Visar inlägg med etikett Tommie Smith. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tommie Smith. Visa alla inlägg

2018-10-11

50 år sedan OS i Mexico City 1968

I morgon fredag 12 oktober är det på dagen 50 år sedan invigningen av OS i Mexico City1968. Jag var tio år gammal. Jag minns två saker från dessa olympiska sommarspel. Och vilka saker sen.

1.) Bob Beamons fantastiska världsrekord i längdhopp på 8.90. Det var en förbättring av tidigare rekord med hela 55 centimeter. Du kan se hoppet här.

2.) Tommie Smiths och John Carlos manifestation på prispallen efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter. Med höjda armar och varsin knuten hand markerade de sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Genom de knutna nävarna med svarta handskar kom manifestationen också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.


Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.


Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism.

Peter Normans senare öden är värda att uppmärksammas. Du kan läsa mer om vad dom hände honom här.

2018-02-08

Den tredje mannen

I morgon fredag invigs 2018 års olympiska vinterspel i Pyeongchang i Sydkorea. I går föreläste jag på Göteborgs stadsbibliotek om idrott och politik, och uppmärksammade då bland annat den flaggstrid som kringgärdar arrangemanget. Nordkorea och Sydkorea marscherar in gemensamt och de båda staterna deltar med ett gemensamt damhockeylandslag som tävlar under en gemensam flagga. Men flaggan har väckt ilska i Japan, eftersom kartbilden på flaggan inkluderar de omstridda Liancourtöarna i Korea. Japan gör anspråk på dessa öar och har sänt in en officiell protest.

De Olympiska Spelen har alltid omgärdas av prestige och stor uppmärksamhet. Därför blir de också ett tacksamt mål för politiska manifestationer av olika slag. Fenomenet gestaltas bäst av den ikoniska bilden av Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexico 1968, efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter.
Tommie Smith och John Carlos utnyttjade prisceremonin till en politisk manifestation, där de med höjda armar och en svart handske om varsin knuten hand markerade sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Manifestationen kom genom de knutna nävarna med svarta handskar också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.

Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism. Peter Norman sägs ha fått låna knappen på vägen till prisutdelningen av den amerikanske (vite) roddaren Paul Hoffman, efter att Norman informerats av Tommie Smith och John Carlos om deras planerade manifestation.

Det påstås också att det var Peter Norman som gav Tommie Smith och John Carlos rådet att dela på paret svarta handskar, efter att Carlos hade glömt sitt par i den olympiska byn. Det är därför Tommie Smith höjer sin högra näve, medan John Carlos höjer sin vänstra.

Efter manifestationen på prispallen hamnade Peter Norman i onåd hemma i Australien. Inom friidrotten behandlades han som en paria, i offentligheten hånades han som den "bortglömde" pristagaren. Hans karriär gick i stå, han drabbades av svåra depressioner och började dricka kraftigt. Han dog 2006 i Melbourne i en ålder av 64 år, av en hjärtattack. Vid hans begravning medverkade både Tommie Smith och John Carlos som kistbärare.

I augusti 2012 antog Australiens parlament ett uttalande som innebar både en hyllning till Peter Norman och en ursäkt över hur hans eget land hade behandlat honom efter hemkomsten från Mexico. Vid sidan av att hylla hans idrottsliga framgångar erkände parlamentet "the powerful role that Peter Norman played in furthering racial equality". Parlamentet bad också om ursäkt "for the treatment he received upon his return to Australia, and the failure to fully recognise his inspirational role before his untimely death in 2006".

Så egentligen är det fel att säga att Peter Norman är bortglömd. Men åtminstone jag fick nya kunskaper om hans livsöde genom att - som så ofta - läsa Wikipedia. Och genom att se dokumentärfilmen Salute, som återfinns här.

I kväll är jag ensam i Stockholm, och går ut och äter en god middag för att hylla Peter Normans minne.

2018-01-04

50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!