På senare tid har jag noterat hur nyhetsreportrar i public service inleder sin intervjufråga med "Många undrar nog..." eller "Många kanske undrar...". Senast hände det igår måndag när Nike Nylander i SVT Aktuellt intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och ställde sin fråga så här: Många undrar nog hur bra koll ni har på människor som får uppehållstillstånd eller medborgarskap här?
Många undrar nog? Jag förstår inte varför frågan inleds så. Antingen är frågan journalistiskt relevant och då ska den förstås ställas oavsett om "många undrar" eller ej. Eller också är frågan inte journalistiskt relevant och då reducerar reportern sig själv till någon slags allmänhetens ombudsman eller "folkets röst" som vill ha svar på frågor som i sig inte är journalistiskt relevanta.
Formuleringen "Många undrar nog..." distanserar reportern från sin egen fråga. Själv undrar jag varför och i vilken typ av journalistiska situationer som en sådan distansering anses fylla en funktion.
Formuleringen "Många undrar nog" är också vag och mångtydig. Hur kommer "nog" in i det hela? Är det reporterns bedöming att det sannolikt förhåller sig så - och vad grundar sig i så fall denna bedömning på? Är det en generalisering av reporterns egen uppfattning, att reportern själv undrar? Är det reporterns maggropskänsla att "många undrar nog"? Eller finns det goda sakliga skäl för reportern att dra slutsatsen att "många undrar nog", och vilka är i så fall dessa goda sakliga skäl. Eller vill reportern sända en signal till tittaren - detta borde du verkligen undra över?
Och då har jag ändå inte berört hur många dessa många måste vara för att formuleringen "Många undrar nog..." ska bli meningsfull...
I mina mörka stunder tror jag att formuleringen "Många undrar nog..." ska ses som ett tillkämpat försök att skapa förtroliga band mellan reportern och tv-publiken. "Vi på redaktionen vet nog vad ni därute i stugorna undrar över, och nu ska vi ge röst åt era undringar och ställa makten mot väggen".
Så igen - vad tillför "Många undrar nog..." till en journalistiskt relevant fråga? Vi är nog många som undrar.
Visar inlägg med etikett Nike Nylander. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nike Nylander. Visa alla inlägg
2016-10-14
Nobelpriset och Bob Dylan
I skrivande stund har Bob Dylan fortfarande inte kommenterat att han fått Nobelpriset. Det är faktiskt lite cool. Hans officiella hemsida toppar i stället med reklam för hans monumentala box med 36 stycken CD från turnéåret 1966.
Tänk om han inte tar emot priset? Jag minns TV-bilderna från prisutdelningen av Polar Music Prize 2000, då jag mest satt och oroade mig över att Bob Dylan skulle avlida innan ceremonin var slut. Ett obekvämare pristagarminspel är svårt att föreställa sig.
År 1964 tilldelades Jean-Paul Sartre Nobelpriset i litteratur - men avböjde. Sartres motivering var att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Bob Dylan har tagit emot flera pris tidigare, och kan inte använda den motiveringen.
Jag tillhör dem som tycker det var roligt och bra att Bob Dylan tilldelades priset. Jag tolkar den inflammerade debatt som pågår mer som att den handlar om vad vi idag bör betrakta som "litteratur" än om vad man tycker om Bob Dylan. (Även om Per Svensson - som jag annars ofta läser med välbehag - i en pejorativ karatäristik i SVT Aktuellt kallade Dylan för "en trubadur".) Svenska Akademien bidrar genom att ge Dylan priset till att utforska litteraturbegreppets gränser, och det tycker jag är utmärkt.
Angående gränsöverskridande pristagare nominerade jag själv en gång Astrid Lindgren till Nobelpris - men inte i litteratur, utan till fredspriset. Min motivering till nomineringen återfinns här.
