Elisabeth Ohlsons tavla mottogs av S:t Pauli kyrka första advent i år. Tavlan anspelar på reformationskonstnären Lucas Cranachs verk "Adam och Eva", men i Elisabeth Ohlsons version finns bland annat två Evor och två Adam. Tavlan har väckt starka känslor. Inte i första hand för att den bejakar homosexuell kärlek och sexualitet, utan för att ormen kan uppfattas som en transperson och för att det råder tolkningssvårigheter om hur de äpplen som ligger på marken (!) ska uppfattas. Bland annat har teologen och tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf argumenterat för att tavlans motiv är gnostiskt, eftersom gnosticismen till skillnad från kristendomen har en positiv syn på ormens roll.
Per Svensson motiverar sitt beslut med att "sammantaget kan så många olika tolkningar göras där flera perspektiv kan bli vanskliga". Det är ett mycket märkligt argument. I min värld är det bra om ett konstverk inbjuder till olika tolkningar. När jag såg bilden på ormen som en transperson relaterade jag motivet till kyrkans historiska stigmatisering av kärlek som inte vilar på heterosexuell grund. Och att kunskapen äpple(n) ligger på marken kan uppfattas som en markör mot vår tids relativa sanningar och Fake News.
Andra tolkningar är förstås också möjliga. Jag vet inte om konstnären själv uttalat någon tolkning av sitt verk som skulle vara oförenlig med kristen tro och/eller Svenska kyrkans lära. Men konstnären äger ju inte tolkningsrätten till sina verk. Jag ser tolkningsbredden som en fördel, inte som en nackdel.
Prästen och konstnären Kent Wisti ställer i Dagens Nyheter frågan Hur kan evangelium gestaltas genom erfarenheter hos människor som står
utanför samhällets normbildning, till exempel människor i hbtq-spektrat? Han tycker att tavlan gott kan få hänga kvar. Det tycker jag också.
