar till driftskostnader i en konjunktur som går uppåt. Att ta bort subventionerna av ungdomslöner är ekonomiskt sunt. De extra jobb som tillkom var mycket dyra. Men det är ekonomiskt osunt när de besparingar som görs måste användas till att finansiera en kraftigt ökad migration. Det tycker tydligen många socialdemokratiska fd kärnväljare eftersom 26% av LOs medlemmar stöder SD. Och av missriktad tanke om medelklassen accepterar s alla jobbskatteavdrag men hat inte råd att ge fattigpensionärer en rimlig levnadsstandard. Så länge som ledande socialdemokrater - t ex postmodernisterna och även Tro och solidaritet - prioritera andra länders medborgare framför sina egna fortsätter socialdemokratins kris. Och när jobben (viktigt nog) och "folkrörelsen" - denna utdöende företeelse - är de enda som får diskuteras på kongressen ser jag ingen lösning i sikte. Tyvärr har Löfven - som var näringslivets favorit framför Reinfeldt - på kort tid blivit persona non grata. Debaclet i Saudiaffären visar att han är en ledare utan auktoritet. Att ha Arnstad som kvällslitteratur gör inte saken bättre. Det går tyvärr inte att återuppta Erlanders folkhemspolitik som Bojerud föreslår (fast han förmodligen menar SDs). 50-talet passerades för 55 år sen. Men ett avgörande steg är att göra sig av med de tes drivna postmodernisterna som har en karta men som aldrig ser terrängen. Som oreserverat sjunger mångfaldens lov när verkligheten är enfald i utanförskapsområden med katastrofala skolresultat trots kraftiga ekonomiska satsningar och no go-zoner. Tyvärr domineras politiken numera av broiler vars främsta merit är att göra karriär i ungdomsförbunden och aldrig ha ett vanligt jobb. Socialdemokraternas "seger" i valet var i själva verket en kraftig borgerlig majoritet i riksdagen och valmanskåren. En sådan seger till och vi är definitivt förlorade.
Kul att Ulf Bjereld effektivt sett betraktar Sverigedemokraternas framgång i opinionen som ett av ljusen i Löfvens tunnel...
Halvgammal sosse här. Om S inte snarast tar tag i bostadsbristen, segregationen, den skyhöga och dyra invandringen, tiggeriet, de sjunkande skolresultaten, den havererade infrastrukturen - mycket av detta hänger samman - så förtjänar man att bli ett 10%-parti. Jag är så otroligt besviken på detta handlingsförlamade, politiskt korrekta parti. Man har tappat verklighetsförankringen och vågar inte fatta tuffa men riktiga beslut.
Sverige för en invandringspolitik som är väldigt dyr och väldigt extrem. Ett EU land tar emot fler flyktingar i absoluta tal jämfört med Sverige och det är Tyskland. Storbritannien, Frankrike och Italien tar emot klart färre i absoluta tal... I förhållande till folkmängd tar vi emot 6 ggr fler än Tyskland...
Tittar vi på sysselsättningen i Sverige så är den idag marginellt högre än 1990. Fast idag är vi 1,5 miljoner fler invånare... Konkurrensen om lediga arbeten är väldigt hård inom de allra flesta sektorer idag... Lågutbildade från 3:e världen är chanslösa och det handlar inte om diskriminering.
Invandringen påverkar allt i förlängningen: Bostadsbristen, arbetslösheten, sociala problem, utanförskap, kriminalitet, sjukvård och skola mm...
S kommer fortsätta tappa liksom M... SD lär fortsätta öka eftersom dom har rätt i sak... 2018 är SD Sveriges största politiska parti, möjligen också det största blocket... Det senare beror delvis på om några partier i de andra blocken åker ut eller inte... Samt hur stort S och M:s tapp till SD blir...
Etablissemanget klarar uppenbart inte av att svänga vad gäller invandring förrän dom är helt golvade i ett val.. Samtidigt har SD öppet mål... Allt dom sagt visar sig vara rätt och etablissemanget har haft helt fel... Förtroendet för etablissemanget håller på att försvinna... Sanningen vinner alltid i längden.
Hade det funnits fler länder i västvärlden som bedrev samma invandringspolitik som Sverige så hade trovärdigheten för Sverige varit större... Fast det finns ju inte det... Inte ett enda rikt land gör samma bedömning som Sverige...
Skicka en kommentar