I det nämnda inslaget i SVT Aktuellt utpekade programledaren Nike Nylander musikern Mikael Wiehe som den främste svenske översättaren av Bob Dylans texter. Okej, jag ska inte anmäla inslaget till Granskningsnämnden för Radio och TV för bristande opartiskhet. Men i min (och hustruns) bok är Ola Magnell klart vassare. Som fredagshälsning bjuder jag därför på hela Ola Magnells översättning av Dylans "Absolutely Sweet Marie", i form av Isa Bell (album: Gaia, 1983):
Isa Bell
Jag vankar längs den blanka trottoaren
Genom glaset till en regnig akvarell
Det är höst igen, stegen styr mot baren
En frihamn för en rastlös ex-rebell
Men var är du i kväll, Isa Bell
Jag söker dej i regnet, å jag fryser
Av stänket från en bil i en rondell
Du svarar inte men din lampa lyser
Och din hoj står olåst i ditt cykelställ
Men var är du i kväll, Isa Bell
Att få mej över krönet
Det vet du att du kan
Jag klättrar som en stenbock
Och dör som vattuman
Jag släntrar längs miljöer som dom skövlar
Passerar Café Operas kökartell
Jag står i foajén med gummistövlar
Och får kalla blickar från en sval gasell
Men var är du i kväll, Isa Bell
Alla kan gå vilse nån gång
Om det blir kris
Men inte alltför många
Är som du, lyckligtvis
För Vino blir min öppna gard begärlig
Han ältar nån sorts sextitalsappell
"En laglös måste också vara ärlig"
En tjyv är inte alltid kriminell
Men var är du i kväll, Isa Bell
Jag är inte galen men jag har talanger
Och månen är som fullast just i kväll
Jag kan sluta yla men aldrig byta genre
Så länge du har nyckeln till mitt tjäll
Så var är du i kväll, Isa Bell
Tänk om han inte tar emot priset? Jag minns TV-bilderna från prisutdelningen av Polar Music Prize 2000, då jag mest satt och oroade mig över att Bob Dylan skulle avlida innan ceremonin var slut. Ett obekvämare pristagarminspel är svårt att föreställa sig.
År 1964 tilldelades Jean-Paul Sartre Nobelpriset i litteratur - men avböjde. Sartres motivering var att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Bob Dylan har tagit emot flera pris tidigare, och kan inte använda den motiveringen.
Jag tillhör dem som tycker det var roligt och bra att Bob Dylan tilldelades priset. Jag tolkar den inflammerade debatt som pågår mer som att den handlar om vad vi idag bör betrakta som "litteratur" än om vad man tycker om Bob Dylan. (Även om Per Svensson - som jag annars ofta läser med välbehag - i en pejorativ karatäristik i SVT Aktuellt kallade Dylan för "en trubadur".) Svenska Akademien bidrar genom att ge Dylan priset till att utforska litteraturbegreppets gränser, och det tycker jag är utmärkt.
Angående gränsöverskridande pristagare nominerade jag själv en gång Astrid Lindgren till Nobelpris - men inte i litteratur, utan till fredspriset. Min motivering till nomineringen återfinns här.
