50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!

Skända flaggan?

Underskatta aldrig sprängkraften i en flagga. Konstnären Mattias Norströms verk med en svensk flagga på krökt flaggstång har väckt rabalder. I SVT Aktuellt igår menade till exempel den kristdemokratiske riksdagsledamoten Erik Slottner att konstverket var "osmakligt" och att konstnären "gått över en gräns". Att ställa ut verket på Sergels torg var "inte att värna vårt land". I stället borde verket flyttas till en mindre central plats, till exempel inne i Stockholms kulturhus. Och i natt greps en man vid konstverket, utrustad med grensåg och stege. Mannen förklarade att han vaknat mitt i natten och känt att "nu är det dags", upprörd över att verket smädade "svenska idrottares prestationer" och "skolavslutningar".

Well, well. Jag fotograferade samma konstnärliga verk i augusti förra året, då det stod utställt i Vasaparken i Göteborg. Det fanns väl de som grumsade då också, men utställnngen blev ingen nationell angelägenhet. (Ja, jag vet att det finns ett starkare symbolvärde i Sergels torg än Vasaparken. Men i alla fall.)

Flaggor har ett starkt känslomässigt symbolvärde. I början av 1970-talet gick jag med i ett antal Vietnam-demonstrationer, arrangerade av De förenade FNL-grupperna i Sverige (DFFG). Ofta avslutades manifestationen med att en amerikansk flagga brändes, till demonstranternas ohöljda jubel.

Jag tänker också på Jan Hammarlunds protestsång "Flamma stolt", från hans debutalbum "Befriade från skolan" (Silence, 1972) och som han framförde tillsammans med Turid Lundqvist. Sången var en travesti på K G Ossiannilssons patriotiska och högtravande dikt "Sveriges flagga", tonsatt av Hugo Alfvén och ofta sjungen av manskörer. Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå) väckte åtal mot skivbolaget för brott mot upphovsrätten. Upplagan drogs in. Texten var så här:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Måtte fanan brinna som halm

Liksom Vietnams skogar, fält och byar

Liksom människor i napalm

Amerikaner, nota bene,

vi vill inte bränna er,

vi vill bara, vi vill bara

bränna ert jävla stjärnbaner

När Jan Hammarlund fortsättningsvis framförde låten tvingades han recitera i stället för att sjunga. Han ändrade också lite i inledningsmeningen. På Youtube hittade jag en inspelning av den nya versionen, den kan lyssnas på här.

För mig är det viktigt i vilket syfte en flagga "skändas". Hade syftet med Mattias Norströms verk varit att håna det svenska samhället och vår frihet och jämlikhet hade jag sannolikt blivit provocerad. Men så är ju uppenbart inte fallet. I min tolkning blir den krökta stången en ingång till en diskussion om tillståndet i Sverige i dag, och om nationens betydelse i en globaliserad värld. Andra gör säkert andra tolkningar.

Som jag skrev på Twitter igår: Är man trygg i sin kärlek till Sverige tycker jag man kunde klara av ett konstverk med en böjd flaggstång.

50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.

*

När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.