I det nämnda inslaget i SVT Aktuellt utpekade programledaren Nike Nylander musikern Mikael Wiehe som den främste svenske översättaren av Bob Dylans texter. Okej, jag ska inte anmäla inslaget till Granskningsnämnden för Radio och TV för bristande opartiskhet. Men i min (och hustruns) bok är Ola Magnell klart vassare. Som fredagshälsning bjuder jag därför på hela Ola Magnells översättning av Dylans "Absolutely Sweet Marie", i form av Isa Bell (album: Gaia, 1983):
Isa Bell
Jag vankar längs den blanka trottoaren
Genom glaset till en regnig akvarell
Det är höst igen, stegen styr mot baren
En frihamn för en rastlös ex-rebell
Men var är du i kväll, Isa Bell
Jag söker dej i regnet, å jag fryser
Av stänket från en bil i en rondell
Du svarar inte men din lampa lyser
Och din hoj står olåst i ditt cykelställ
Men var är du i kväll, Isa Bell
Att få mej över krönet
Det vet du att du kan
Jag klättrar som en stenbock
Och dör som vattuman
Jag släntrar längs miljöer som dom skövlar
Passerar Café Operas kökartell
Jag står i foajén med gummistövlar
Och får kalla blickar från en sval gasell
Men var är du i kväll, Isa Bell
Alla kan gå vilse nån gång
Om det blir kris
Men inte alltför många
Är som du, lyckligtvis
För Vino blir min öppna gard begärlig
Han ältar nån sorts sextitalsappell
"En laglös måste också vara ärlig"
En tjyv är inte alltid kriminell
Men var är du i kväll, Isa Bell
Jag är inte galen men jag har talanger
Och månen är som fullast just i kväll
Jag kan sluta yla men aldrig byta genre
Så länge du har nyckeln till mitt tjäll
Så var är du i kväll, Isa Bell
2016-09-29
SVT Aktuellt - två redaktionella haverier på en vecka. Om spänningen mellan opartiskhet och principen om alla människors lika värde
I onsdagskvällens Aktuellt var det tänkt att SVT:s programchef Jan Helin och Uppdrag Gransknings Janne Josefsson skulle diskutera högerextremisters medverkan i TV-debatter. Bakgrunden var Aktuellts hårt kritiserade inslag några dagar tidigare, där den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk relativt oförhindrat fick föra fram sitt budskap och i slängig stil kritisera meningsmotståndare. Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson instämde i efterhand i delar av den framförda kritiken.
Men inslaget med Jan Helin och Jan Josefsson havererade direkt. I stället för en principiell diskussion i sakfrågan fick vi en ordväxling mellan programledaren Nike Nylander och Jan Helin om vad den senare hade sagt eller inte sagt på ett personalmöte med Aktuellt-redaktionen i början av veckan. För tittaren blev det oerhört internt och förvirrande. Oavsett vad redaktionen hade tänkt sig med inslaget, så tappade man det. Haveriet var det andra på mindre än en vecka. Det är inte bra för SVT Aktuellts och public service trovärdighet.
Jag kan förstås inte veta vad Jan Helin sade på det omtalade personalmötet i måndags. Men jag vet vad han skrev i sin artikel i Dagens Nyheter i onsdags. Där utvecklade Jan Helin sin syn på hur SVT:s sändningstillstånds krav på saklighet och opartiskhet kan kombineras med radio- och tv-lagens så kallade demokratiparagraf som innebär att SVT:s journalistik ska utgå från ”det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Det är en väldigt bra artikel. Läs den, om du inte redan har gjort det.
Hade Aktuellt-redaktionen inte läst artikeln före sändningen? Det måste de förstås ha gjort. Kanske var artikeln till och med den direkta orsaken till att Jan Helin bjöds in till studion. Men då kan ju inte heller redaktionen ha varit oförberedd på vad Jan Helin skulle säga, oavsett vad han uppfattades ha sagt på ett internt personalmöte ett par dagar tidigare. Eller var redaktionen så frustrerad över den kritik som Jan Helin i artikeln riktade mot Aktuellt-inslaget om Nya Tider att man inte förmådde ta till sig Jan Helins argumentation? (Och ja visst - man kan ha synpunkter på att Jan Helin i sin egenskap av chef väljer att offentligt ge uttryck för sin kritik mot redaktionens insats.)
Jan Helins huvudpoäng i artikeln är att SVT inte får gömma sig bakom opartiskheten för att ge icke-demokrater en plattform där de kan argumentera mot mänskliga rättigheter och mot alla människors lika värde. Det är inte opartiskt att förhålla sig neutral till idén om alla människors lika värde, den insikten måste impregnera varje inslag där högerextremister medverkar. Som Jan Helin uttrycker det i sin artikel: Det finns inte två sidor av saken i ämnet alla människors lika värde. Det går inte att förhålla sig opartisk till den värdegrunden och samtidigt säga sig omfatta den.
Hur ska Jan Helins princip efterlevas i praktiken? Det är en inte helt enkel fråga, och den hade förtjänat ett problematiserande inslag i SVT Aktuellt. Det fick vi inte. I stället blev vi ofrivilligt inkastade på ett personalmöte där stämningen inte kändes särskilt god.
Jag har tidigare fört en argumentation som ligger väldigt nära Jan Helins i frågan om spänningen mellan kraven på opartiskhet och kraven på att utgå från demokratin och principen om alla människors lika värde. Men public service låtsas alltför ofta att denna spänning inte finns, och riskerar i stället att odla en ängslig "hen säger si, hen säger så"-journalistik.
Låt oss se det positivt. Veckans hårt kritiserade Aktuellt-inslag lär följas av en fördjupad debatt om spänningsfältet demokrati-opartiskhet. Kanske kan ändå något gott komma ur detta.
Men inslaget med Jan Helin och Jan Josefsson havererade direkt. I stället för en principiell diskussion i sakfrågan fick vi en ordväxling mellan programledaren Nike Nylander och Jan Helin om vad den senare hade sagt eller inte sagt på ett personalmöte med Aktuellt-redaktionen i början av veckan. För tittaren blev det oerhört internt och förvirrande. Oavsett vad redaktionen hade tänkt sig med inslaget, så tappade man det. Haveriet var det andra på mindre än en vecka. Det är inte bra för SVT Aktuellts och public service trovärdighet.
Jag kan förstås inte veta vad Jan Helin sade på det omtalade personalmötet i måndags. Men jag vet vad han skrev i sin artikel i Dagens Nyheter i onsdags. Där utvecklade Jan Helin sin syn på hur SVT:s sändningstillstånds krav på saklighet och opartiskhet kan kombineras med radio- och tv-lagens så kallade demokratiparagraf som innebär att SVT:s journalistik ska utgå från ”det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Det är en väldigt bra artikel. Läs den, om du inte redan har gjort det.
Hade Aktuellt-redaktionen inte läst artikeln före sändningen? Det måste de förstås ha gjort. Kanske var artikeln till och med den direkta orsaken till att Jan Helin bjöds in till studion. Men då kan ju inte heller redaktionen ha varit oförberedd på vad Jan Helin skulle säga, oavsett vad han uppfattades ha sagt på ett internt personalmöte ett par dagar tidigare. Eller var redaktionen så frustrerad över den kritik som Jan Helin i artikeln riktade mot Aktuellt-inslaget om Nya Tider att man inte förmådde ta till sig Jan Helins argumentation? (Och ja visst - man kan ha synpunkter på att Jan Helin i sin egenskap av chef väljer att offentligt ge uttryck för sin kritik mot redaktionens insats.)
Jan Helins huvudpoäng i artikeln är att SVT inte får gömma sig bakom opartiskheten för att ge icke-demokrater en plattform där de kan argumentera mot mänskliga rättigheter och mot alla människors lika värde. Det är inte opartiskt att förhålla sig neutral till idén om alla människors lika värde, den insikten måste impregnera varje inslag där högerextremister medverkar. Som Jan Helin uttrycker det i sin artikel: Det finns inte två sidor av saken i ämnet alla människors lika värde. Det går inte att förhålla sig opartisk till den värdegrunden och samtidigt säga sig omfatta den.
Hur ska Jan Helins princip efterlevas i praktiken? Det är en inte helt enkel fråga, och den hade förtjänat ett problematiserande inslag i SVT Aktuellt. Det fick vi inte. I stället blev vi ofrivilligt inkastade på ett personalmöte där stämningen inte kändes särskilt god.
Jag har tidigare fört en argumentation som ligger väldigt nära Jan Helins i frågan om spänningen mellan kraven på opartiskhet och kraven på att utgå från demokratin och principen om alla människors lika värde. Men public service låtsas alltför ofta att denna spänning inte finns, och riskerar i stället att odla en ängslig "hen säger si, hen säger så"-journalistik.
Låt oss se det positivt. Veckans hårt kritiserade Aktuellt-inslag lär följas av en fördjupad debatt om spänningsfältet demokrati-opartiskhet. Kanske kan ändå något gott komma ur detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)